Största demonstrationsdagen i USA:s historia

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Kamp mot rasism och nazism, Kamp mot kvinnoförtryck, Antikapitalistiska protester, Arbetarkamp, Klassklyftor

Demonstrationerna på Anti-Trump Day den 21 januari skrev en bit modern historia. (foto: )
Demonstrationerna på Anti-Trump Day den 21 januari skrev en bit modern historia. (foto: )

För ett år sedan varnade kapitalisterna på sitt möte i Davos för att världen har gått in i en era av oro och sociala protester.
Sedan dess har strejkerna i Kina slagit rekord, den indiska arbetarklassen satte för tredje året i rad världshistoriskt rekord i strejkstorlek (180 miljoner arbetare strejkade den 2 september förra året) och nu har vi alltså upplevt den största demonstrationsdagen i USAs historia. 3,3 till 4,6 miljoner demonstranter gick ut på gatorna den 21 januari mot Trump enligt sammanställningen av Jeremy Pressman, University of Connecticut och Erica Chenoveth, University of Denver.

När demonstrationer blir så här stora så blir de något mer än demonstrationer.
Många vittnesmål från den 21 januari beskriver ”floder” som sveper fram och fyller ut allt i sin väg.
Så här beskriver Stephen Edwards från Chicago:
”Det har varit mycket oro kring plattformen, vem är där? Vem säger vad? Men när massan blir så stor så kommer ingen att höra talen ändå. Det viktiga är massan själv. I Chicago gav de officiella ledarna upp att försöka leda marschen, så marschen skedde av sig självt, rent spontant. Så vitt jag kan förstå var det ingen aktivistgrupp som ledde. Det var bara folk som började lämna parken ropandes, och det slutade med många timmars lång, energisk, roligt slingrande promenad genom Chicago med mycket ljud och talkörer. Ingen visste vart marschen var på väg.”

Storheten i demonstrationsdagen byggdes upp av dels antalet demonstationer – på 681 platser, varav 577 i USA.
56 av demonstrationerna i USA hade 10 000 eller fler deltagare och av dem utmärker sig 12 ”jättar” med 100 000 eller fler deltagare:

Los Angeles 750 000
Washington 680 000 (vissa
uppskattar till 1 miljon)
New York 500 000
Chicago 250 000
Denver 200 000
Seattle 175 000
Boston 175 000
San Francisco 150 000
I Madison, Portland,
Oakland och Minneapolis
deltog 100 000 vardera.

Bland demonstrationerna i övriga delar av världen märks London med
100 000 och Toronto med 60 000 deltagare.
Kampandan fick jättedemonstra­tionerna att bokstavligen blomma ut i en färgprakt av bandroller, flaggor, skulpturer, installationer och mest av allt de rosa vagina-mössorna.
”The future is feminism – pussy grabs back” var den mest populära slogan världen över som får hjärtan att klappa. Vi kommer inte låta oss kuvas av Donalds Trumps kvinnoförakt och tafsande, vi kommer att slå tillbaka och skapa en framtid utan förtryck.

Att den 21 januari 2017 utgör en milstolpe i kamphistorien är det ingen tvekan om.
År 1963 slöt 250 000 människor upp i medborgarrättsmarschen i Washington, år 1969 demonstrerade 500 000-600 000 mot Vietnamkriget. En miljon deltog i New York mot kärnvapen 1982. År 1993 samlades 800 000 till en miljon i en hbtq-marsch och 400 000 till en miljon för svartas rättigheter år 1995 under parollen Million Man March.
År 1997 samlade Million Women´s March 500 000 till två miljoner, vilket upprepades 2004 fast med mindre deltagande.
Slutgiltligen har vi den globala rörelsen mot USA:s bombkrig i Irak. Den 15 februari 2003 demonstrerade 10-15 miljoner i 600 städer mot det planerade kriget, varav åtminstone en halv miljon i USA självt.
Att demonstrationerna var så stora och historiska nu höjer värdet av dem ytterligare då varje enskild deltagare fylls med en blossande kampglöd och risken för att rörelsen nu snabbt falnar minskar.

Att det är kvinnor som står i spetsen för kampen är ingen slump och något som varit på gång ett tag.
Dels har kvinnor dominerat alla gräsrotsrörelser i USA de senaste åren, alltifrån occupy och studentkampen mot våldtäktskultur till 15 dollar Now (för höjda minimilöner), klimat- och miljörörelsen samt Black Lives Matters. Dels är det en internationell trend.
Hösten 2016 strejkade inte bara kvinnorna i Polen för aborträtt. Island följde upp med en kvinnostrejk och den 19 oktober strejkade en miljon kvinnor i Argentina mot det dödliga våldet mot kvinnor, med systerdemonstrationer i många länder runt om på kontinenten. Denna poäng gjordes av Laura Fitzgerald när hon talade på Women’s March i Dublin den 21 januari och även återkopplade till den växande rörelsen för aborträtt på Irland, som Laura och Socialist Party är väldigt engagerade i.

Till talarstolarna i Women’s March, köade artister, filmstjärnor och alla andra kändisar som nobbat Trumps installationsceremoni. Artisten Madonna sa ordet ”fuck” tre gånger i sitt tal, så att CNN stängde ner sändningen. Hon sa också att hon drömt om att spränga Vita Huset, men att det ändå inte skulle förändra någonting.
Komikern och filmmakaren Michael Moore följde det som tyvärr även är Bernie Sanders linje nu, där de båda för fram huvudbudskapet att den gamla ledningen för Demokraterna måste väck och att alla demonstranter på plats borde gå med i Demokraterna.
Angela Davis lyckades galant omnämna varje gräsrotsrörelse i sitt tal i Washington och avslutade med att: ”De kommande månaderna och åren måste vi intensifiera våra krav på social rättvisa och bli mer militanta i vårt försvar för utsatta grupper...De kommande 1 459 dagarna av Trumpadministrationen kommer att bli 1 459 dagar av motstånd. Gör motstånd underifrån, gör motstånd i klassrummet, gör motstånd på jobbet, gör motstånd i vår konst och i vår musik. Det här är bara början och med oefterhärmliga Ella Bakers ord – Vi som tror på frihet kan inte vila förrän friheten är här”.

Teddy Shibabaw från Socialist Alternative (SA) var talare i Madison:
”Trumpismen kan besegras. Vi måste fortsätta att kämpa för rättvisa och frihet för alla. Kampen underifrån har besegrat högermonster, diktatorer, slaveriet och krigsgeneraler förut – så vi kan besegra Trumps agenda”
”Det måste vara ett pågående massmotstånd – inte bara en protest idag. Vi behöver krav som baserar sig på vad folk verkligen behöver, inte på vad tvåpartisystemet anser vara möjligt”.
”Vi behöver inte vara eniga med ledarna i Demokratiska partiet som istället för att fråga sig varför de förlorade skyller allt på ryssarna. Det behövs ett mäktigt färgstarkt alternativ till de två korrupta partierna, vi i massan kan bara lita på vår egen styrka.”

Socialist Alternative är Rättvisepartiet Socialisternas systerparti, som under de senaste tre åren har tredubblats i medlemsantal och som verkligen känner av det växande intresset för socialism som finns i det polariserade USA.
För att kunna ge så mycket som möjligt av ett socialistiskt program och inriktning till rörelsen var Socialist Alternative bland annat med och ordnande både skolstrejker under fredagen den 20 januari och demonstrationer i olika städer samma kväll, med flera tusen deltagare på bägge eventen. ■