Vilka var bolsjevikerna?

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Historia, Ryska revolutionen

 (foto: )

100 år efter den ryska revolutionen framställer etablissemangets media gärna den dåvarande ryska socialdemokratins huvudfalanger som de ”demokratiska” mensjevikerna som ställdes mot de stålhårda bolsjevikerna under ledning av den ”diktatoriska” Lenin.
Denna beskrivning tål dock inte ens det minsta lilla skrapande på ytan utan att falla samman. För att förstå den dynamiska och ideologiska kamp som försiggick inom den ryska socialdemokratin måste man följa partiets utveckling ända sedan dess födelse 1898.

På grund av Rysslands ekonomiska eftersläpning var det ingen slump att det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet bildades först 1898, betydligt senare än många av dess systerpartier i väst. Till skillnad från Västeuropa hade den ryska kapitalistiska utvecklingen dröjt men istället ”hoppat över” den period av ansamlande av kapital och utveckling av småborgerlighet ur hantverksyrken som andra kapitalistiska länder sett. Istället kombinerades förhållanden som gränsade till livegenskap på landsbygden med nya moderna jättefabriker i städerna och en relativt modern armé. Till exempel hade Ryssland vid denna tid mer än dubbelt så många arbetare i stora fabriker som Tyskland [1].
De ryska socialdemokraterna var överens om att den förväntade ryska revolutionen skulle vara av ”borgerligt demokratisk” karaktär. Med det menades att de frågor som akut behövdes lösas för Rysslands utveckling var att bryta feodalherrarnas makt, genomföra en jordreform, lösa den nationella frågan, det vill säga att bryta tsar-Rysslands förtryck av andra nationer och modernisera juridiken och ekonomin samt en demokratisering av samhället. Men efter den första misslyckade ryska revolutionen 1905 (som Offensiv skrev om i #1234 den 12 januari 2017) växte dock åsiktsskillnaderna om HUR en sådan revolution skulle kunna äga rum.
Den första splittringen kom dock redan på partikongressen 1903, som ägde rum i London på grund av att många ledande partimedlemmar tvingats i exil. Splittringen i vad som skulle komma att bli ”bolsjeviker” och ”mensjeviker” kom att äga rum på vad som då uppfattades som små frågor. Det handlade dels om vem som skulle räknas som medlem i partiet. Martov föreslog definitionen ”Som medlem av Rysslands socialdemokratiska arbetarparti anses envar, som godkänner dess program, stöder partiet med materiella medel och personligen regelbundet bistår det under ledning av en av dess organisationer.” Lenin föreslog den mycket snarlika formuleringen ”Som partimedlem anses envar, som godkänner dess program och stöder partiet såväl med materiella medel som med personlig medverkan i en av partiorganisationerna.”

Skillnaden var Lenins betoning på att partimedlemmar skulle delta aktivt i partiets arbete, ett sätt att betona partibygget och markera mot de intellektuella som hade stort inflytande på partiet men som inte ville ”beblanda” sig med partiarbetet som var riskfyllt eftersom det skedde underjordiskt.
Den andra skiljelinjen var angående Lenins förslag om att minska partitidningen Iskras redaktionskommitté, och därmed inte återvälja veteraner som Zasulitj och Axelrod. Lenin vann majoritet i den omröstningen och det blev upphov till att gruppen kring Lenin kom att kallas bolsjeviker (majoriteten) och gruppen kring Martov mensjeviker (minoriteten). Leo Trotskij, som ansåg att Lenin agerat ”obarmhärtigt” tog ställning med mensjevikerna på kongressen men bröt redan 1904 med dem och tillhörde fram till revolutionen 1917 en egen fraktion [2].

Socialdemokraterna var dock fortfarande ett parti, och hemma i Ryssland hade splittringen mindre betydelse och uppfattades av många medlemmar som ”en storm i ett vattenglas” [3]. Även Lenin ansåg att skillnaderna var små. När veteranen Plechanov (som infört marxismen i Ryssland) ställde sig på Martovs sida i debatten skrev Lenin: ”Låt mig först säga att jag anser att författaren av artikeln [Plechanov] har tusenfalt rätt när han insisterar att det är nödvändigt att försäkra sig om partiets enighet och undvika nya splittringar – speciellt över skillnader som inte kan betraktas som viktiga. Att uppmana till fredlighet, mildhet och beredskap att göra kompromisser är alltid berömligt hos ledare, och speciellt vid denna tidpunkt”. Lenin argumenterade också för att öppna partiets tidningar för olika åsikter ”för att möjliggöra för dessa grupperingar att uttrycka sig och för att ge hela partiet chansen att bedöma viktigheten eller oviktigheten i dessa skillnader och avgöra var, hur och vem som är inkonsekvent” [4].
Lenins reaktion på debatten 1903 är ett utmärkt svar på påståendena om Lenin som en stålhård ledare. Tvärtemot den bild som dagens media försöker ge, kritiserade Lenin mensjevikerna och Martov när de bojkottade gemensamt arbete och Lenin ville fortsätta diskussionen utan splittring. Inte heller inom bolsjevikerna hade Lenin någon oinskränkt makt. Vid många tillfällen beklagade sig Lenin över bolsjevikernas agerande utan att försöka besvara det med några reprimander. Till exempel kritiserade han bolsjevikerna för att inte inta en tillräckligt positiv inställning till de arbetarråd, sovjeter, som bildats under revolutionen 1905, där Trotskij spelade en ledande roll [5].

Första världskriget, som bröt ut 1914,  blev början till slutet för tsar Nikolaj II envälde.

Första världskriget, som bröt ut 1914, blev början till slutet för tsar Nikolaj II envälde.

Revolutionen 1905 innebar att mensjeviker och bolsjeviker åter stod sida vid sida i kampen både för gemensamma krav: åtta timmars arbetsdag, amnesti för politiska fångar, medborgerliga rättigheter och en konstituerande församling, och i kampen för att försvara revolutionen mot tsarens blodiga kontrarevolution. Detta gav ännu mer bränsle till kravet på att mensjeviker och bolsjeviker borde enas och 1906 i Stockholm och 1907 i London samlades bolsjeviker och mensjeviker i enhetskongresser.
Kritiken mot Lenin och bolsjevikernas partibygge har ofta handlat om begreppet ”demokratisk centralism”, men faktum är att mensjeviker och bolsjeviker vid kongressen 1906 var överens om denna princip, som innebär enighet i handling men full frihet i diskussionerna.
Lenin skrev 1906 ”Enligt vår djupaste övertygelse måste de socialdemokratiska arbetarorganisationerna vara enhetliga, men inom dessa enhetliga organisationer måste en fri diskussion av partifrågorna, en fri, kamratlig kritik och värdering av företeelserna inom partilivet i bredaste omfattning få förekomma. (…) Alla var ense i fråga om den demokratiska centralismens princip, om tryggandet av varje minoritets, varje lojal oppositions rättigheter, i fråga om varje partiorganisations autonomi, om erkännandet av att varje partifunktionär skall väljas, vara räkenskapsskyldig och kunna avsättas.” [6]

Redan vid enhetskongressen 1906 hade dock revolutionens nederlag vidgat de ideologiska skillnaderna inom socialdemokraterna ordentligt. Mensjevikerna hade dragit slutsatsen att eftersom revolutionens uppgifter var borgerligt demokratiska så måste arbetarklassen och dess organisationer underordna sig den ”progressiva borgerligheten” och stödja dem i dess väg till makten gentemot tsaren. ”Att ta makten är obligatoriskt vid en proletär revolution. Men eftersom revolutionen som nu väntar bara kan vara småborgerlig, så är vi bundna till att vägra ta makten”, sade mensjeviken Plechanov vid kongressen 1906. [7]
Bolsjevikerna hade å andra sidan studerat historien och sett hur borgerligheten av rädsla för de revolutionära massorna ofta vänt sig emot revolutionen. Det sågs i den tyska revolutionen 1848 och än tydligare under Pariskommunen 1870-71, då den franska borgerligheten gick så långt att de hellre kapitulerade inför den preussiska armén än att låta folket beväpna sig.
”Paris kunde inte försvaras utan att dess arbetarklass beväpnades, utan att den förvandlades till en användbar krigsmakt och att dess led skolades i själva kriget. Men Paris i vapen betydde revolutionen i vapen. En seger för Paris över den preussiska angriparen hade varit detsamma som en seger för den franska arbetaren över den franske kapitalisten och hans parasiter i staten. I denna konflikt mellan nationell plikt och klassintresse tvekade det nationella försvarets regering inte ett ögonblick – den förvandlade sig till det nationella förräderiets regering”, skrev Marx [8].

Bolsjevikerna menade därför att arbetarklassen måste organisera sig självständigt och att de med stöd av bönderna är den enda kraft som kan leda och genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter, som i sin tur kunde inspirera till en socialistisk revolution i det mer kapitalistiskt utvecklade väst. Denna teori sammanfattades i Lenins formulering om ”Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”.
Leo Trotskij, som 1905 var le-
dare för den nya och mäktiga sovjeten (arbetarrådet) i Petrograd (nuvarande St Petersburg), delade bolsjevikernas allmänna slutsats men var mer detaljerad. Han betonade den ryska borgerlighetens svaghet och beroende av tsaren, feodalismen och kapitalismen i väst. Detta gjorde borgarklassen totalt oförmögen att genomföra några reformer som hotade tsaren, jord-
ägarna eller imperialismen.
Den enda klass som var förmögen till dessa förändringar menade Trotskij var arbetarklassen, som hade organiserats och enats på fabriksgolven, och som kunde vinna stöd från bönderna på landsbygden och inom armén.
Men till skillnad från bolsjevikerna tydliggjorde Trotskij att arbetarklassen efter en revolution och genomförandet av de borgerliga reformerna inte kunde ”lämna tillbaka” makten till borgerligheten utan skulle ”tvingas” gå vidare, ”permanent” med socialistiskta reformer. Såsom förstatligande av stora företag och banker under demokratisk kontroll av arbetarklassens organisationer. På så sätt skulle den socialistiska revolutionen kunna ske i ett underutvecklat land före de mer utvecklade kapitalistiska nationerna i väst. Kapitalismen skulle kunna ”brista först i sin svagaste länk”. Denna teori om den ”permanenta revolutionen” skulle med spöklik exakthet bekräftas under revolutionen 1917.

Trots Trotskijs stora enighet med bolsjevikerna om socialisters uppgift och arbetarklassens roll i den kommande revolutionen fanns det fortfarande oenighet kring partibygget. Trotskij hoppades fortfarande (som han senare erkände var felaktigt) att delar av mensjevikerna skulle kunna vinnas över i en ny revolutionär period och gjorde allt för att hålla ihop partiet, även om det bara var rent formellt.
Lenin och andra sidan menade att sådan enighet bara skapade falska illusioner och att i den svåra perioden med omfattande förtryck och fängslanden av socialister efter revolutionen 1905 behövde nya marxister skolas i rörelsens metoder och perspektiv, inte debattera med dem som hade övergett bygget av oberoende organisationer för arbetarklassen.
Efter flera enhetsförsök blev splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker slutgiltig 1912.

Men inte heller 1912 var bolsjevikerna något ”stålhårt parti” enat bakom Lenin. Lenins kritik av likvidatorerna inom mensjevikerna (de som tog avstånd från att bygga ett parti eftersom det på grund av diktaturen måste göras underjordiskt) ströks från bolsjevikernas tidning Pravda och bolsjevikernas representanter i duman (det av tsaren kontrollerade parlamentet) uttalade sig för enande med likvidatorerna.
Trots skoningslös opposition från Lenin underordnade sig bolsjevikerna i februari 1917 den kapitalistiska regering som efterträtt tsaren och som bland annat fortsatte kriget. Därmed förde bolsje-
vikerna i praktiken en mensjevikisk politik [9].
Det var först i april när Lenin återkom till Ryssland och var beredd att ”gå i opposition ensam om jag så blir en mot 110” [10] som han tack vare stödet från gräsrötterna lyckades vinna majoriteten av bolsjevikerna för att avbryta det ”kritiska” stödet till den provisoriska regeringen.
Även inför oktoberresningen gick de kända bolsjevikerna Zinovjev och Kamenev till och med ut offentlig och protesterade mot planerna på att arbetarna skulle ta makten genom sovjeterna.
Trotskijs grupp närmade sig dock allt mer bolsjevikerna och vid Trotskijs återkomst till Ryssland från sin exil i New York, i maj 1917, fanns inte längre några politiska skiljelinjer och grupperna förenades i juli 1917.
När den ryska revolutionen bröt ut i februari 1917 så togs de ryska revolutionärerna i många fall på sängen av den enorma styrkan i protesterna och med vilken fart de utvecklades.
Men teoretiskt hade de olika riktlinjerna utkristalliserat sig efter 1905 och med Lenins
återkomst och stödet från Trot-
skij hade arbetarklassen en revolutionär pol att samlas kring.
Händelsernas utveckling under 1917 skulle besanna Lenin och Trotskijs perspektiv på utvecklingen och stärka bolsjevikerna.
Allt fler insåg att deras program om arbetarklassens maktövertagande var helt nödvändigt för att revolutionens krav om ”fred, bröd och jord” skulle bli verklighet.

Så när bolsjevikerna stod i ledningen för oktoberrevolutionen 1917 var det inte resultatet av en kupp av ett stålhårt bolsjevikparti under Lenins ledning, utan resultatet av arbetarnas och böndernas revolutionära kamp kring ett politisk program som formats ur de ryska revolutionärernas politiska debatter ända sedan revolutionens generalrepetition. ■


Noter

[1] Leo Trotskij. Året 1905
– Den första ryska revolutionen. Rättviseböcker 2001, sid 255.
[2] Pierre Broué. Trotskij – En biografi. Carlssons 2001, sid 75.
[3] Till exempel skriver partimedlemmen Lunacharskij i Revolutionary Siluettes, sid 36 ”Första paragrafen i stadgarna ... var det verkligen något som berättigade en splittring? En omorganisation av redaktionskommittén – vad är det för fel på folket utomlands, har de blivit galna?”
[4] Alan Woods, Ted Grant. Lenin and Trotsky – What they really stood for.
www.marxist.com Lenins citat kommer från Lenin
- Collected Works, volym 7, sid 115-116.
[5] Ibid, Kapitel 3.
[6] http://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/upprop_till_partiet.pdf
[7] [1] Alan Woods, Ted Grant. Lenin and Trotsky – What they really stood for. www.marxist. Kapitel 3.
[8] Karl Marx. Pariskommunen. Marxistarkiv.se, sid 15.
[9] Det var bland annat Stalin som förordade kritiskt stöd till den kapitalistiska regeringen efter februari 1917. Denna mensjevikiska taktik att underordna sig ”progressiva borgare” återkom sedan under stalinismens diktatur under namnet ”Folkfront”. En taktik som kommunistpartier tillämpade i Kina 1926-1927, i Frankrike och Spanien på 1930-talet och i Indonesien på 1960-talet, med förödande konsekvenser.
[10] Alan Woods, Ted Grant. Lenin and Trotsky – What they really stood for.
www.marxist.com Lenins citat kommer från Lenin.
Collected Works, volym 36, sid 443.