Irlands förlorade revolution

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Dublin, London, Limerick, Belfast Tema: Historia, Böcker

 (foto: )

“Under fyraårsperioden 1918-22 spreds militanta fackliga aktioner som en löpeld. Det var tre generalstrejker och 28 stads- eller lokala generalstrejker.” Det skriver den socialistiska parlamentsledamoten Ruth Coppinger i förordet till Ireland’s Lost Revolution 1916-1923, en antologi från Socialist Party.

Bokens tidsperiod innehåller allt: påskupproret 1916, den uppvaknande och massiva klasskampen, frihetskriget, inbördeskrig och landets delning. Bokens sex skribenter Ruth Coppinger, Cillian Gillespie. Laura Fitzgerald, Kevin McLoughlin, Kieran Mulholland och Tom Crean beskriver den spännande händelseutvecklingen, analyserar och drar slutsatser. Redan titeln, Irlands förlorade revolution, med underrubriken Arbetarklassen och kampen för socialism, visar bokens inriktning.

De inledande kapitlen beskriver den enastående socialisten James Connollys idéer och hans roll i påskupproret 1916. Connolly avrättades av en brittisk exekutionspatrull den 12 maj 1916 för sin ledande roll i detta uppror.

Frågan är hur marxisten Connolly kunde leda och delta i ett väpnat uppror som enligt honom själv var dömt på förhand. Boken visar hur hans grundläggande perspektiv på hur Irland, det brittiska imperiets äldsta koloni, skulle befrias var att den nationella kampen måste förenas med den sociala (den ekonomiska utsugningen och nöden). Och att arbetarklassen måste vara en huvudkraft i denna revolutionära kamp.

På Irland hade den inriktningen extra stor betydelse, eftersom arbetarnas gemensamma lidande och kamp var det som kunde överkomma klyftan mellan katolska och protestantiska arbetare, en splittring som uppmuntrades av kolonialmakten. Det var fackföreningarna och klasskampen som enade arbetare från båda grupperna.

Den stora klasstriden 1913 var en masslockout som drabbade cirka 100 000 arbetare och deras familjer, satte stopp för arbetarrörelsens framväxt och uppfattades som ett nederlag. Året efter inleddes första världskriget, där de stora socialdemokratiska partierna i Tyskland, Frankrike, England och fler länder svek sina antikrigsparoller och slöt upp bakom sina länders borgarklasser och arméer.

Mot detta stod bolsjevikerna i Ryssland och minoriteter i flera partier. Connolly stod tyvärr inte i kontakt med dessa, vilket förstärkte hans pessimism och desperation om att något måste göras.

Påskupproret omfattade en minoritet, 2 558 rebeller, som reste sig mot imperialism och krig, för Irlands självständighet. Det besvarades av den brittiska krigsmakten, vars kanonbåtar besköt Dublin. I ruinerna fanns 469 döda, varav 260 civila.

“Det är irländarnas olycka att de reste sig för tidigt - innan den europeiska arbetarklassens revolt fått tid att mogna”, kommenterade Lenin. Connolly hade sett krigets fruktansvärda konsekvenser, men inte som Lenin och bolsjevikerna dragit slutsatsen att detta också skulle leda till revolutioner med masstöd. Han agiterade därför för ett mindre uppror med ett begränsat nationalistiskt program, till och med när han trodde att de skulle förlora.

Trots påskupprorets nederlag och politiska begränsning fick det stor betydelse. Den brittiska imperialismens krigspropaganda om att “försvara små nationer” avslöjades av brutaliteten på Irland. Upproret blev ett första slag mot kriget och imperialismen.

Påskupproret fick i efterhand ett allt starkare stöd, främst på grund av den engelska regeringens brutala repression. Upprorsmän som frigavs hyllades som hjältar och de kämpande fackföreningarna började växa snabbt igen. Det var i det läget en verklig tragedi att rörelsen stod utan James Connolly.

Sinn Fein var ett parti som bildats 1905 och som 10 år senare hade ett begränsat medlemstal och inflytande. Trots att partiet inte spelat någon roll i påskupproret blev detta snart känt som “Sinn Feins påskuppror”. Partiet började växa snabbt, som ett uttryck för förhoppningarna om befrielse, både nationellt och ekonomiskt-socialt. Sinn Fein gavs också fri lejd i valen 1918 genom att Labourpartiets ledning accepterade linjen “Labour måste vänta” och därmed inte ställde upp. Nationalismen fick förtur framför arbetarkampen.

Sinn Fein betraktades särskilt på landsbygden som ett upprorsparti, men stödde inte rörelsen för jord till fattiga bönder. Partiet var inte ett arbetarparti, utan företrädde ett skikt inom den irländska borgarklassen i söder. Inriktningen var att göra Irland omöjligt att regera för det brittiska styret, att upprätta en alternativ statsapparat.

Arbetarklassens styrka visades när en generalstrejk den 24 april 1918 tvingade regeringen i London att ta tillbaka beslutet om värnplikt på Irland. Raden av generalstrejker – en sovjet (arbetarråd) tog makten i Limerick i april 1919, den över en månad långa generalstrejken i Belfast tidigare samma år osv - visade också vad arbetarna kunde uppnå. Men denna styrka användes inte av det som blev ledningen för republikanerna, den nationella rörelsen. Tvärtom, Sinn Feins ledning var motståndare till att sprida generalstrejken vidare från Limerick.

I april 1920 genomfördes en generalstrejk till stöd för 100 fångar - både nationalister och fackliga - som hungerstrejkade för frigivning. En demonstration med 40 000 omringade Mountjoyfängelset och hotade att storma det. Efter två dagar backade regeringen och fångarna frigavs.

Den allt mer begränsade nationalismen och att den katolska kyrkan gavs stort utrymme betydde också ökade hinder för att ena arbetarklassen, katoliker och protestanter. Protestantiska arbetare i nordost oroades över att styras av katolska kapitalister i söder. Utan ett program för arbetarenhet ökade den våldsamma sekterismen i norr efter nederlaget för strejken i Belfast 1919 som sammanföll med en ny ekonomisk kris och arbetslöshet.

Storbritanniens borgarklass gav inte upp utan strid. En förlust av Irland skulle uppmuntra kamp i andra kolonier och innebära att ekonomiskt bakslag. London attackerade militärt, inklusive med den paramilitära styrkan Black and Tans. Av rädsla för en revolution på Irland med spridning till England, Skottland och Wales lanserade den brittiska regeringen samtidigt möjligheten av begränsad självständighet och en delning av Irland. Den härskande klassens oro späddes självklart på av arbetarnas maktövertagande i Ryssland.

Frihetskriget, där de väpnade nationalisterna samlades i IRA (Irländska republikanska armén) varade i 2,5 år, fram till ett avtal slöts den 11 juli 1921. Det självutropade irländska parlamentet röstade för avtalet, som innebar självstyre i södra Irland, men inom det brittiska imperiet som också fick behålla strategiska hamnar. Avtalet stadfäste också Irlands delning, en ny nordirländsk stat avstyckades. Uppdelningen av Irland skulle befästa kolonialpolitiken av att söndra och härska, samtidigt som det ekonomiskt viktiga nordöstra Irland med Belfast behölls inom Storbritannien.

Avtalet var inte resultatet av “dåliga förhandlare” utan av Sinn Feins begränsade och konservativa politik och taktik. “Avtalet delade arbetarklassens rörelse och landet som aldrig tidigare. De två stater som bildades var extremt fattiga, sekteristiska, outvecklade och odemokratiska skapelser”, konstaterar Kevin McLoughlin i boken.

Uppdelningen var ett nederlag för arbetarklassen, men en seger för det brittiska imperiet – unionisterna, som i praktiken upprättade ett enpartistyre i norr –  och för kapitalistklassen i den nya staten i söder. Hotet om revolution var avvärjt. Uppdelning skulle prägla Irland fram till idag, då behovet av gemensam kamp och en socialistisk lösning är lika akut. ■