”Vara bekymrad” räcker inte

Publicerad av Offensivs redaktion

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar, Vården, Sveriges ekonomi, Skola och barnomsorg, Bostäder, Inrikespolitik, Infrastruktur, Klassklyftor

Än så länge inga tecken på en kursändring i regionalpolitiken (foto: Susanne Nilsson / Flickr CC)
Än så länge inga tecken på en kursändring i regionalpolitiken

Statsminister Stefan Löfven ger sig ut på turné i glesbygden och meddelar att han inte ska åka till Almedalsveckan. Signaler om att regeringen är bekymrad över de växande regionala klyftorna i landet. Men inget tyder på att detta är början på en verklig politisk kursändring. Ändå är listan lång på åtgärder som skulle förbättra läget för Sverige utanför storstäderna.

Besök i Lessebo och Sveg och regeringens sammanträde flyttat till Falun. Under fem dagar åkte statsminister Stefan Löfven runt till städer och samhällen där politiska makthavare sällan syns till. Under turnén skickade han ut ett meddelande på Twitter om att han inte kommer att åka till årets politikervecka i Visby. ”Tänker ägna tid åt att träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka”, skrev Löfven.

Detta är en av flera signaler om att Socialdemokraterna och regeringen vill minska klyftorna mellan olika delar av landet. Under förra året skrev Löfven och civilministern Ardalan Shekarabi att de vill flytta statliga jobb från Stockholm. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) var entusiastisk när han i början av året tog emot Landsbygdskommitténs 75 förslag för att minska den regionala obalansen.
Men politiska turnéer, utspel i tidningar och meddelanden på Twitter är en sak, den förda politiken en helt annan.
Än så länge är det nämligen inget som pekar på att det verkligen håller på att ske en politisk kursändring i regionalpolitiken.

Det har snart gått ett år sedan Löfven och Shekarabi gjorde sitt utspel i Dagens Nyheter om att statliga jobb borde flyttas ut från Stockholm. De konkreta resultaten är att e-hälsomyndigheten ska placeras i Kalmar och en ny jämställdhetsmyndighet ska förläggas till Göteborg.
I denna takt skulle det ta flera årtionden att nå Landsbygdskommitténs mål om att flytta ut 10 000 statliga jobb från Stockholm.
Samtidigt fortsätter centraliseringen av statliga jobb på andra håll. Senast var det Swedavia och Luftfartsverket som meddelade att man tänker centralisera flygledningen för fem flygplatser i landet till Arlanda. . Hotet om att flytta 40 jobb vid Vattenfall i Jokkmokk kvarstår.
Istället för att omedelbart ingripa för att stoppa ytterligare centralisering av statliga jobb svävade Ardalan Shekarabi på målet på frågan om det verkligen blir 10 000 jobb som ska flyttas ut, i en intervju med Tidningarnas Telegrambyrå.
Krisen för kommuner och landsting i landets glest befolkade delar fördjupas.
Regeringens egna beräkningar säger att 50 kommuner i norra Sverige, Dalarna och Värmland har svårt att klara av att upprätthålla ens grundläggande service. Inte heller inom detta område har det kommit några konkreta förslag från regeringen.

Problemen för Sverige utanför de stora städerna är vid det här laget välkända. Det är lätt att se områden där det skulle behövas snabba åtgärder. Det här är några av de viktigaste:

  • Kraftiga ekonomiska tillskott till landsting och kommuner i glest befolkade delar av landet. Nedskärningarna vid sjukhusen i Västernorrland är bara ett i raden av exempel som visar att små landsting och kommuner inte har de resurser som behövs för att klara ens grundläggande verksamhet inom vård, skola och omsorg. Ett första steg för att snabbt förbättra läget vore att som i Norge ge en extra klumpsumma till de minsta glesbygdskommunerna (11,5 miljoner norska kronor).
  • Stopp för fortsatt centralisering av statliga jobb – påbörja utflyttningen. Det är staten som bestämmer vad myndigheter och statliga företag ska göra, eller inte göra. Återflyttningen av 10 000 statliga jobb till platser utanför Stockholm måste inledas nu. 
  • Möjlighet till högskoleutbildning i hela landet. Landsbygdskommittén föreslår 60 lärcentra i mindre kommuner för att öka möjligheter att gå högskoleutbildningar oavsett bostadsort. Detta är ett bra första steg, men det behövs mer av både utbildning och forskning i hela landet.
  • En fungerande infrastruktur utanför städerna. Vägar som faller sönder, bristande mobiltäckning, otillräcklig tillgång till bredband, ideliga elavbrott – larmen har avlöst varandra om att infrastrukturen i stora delar av landet inte längre fungerar. Detta är resultatet av att marknadskrafterna har fått styra och att telefonin privatiserats. Privata företag kommer bara att vara intresserade av att bygga ut på de lönsamma marknaderna i städerna. Det behövs ekonomiska satsningar, men framför allt att samhället återtar kontrollen över den grundläggande infrastrukturen i samhället.
  • Grundläggande bankservice i hela landet. Idag är det svårt, och ibland omöjligt att låna pengar för att bygga ett hus eller för att göra vardagliga investeringar i ett företag om man inte bor i en stad. Storbankerna är idag helt inriktade på de lönsamma och säkra affärerna. En åtgärd som att ge statliga SBAB tydliga direktiv att bygga upp en bankverksamhet som gör att hela landet har tillgång till fungerande bankservice och rimliga lånevillkor.
  • Återför råvaruvinster till de områden där resurserna hämtas. Skogsbruk, gruvor, vind- och vattenkraft är en dålig affär för de områden som berörs. Vinsterna och en stor del av jobben hamnar där de stora bolagen har sina huvudkontor, kvar blir såren i naturen. Sverige skiljer ut sig mot en rad andra länder genom att inte ha något system för att återföra vinster från råvarubranscherna till de områden där resurserna hämtas.

Listan kan göras längre, men det här är åtgärder som kan genomföras snabbt och som skulle ha betydelse. De skulle dessutom sända en signal att det går. Att det finns en framtid för mindre städer och samhällen. Det skulle ha betydelse för förutsättningarna att rekrytera personal till skolor, sjukvård och andra verksamheter.
Men varför har Socialdemokraterna och regeringen inte genomfört några av dessa åtgärder om de nu säger sig vara måna om att minska klyftorna mellan stad och land?
Den grundläggande förklaringen är att man inte på något sätt är beredd att ta konflikter med de stora företagens vinstintressen.
En statlig bankverksamhet som drivs utifrån samhällsnytta skulle ta ett antal miljarder av storbankernas vinster, som förra året var 92mmiljarder kronor. Satsningar på att återuppbygga den offentliga servicen är ett rött skynke för näringslivet.
Att riva upp marknadsanpassning och privatiseringar inom exempelvis el- och telesektorn skulle också stöta på patrull.
Ingen av dessa strider är Löfven, Shekarabi, Bucht och de andra i S-MP-regeringen beredda att ta. Därför är risken överhängande för att det inte blir mycket mer än prat om att jämna ut skillnaderna mellan olika delar av landet.
Det talar sitt tydliga språk att Stefan Löfven direkt efter sin glesbygdsturné gav sig ut på en resa till Iran tillsammans med en stor näringslivsdelegation för att främja den svenska exporten.■