Nordkalk i domstol fem år efter dödsolyckan

Publicerad av RS Luleå

Plats: Luleå Tema: Inrikespolitik, Arbetsmiljö

Här skedde olyckan. Nordkalk bär ansvaret – men skyller ifrån sig. (foto: Jonas Brännberg)
Här skedde olyckan. Nordkalk bär ansvaret – men skyller ifrån sig. (foto: Jonas Brännberg)

Över fem år efter den dödliga kalkugnsexplosionen på Nordkalk i Luleå står företaget och dess dåvarande platschef nu inför rätta för grovt arbetsmiljöbrott, vållande till annans död och vållande till grov kroppsskada.
Som Gustaf Seppelin Solli, en av de överlevande arbetarna, uttrycker det till SVT Nyheter den 24 januari är det nu ”upp till bevis för rättsväsendet som måste visa vem det är de ska skydda”.

Sent den 1 november 2011 exploderade ett frätande moln bildat av kalk och vatten över sju arbetare som arbetade vid kalkugnen. 24-årige Johan Löfroth och 19-årige Gustaf Seppelin Solli fick mycket svåra bränn- och frätskador. Löfroth dog av sina skador sju veckor senare, Solli överlevde med allvarliga men. De andra skadades mer lindrigt.

Löfroth, Solli och de andra drabbade var murare, diversearbetare, svetsare och montörer anställda av underentreprenörerna Empower och Luleå Industrimontage (Limab) och hade kallats in för att reparera ugnen vars produktion hade varit problematisk under hösten. Nordkalks inhyrda konsult hade bedömt att det var problem med teglet i ugnen och planen var att mura om en sektion. Natten innan olyckan uppdagades att det verkliga problemet var att en kalkpåväxt, en så kallad rusa, hade bildats på ugnens insida.
Då beslutade konsulten, som enligt flera vittnen fungerade som arbetsledare, att försöka få bort rusan genom att spola vatten på den, så kallad vattenavhyvling, trots att ugnen fortfarande var het och trots att ingen av de som skulle utföra detta högriskarbete hade erfarenhet av det. Alternativet att kallställa ugnen till dess att rusan kunde tas bort, förbundet med ett längre produktionsstopp, förkastades uppenbarligen på förhand.
De första försöken att spruta in vatten på rusan gav inget resultat. Då beslutade man att kalla in en brandbil. Empowers personal, däribland Solli, fick uppgiften att spruta in stora mängder vatten via ett kopparrör. Limabs personal, däribland Löfroth, fick uppgiften att försöka stö-
ta bort rusan med spett genom hål som hade tagits upp i ugnen. Samtidigt fortsatte arbetet med att mata ut bränd kalk ur ugnen för leverans till Nordkalks största kund, SSAB.

Under eftermiddagskiftet skadades den svetsare, Mehmet Arpaci, som försökte hantera vattenröret. Kalkvattenånga sprutade upp i hans ansikte och ögon. Ingen medicinsk hjälp tillkallades – Arpaci skickades hem för dagen och arbetet fortsatte. Ett möte hölls mellan Nordkalk och de båda entreprenörerna där det påmindes om att ”säkerheten kommer först”. Två skyddsdräkter lånades in från masugnen, som arbetarna sen turades om att ha på sig, dock utan visir eftersom de inte gick att se igenom.
Några timmar senare, då tio kubikmeter vatten hade sprutats in på den varma kalken, reagerade vattnet och kalken som vatten och kalk gör: ett enormt moln av frätande kalkvattenånga steg ur ugnen med ett dån och träffade arbetarna. Rättegångens första dagar innehöll svåruthärdliga beskrivningar av helvetet som följde då arbetarna försökte ta sig därifrån.

Den tio dagar långa rättegången fortsätter. Hittills har rätten hört vittnesmål och förhör med överlevande arbetare, anhöriga till Johan Löfroth, den åtalade platschefen och konsulten – många gånger skakande sådana.
Åklagare Stig Andersson säger sig ha förberett åtalet under så lång tid för att försöka säkra en fällande dom. Han har riktat in sig på Nordkalk och dess platschef för att fastställa huvudföretagets ansvar att se till att entreprenörer tillgodoser god arbetsmiljö. Han yrkar på fängelse för platschefen och en företagsbot på 3,5 miljoner kronor för Nordkalk. Nordkalk har i rätten försökt visa att ansvaret skulle ligga hos enteprenörsfirmorna. Platschefen
har också försökt skjuta ifrån sig ansvaret till chefer högre upp. De
första dagarna i rättssalen har åskådliggjort hur mördande den entreprenadsuppstyckade jakten på tid och vinst är. ■