Vänstern i franska presidentvalet

Publicerad av Alex Rouillard

Tema: Klassklyftor

Mélenchon har hållit valmöten med tusentals deltagare.  (foto: )
Mélenchon har hållit valmöten med tusentals deltagare.

Efter att den traditionella högerns kandidat François Fillon är på väg bort efter alla skandaler tycks Emmanuel Macron, som har bildat en ny borgerlig ”mittenrörelse” kallad En Marche (Framåt) och Marine Le Pen från högerpopulistiska Front National gå vidare till en avgörande valomgång den 7 maj. Färska opinionsiffror visar att Macron skulle bli andra omgångens vinnare och landets näste president.
Vänsterutmaningen i valet kommer från Jean-Luc Mélenchon och hans nya parti La France insoumise (ungefär ”det okuvade Frankrike”).

Den förre premiärministern Manuel Valls nederlag i den första presidentvalomgången för det socialdemokratiska ”Socialistpartiet” (PS) var en förödande dom mot regeringen och president Francois Hollande. Benoit Hamon vann nomineringen med nästan 59 procent av rösterna, trots att Valls hade stöd från partiets ledning på såväl riksplanet som lokalt.
Valls vägrade att lyssna på de miljontals demonstrerande och strejkande under våren 2016 och på de opinionsundersökningar som gång på gång visade att 70 procent av befolkningen var emot den nya arbetsmarknadslagstiftningen. Han tryckte på för repressiva insatser mot kampen (1 750 personer åtalades efter denna kamp.)

Valls använde vid sex tillfällen speciella undantagslagar för att få igenom sina reaktionära tillägg till lagen i nationalförsamlingen. Han fick skörda vad han sådde. Och det är osannolikt att det förkastande av honom som han har fått uppleva kommer att försvinna i första taget. Det är av samma anledningar och genom samma medel som de tidigare högerpresidenterna Sarkozy och Juppé förkastades under den första presidentvalomgången för ”Les Républicains” (Republikanerna) – den traditionella högern.
Dessa politiker fick betala för sin omedgörlighet då de ställdes inför social kamp och för sin inblandning i många ”affärsskandaler”. Många ville helt enkelt ge de arroganta politikerna sparken. Alla har de kommit till makten genom antidemokratiska manövrer och de bryr sig inte ett uns om vad folket tycker. Det är därför bara logiskt att det lilla av demokrati som finns i primärvalssystemet visade sig vara tillräckligt för att knuffa ut Valls och andra högerpolitiker.
Det var den kandidat som stod längst till vänster som vann ”Socialistpartiets” primärval, trots antalet kandidater som fördes fram för att sprida ut rösterna. Men Hamon har trots vad media säger inte något särskilt vänsterinriktat program.

Hans förslag på en ”basinkomst” på 750 euro (som faktiskt bara är en grovt tillyxad siffra då det första steg som har tillkännagivits är en höjning av det sociala existensminimumet i fråga om försörjningsstöd på 10 procent till 600 euro där resten ska avgöras av en ”medborgarkonferens”) vilket i praktiken skulle syfta till en sammanslagning av RSA (Revenu de solidarité active – ett slags minimiunderstöd för långtidsarbetslösa) med olika andra bidrag (bostads- och barnbidrag med mera) för de mest ekonomiskt medellösa. Förbättringen skulle därför framstå som något av ett hån. (En ensamstående som får RSA och bostadsbidrag kan för närvarande få 742 euro – långt under fattigdomsgränsen, som beräknas ligga på 1 000 euro.)
Faktum är att Hamons förslag innebär en acceptans av de stora kapitalistiska företagens dominans genom att inte kräva att företagen nyanställer till följd av arbetstidsförkortning.
Hamon manar förvisso till avskaffandet av den arbetsmarknadslagstiftning som regeringen infört och han vill göra vissa lättnader i åtstramningspolitiken. Men de som röstat på Hamon ville gå betydligt längre än så. De uttryckte sin önskan om att slå ut Valls med en kandidat till vänster om honom. Det var önskan om att lansera en process som kan leda till återgrundandet av en ny politisk kraft till vänster om det nuvarande PS som låg bakom detta röstresultat. Vilket i sig självt är något positivt.
Men det kommer inte att finnas någon PS-kampanj i presidentvalet för Hamons program och endast en minoritet av de kandidater som har nominerats av PS delar Hamons uppfattning.

Potentialen för en ny politisk kraft till vänster om PS har faktiskt stärkts i och med Hamons seger i primärvalet. Det är även om Hamon inte går i denna riktning, vilket är det mest sannolika, inte desto mindre den riktning som de som har röstat på honom har visat att de vill ha.
Mélenchons kandidatur i presidentvalet och hans kampanj – ”France Insoumise” (FI) representerar en del av denna potential. Det är också en bra sak att Mélenchon har sagt att han är redo att möta Hamon, samtidigt med erkännandet att en hel rad av de positioner som kommer att antas av vinnaren av PS-primärvalen inte är kompatibla med de som FI står för. Särskilt i fråga om jobben – FI kämpar för en 32-timmars arbetsvecka med ett utökat antal jobb och högre löner. I fråga om Europa argumenterar Hamon inte alls för en utmaning mot EU. Mélenchons taktik har dock sina egna gränser då han begränsar sig till enbart valplanet.
Å ena sidan förbereder sig ett helt skikt av unga och arbetare för att röstskolka i de kommande valen då de har fått nog av denna politiska cirkus som genomförs på befolkningens ryggar, något som är tämligen begripligt. Det som å andra sidan saknas mot topparnas och regeringens attacker mot unga, arbetare och befolkningsmajoriteten är en kraft kapabel att få tusentals att organisera sig, att återerövra politiken och att kämpa mot kapitalismen. Det är denna aspekt som FI kommer att behöva diskutera under de närmast kommande veckorna och än mer så om de som röstade på Hamon inser att att denne inte kommer att ha någon verklig möjlighet att genomföra en brytning på riktigt med Hollandes katastrofala politik.

Skandalen med Fillonfamiljens fiktiva jobb, där hans fru enligt satirtidningen Canard Enchaîné har fått 900 000 euro för att göra ingenting, är med all säkerhet ett knockoutslag för en kandidat som redan var på väg utför. Hans planer på att förstöra socialförsäkringarna, höja vatten- och sophämtningsavgifterna med 2 procent (för att finansiera utraderandet av beskattningen på stora förmögenheter, att kort sagt ta från de fattigaste för att ge till de rikaste) möttes av opposition från den överväldigande befolkningsmajoriteten (90 procent förkastade hans förslag i fråga om socialförsäkringarna). Det var redan då möjligt att Fillon inte längre kunde förvänta sig att vinna valet, vilket de borgerliga kretsarna helt riktigt trodde. Det är nu så gott som säkert att högern måste hitta en annan kandidat. Ett skikt tittar redan nu mot mitten och rörelsen runt Macron, som för närvarande saknar någon verklig apparat.

För Front Nationals (FN) och Marine Le Pens del går saker och ting inte alltför lätt framåt heller. Hennes stöd till Trump håller på att vändas emot henne då den senare verkar vara okontrollerbar och näst intill galen. Le Pen förblir trots att hon ligger högt i opinionsmätningarna på omkring 25-procentsstrecket och lyckas inte göra några framsteg. I ett av hennes senaste uttalanden har hon till exempel sagt att hon inte är för en höjning av SMIC (minimilönen). Detta visar alltmer att FN:s så kallade ”sociala” positionering bara är argument inför väljarkåren. Fyrahundra valda FN-delegater av 1 500 – 28 procent – i kommunfullmäktigeförsamlingarna har avgått sedan 2014, med kritik av interndiktatoriska metoder. En från Lorraine som avgick tillade till och med att: ”Det finns bara opportunistiskt folk, som är där för att fylla sina fickor. Jag såg från insidan hur Front National fungerar”.
Situationen är en återspegling av det som har hänt i samhället under mer än två års tid. Socialt missnöje med låga löner och dåliga arbetsvillkor kommer till uttryck varje dag genom dussintals strejker och kamper. I detta sammanhang väger avsaknaden av en verklig central aktionsdag för kamp för bättre löner och arbetsvillkor och för förkastandet av nedskärningspolitiken tungt. Fackliga ledare borde, istället för att ”konsultera” kandidaterna när de ändå vet vad de tycker i dessa frågor, driva kampen och förbereda för en omfattande strejk- och protestaktionsdag. Detta skulle få en stor inverkan på kampanjen därför att det är kamp som förändrar saker och ting. Valkampanjen skulle också kunna bli en stödjepunkt för detta, i synnerhet om en kandidat som Mélenchon skulle ta upp och kämpa för arbetarnas krav i stor skala.

Detta skulle också göra det möjligt för alla de som inte vill rösta därför att de inte känner sig delaktiga i valen i dess nuvarande form att ta till sig dem. Det står klart att en ny politisk kraft som bekämpar kapitalismen kommer att komma både från de miljontals människor som kommer att rösta på Mélenchon och andra kandidater till vänster om PS, men också från alla de som deltar i kampen men överväger att inte rösta i valen.
Situationen är helt öppen; alla de kandidater som står till kapitalismens tjänst är försvagade och utan någon verkligt aktiv och solid bas. En revolt håller på att gradvis få till stånd ett förkastande av de som har genomfört en orättvis, antidemokratisk och nedskärningsvänlig politik mot oss under alla dessa år. Från och med nu kan inget scenario för presidentvalet skrivas i förväg. Allting är tvärtom möjligt. Oron bland ledarna för PS, högern och FN borde ses som en verklig uppmuntran för de ungas och arbetarnas läger.

Alla de som är trötta på kapitalismen och som strävar efter ett socialt rättvist samhälle – tolerant, broderligt och systerligt, som ger alla ett jobb, en bostad och en anständigt framtid – kan spela en roll om de går samman. Detta är skälet till att vi uppmanar till en röst på Mélenchon, trots att hans program är för begränsat i fråga om att ta itu med de multinationella företagen, bankerna och de stora aktieägarna.
Vi argumenterar till exempel för att hela finanssektorn borde förstatligas och övergå i offentlig ägo under arbetarnas och hela befolkningens demokratiska kontroll, medan Mélenchon bara står för idén om ett offentligt ägt nätverk av banker vid sidan av de privata bankerna. Majoriteten av de som är beredda att rösta på honom gör det för att uttrycka sin frustration över kapitalismen och dess vinstdiktatur. Men att rösta är bara en aspekt av det hela. Vi behöver en massrörelse för att störta kapitalismen. Detta är vad Gauche Révolutionnaire (CWI i Frankrike) vill bygga. Det är då vi står inför politiska och ekonomiska kriser ett verkligt alternativ för ett sant demokratiskt socialistiskt samhälle där ekonomin planeras för att tillgodose allas behov istället för vinsterna för några få. ■