Sveriges smutsiga vapenaffärer

Publicerad av Per Olsson

Tema: Recensioner, Böcker, Inrikespolitik, Militärisering

 (photo: )

Regeringarnas politiska färg må ha skiftat men alla har de förenats av en vilja att öka den svenska vapenexporten och ge omfattande statligt stöd till den inhemska vapenindustrin. Det i sin tur har resulterat i en kraftigt ökad svensk vapenexport under 2000-talet. 

För nära två år sedan blev det klart att Brasiliens regering hade bestämt sig för att köpa den nya generationen av stridsflygplanet Jas 39 Gripen, som tillverkas av Saab, till en kostnad av 40 miljarder svenska kronor. I tidningen Ny Teknik den 12 oktober 2015 beskrev näringslivsminister Mikael Damberg (S) vapenaffären med Brasilien som den sannolikt ”största svenska exportaffären genom tiderna”. Det fanns starka skäl att misstänka att mutor och korruption spelat en roll i att Saab till sist fick denna order. Vapenexporten är kantad av korruptionsskandaler och muthärvor. ”Den brasilianska riksåklagaren har väckt åtal mot fyra personer som är involverade i Jas-försäljningen till Brasilien 2013. Åklagaren menar att Saabs PR-byrå i Brasilien, M&M, har betalat miljonbelopp i mutor för att få Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff att köpa 36 svenska Jas-plan för omkring 40 miljarder kronor”, skriver Nils Resare den 17 januari i år på reportagesajten blankspot.

Försäljningen av nya Jas till Brasilien och många andra vapenaffärer skildras också i boken Den svenska vapenexporten (Leopard förlag, 2016) skriven av Linda Åkerström, ansvarig för nedrustningsfrågor på Svenska Freds. Boken är mycket informativ och ger en bakgrund till varför produktion och export av vapen tenderar att få en allt större tyngd inom den svenska kapitalismen när de inhemska försvarsutgifterna ökar och en ny farlig era av global militär kapprustning har inletts.
Saab är inte bara den största svenska vapenfabriken utan finns också placerad på listan över världens 100 största militära vapenproducerande företag. Regeringens beställningar av nya Jas och ubåtar från Saab och satsningar på att både stridsflygplanet och ubåtarna ska exporteras har gett den Wallenbergägda försvarskoncernen nya vinstmiljarder.
Skulle dessutom Saab lyckas få den efterlängtade ordern från Indien, som uttryckt ett starkt intresse av att köpa nya Jas, väntar ett nytt eldorado för vapenfabrikens ägare. En ny vapenaffär med Indien kommer att vara mycket större än den med Brasilien. Till det ska läggas att en försäljning av Jas till Indien öppnar nya marknader för Saab i ett allt mer militariserat Asien eftersom det är tänkt att en eventuell affär följs av att Saab etablerar produktion av Jas och andra vapen i Indien som sedan kan exporteras vidare. På så sätt hoppas Saab-ledningen, med den svenska regeringens välsignelse, att få bidra med svenska vapen till den indiska högerregeringens snabba militära upprustning – 250 miljarder dollar ska spenderas på en ”modernisering” av stridskrafterna de närmaste tio åren – och till dess nationalistiska ”Made in India”-kampanj.

Svenska vapenaffärer med Indien är en historia av smutsiga affärer kantad av mutor och skandaler. År 1986 slöt Bofors ett avtal med Indiens regering som innebar att dryga 400 haubitskanoner skulle levereras och respektive länders regeringar slöt ett avtal om att leveranser skulle fortsätta även vid en konfliktsituation. För att få ordern betalade Bofors minst 300 miljoner kronor i mutor till affärsmän som stod den dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi nära. Efter det blev Bofors ett annat ord för mutor i Indien och premiärministern fick avgå.
Det är ingen djärv gissning att mutor också finns med i Saabs nuvarande kampanj för att sälja Jas till Indien.

Som boken påpekar har Sverige sedan 1960-talet sålt vapen (eller med en mer korrekt term krigsmaterial) till både Indien och Pakistan, två län-
der som har utkämpat flera krig med varandra och som just nu strider i Kashmir. Krigförande länder ska inte få köpa vapen från Sverige, vapen ska heller inte exporteras till diktaturer eller länder som kränker mänskliga rättigheter. Men föreskrifter är en sak, verkligheten och praxis en helt annan. Trots alla löften om att vapenexporten ska regleras hårdare fortsätter leveransen till diktaturer som exempelvis Förenade Arabemiraten som dessutom är med i en saudiledd allians som bedriver terrorkrig i Jemen. I fjol blev det klart att Förenade Arabemiraten får köpa radarsystemet Global Eye från Saab, som kan användas för stridsledning.
Regeringen säger sig vilja driva en feministisk utrikespolitik, men erbjuder samtidigt exempelvis den kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien nya svenska vapen. Att ett avtal har sagts upp, betyder inte att vapenleveranserna stoppats. När Stefan Löfven besökte Saudiarabien i fjol var bland annat Saabs ordförande Marcus Wallenberg med på resan.
”Sverige försöker blidka Saudiarabien genom vapenaffärer”, skrev The New Arab om besöket.
”Den andel av den svenska vapenexporten räknat i värde som går till länder som deltar som part i väpnade konflikter ökade från 4 procent till 85 procent åren 2000-2015/…/deltagande i väpnad konflikt är regel snarare än undantag bland Sveriges krigsmaterial- kunder ”, skriver Linda Åkerström.
Vapenexporten minskade visserligen förra året men är på uppgång igen efter Brasiliens Jas-order och nya ansträngningar från regeringen att med hjälp av vapenleveranser skapa nya marknader för svensk kapitalism.
Vapenexport utgör, även om det inte sägs högt, en del i regeringens satsning på att öka exporten till en rad länder som styrs med järnhand av auktoritära regimer. Socialdemokraterna har länge haft en odelat positiv inställning till svensk vapenexport och de två senaste S-märkta statsministrarna – Stefan Löfven och Göran Persson – kan på sina CV:n också skriva vapenlobbyister.
När det gäller synen på vapenexport finns ingen skillnad mellan den nuvarande S-MP-regeringen och de tidigare Alliansregeringarna. Det finns knappast någon del av svensk kapitalism som får så stort direkt och indirekt stöd av staten som vapenindustrin. Saab och staten sitter i samma båt. Även kungahuset spelar en viktig roll för att marknadsföra svenska vapen utomlands.
Det finns som boken skriver så täta band mellan militära planerare, försvarsindustriföreträdare, samt starka krafter i flertalet politiska partier att man tala om en ”järntriangel” med starkt inflytande på Försvarsdepartementet.

Kampen mot vapenexporten och det militärindustriella komplexet blir allt mer brännande. Boken Den svenska vapenexporten ger argument och stöd i den kampen. Den är att rekommendera. ■