En revolution för kvinnans frigörelse och hbtq-rättigheter

Publicerad av Emma Quinn

Plats: Petrograd, Moskva Tema: Kamp mot kvinnoförtryck, Ryska revolutionen, HBTQ

 Alexandra Kollontaj, socialist och feminist (sittande till vänster). (foto: )
Alexandra Kollontaj, socialist och feminist (sittande till vänster).

För hundra år sedan gick Petrograds arbetarkvinnor ut i strejk på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1917 (den 23 februari enligt den gamla julianska  kalendern som då fortfarande användes i Ryssland). 

Det var kvinnliga medlemmar i bolsjevikpartiet som drev på för att göra den internationella kvinnodagen till en demonstrationsdag med strejker. Några dagar senare föll tsardömet samman  och i oktober/november 1917 genomfördes den socialistiska oktoberrevolutionen. 

De progressiva åtgärder som infördes efter oktoberrevolutionen 1917  av bolsjevikerna visade en väg framåt mot avskaffande av kvinnoförtrycket och förtrycket av hbtq-personer. 

Denna artikel av Emma Quinn, från Rättvisepartiet Socialisternas irländska systerparti Socialist Party från 2016 översattes i början av detta år och  publicerades i sin helhet med notförteckning på Rättvisepartiet Socialisternas speciella hemsida om Revolutionsåret 1917: revolutionen1917.wordpress. com

I Offensiv publicerar vi här en förkortad version och av utrymmesskäl finns inte notförteckningen med. 

Ingen annan händelse i historien har blivit mer förvrängd av det kapitalistiska etablissemanget än den ryska revolutionen. I beskrivningarna av revolutionen nämns knappt kvinnors roll och än mindre de massiva vinsterna för kvinnor som revolutionen gav.

Bolsjevikpartiet och arbetarklassens fullständiga störtande av kapitalismen och jordägarväldet 1917 sporrade till en genomgripande samhällsförändring, vars like aldrig har setts vare sig förr eller senare. Bolsjevikerna kunde ta makten just därför att de var en röst för de förtryckta massorna, arbetarna, de fattiga och kvinnorna.

Bolsjevikerna erkände, samtidigt som de betonade arbetarklassens betydelse för att förändra samhället i sin helhet, att kvinnorna drabbas av ett dubbelt förtryck med rötter i kapitalismens och bondesamhällets patriarkat. För bolsjevikerna var kvinnors frigörelse en avgörande del av kampen för ett socialistiskt samhälle. Kvinnor spelade ledande roller i bolsjevikpartiet både på riksplanet och lokalt. Revolutionen omvandlade också medvetenheten och livet för arbetarkvinnor i stor skala.

I upptakten till revolutionen spelade kvinnor en viktig roll både för tsarregimens fall och för bolsjevikernas seger. När tiotusentals kvinnor gick ut på gatorna i februari 1917, i de händelser som ledde till februarirevolutionen, var deras krav fred, bröd och rättvisa. Protesten bröt ut på den internationella kvinnodagen, som i sin tur införts till Ryssland av den bolsjevikiska aktivisten Konkordia Samoilova bara fyra år tidigare – 1913. 

Bolsjevikiska kvinnor spelade en nyckelroll i mobiliseringen till demonstrationen. De satte upp cirklar för agitation bland kvinnliga arbetare och soldathustrur i hela staden, som fortsatte att kampanja trots ständiga trakasserier från myndigheterna. Bolsjevikpartiet, inklusive dess kvinnliga medlemmar, hade lidit svårt under repressionen ända sedan 1914 på grund av deras pålitliga motstånd mot första världskriget. Många fängslades eller tvingades i exil. Detta och krigets brutalitet mot arbetarklassen inspirerade dem till att fira den internationella kvinnodagen med en antikrigsdemonstration. Den 23 februari tog arbetare i Petrograd till gatorna, med kvinnor i täten som ropade till fler att gå med dem och till soldater att inte skjuta utan marschera med.

”På kvinnodagen den 23 februari 1917 utlystes strejk på majoriteten av fabriker och anläggningar. Kvinnorna var i en mycket militant stämning – inte bara de kvinnliga arbetarna, utan också den stora massan av kvinnor som köar för bröd och fotogen. De höll politiska möten, de dominerade gatorna, de rörde sig mot stadens duma med krav på bröd, de stoppade spårvagnar. ´Kamrater, kom ut!` ropade de entusiastiskt. De gick till fabriker, de blev fler, de kallade på arbetare att lägg ned sina verktyg. Allt som allt var kvinnodagen en enorm framgång och gav upphov till den revolutionära andan” skrev Anna och Maria Uljanov i bolsjevikernas tidning Pravda den 5 mars 1917. 

När arbetarna och de fattiga under bolsjevikernas ledning sedan grep makten och störtade den provisoriska regeringen i oktober, var det fler kvinnor som stormade Vinterpalatset än som försvarade det, även om motsatsen har påståtts.

Den 17 december 1917, bara sju veckor efter utropandet av världens första arbetarstat, avskaffades kyrklig vigsel och en mycket lättillgänglig skilsmässa legaliserades. Följande månad infördes en ny familjelag där kvinnor och män blev juridiskt jämställda, termen ”illegitima barn” (utanför äktenskapet) avskaffades. Det här ansågs så avgörande att bolsjevikerna tog dessa steg samtidigt som de försökte avsluta världskriget, förhindra ett inbördeskrig, frigöra bönderna samt kickstarta industri och ekonomi.

Under 1920 utökades familjelagen och varje förändring åtföljdes av en fullständigt offentlig diskussion och debatt. Från sina första dagar gick den ryska socialistiska propagandan ut på att argumentera för jämställdhet för kvinnor, men nyckelfrågan för bolsjevikerna var kvinnornas slaveri i den traditionella familjen. Före revolutionen var en kvinnas liv strikt utstakat: att gifta sig, vara monogam, få barn, knytas till ”det eviga slitet i kök och barnkammare”. Kvaliteten på kvinnors liv togs det aldrig hänsyn till och deras lycka och glädje var irrelevanta.

Bolsjevikerna ville utmana denna patriarkala ordning och den roll den ryska ortodoxa kyrkan spelade. Det bildades en kvinnobyrå – Zhenotdel – med Inessa Armand som chef. ”Så länge de gamla familjeformerna, hemlivet och barnuppfostran inte avskaffas kommer det att bli omöjligt att avskaffa utnyttjandet och slaveriet, det kommer bli omöjligt att bygga socialismen”, menade Inessa Armand. 

Revolutionen gjorde en heroisk insats för att förstöra den så kallade ”familjehärden” och började genomföra ett planerat system för social omsorg däribland förlossningshus, kliniker, skolor, daghem och förskolor, sociala matsalar och tvättstugor, som alla syftade till att lindra kvinnornas begränsningar i hemmet. Betald mammaledighet både före och efter födseln introducerades och tillgång till amningsrum på arbetsplatser, med avbrott i arbetsdagen var tredje timme för varje nybliven mamma. Abort legaliserades 1920.

I november 1918 ägde den första allryska konferensen för arbetande kvinnor rum, trots att inbördeskrig brutit ut och landet var ödelagt av första världskriget. Över tusen kvinnor slöt upp. Arrangörerna upprepade att kvinnors frigörelse gick hand i hand med byggandet av socialismen. 

Strax efter att inbördeskriget bröt ut grundades kvinnobyrån  Zhenotdel. Denna organiserade litterära studiecirklar, politiska diskussioner och workshops om hur man organiserar service på arbetsplatsen, som exempelvis barnomsorg.

År 1922 hade antalet kvinnor i kommunistpartiet (bolsjevikpartiet) vuxit till över 30 000. Trots krigsnöden försåg Röda armén Zhenotdel med ett eget tåg och tillgång till järnvägen, så att de kunde resa runt i landet och skapa nya lokalgrupper. Tusentals kvinnor anslöt sig. 

Under den efterrevolutionära perioden såg bolsjevikerna till att garantera en bred och och löpande debatt om sexuella frågor, vilket var en stor förändring jämfört med den tidigare regimen, även när de kämpade för att hålla ut i väntan på en socialistisk revolution i andra länder. Det här kom direkt från den socialistiska utgångspunkten att arbetarklassens frigörelse är dess eget verk.

Ändringarna i familjelivet och familjestrukturen ledde för många till en total förändring av deras syn på relationer. År 1921 gjorde kommunistiska ungdomsförbundet en undersökning som visade att 21 procent av männen och 14 procent av kvinnorna tyckte att äktenskap var det idealiska. 66 procent av kvinnorna föredrog långsiktiga relationer baserade på kärlek och 10 procent föredrog relationer med olika partners. År 1918 ägde det rum 7 000 skilsmässor jämfört med endast 6 000 vigslar i Moskva.

Alexandra Kollontaj försvarade de radikala förändringarna och förklarade: ”Den gamla familjen där mannen var allt och kvinnan var ingenting, i en typisk familj hade kvinnorna ingen egen vilja, ingen tid för sig själv och inga pengar, detta förändras inför våra ögon”.  

Bolsjevikerna ansåg att relationer bör baseras på fria val och personlig samhörighet, inte ekonomiskt beroende. De försökte undergräva den patriarkala familjen genom att tillhandahålla offentliga tjänster för att ersätta hushållsaktiviteter och möjliggöra fritid, som de såg som en del i paketet till att bygga socialism.

Åren 1917-1920 förekom det gott om sexdebatter, utforskning av sexualitet och experiment spridda över hela landet. Samhällets radikalisering slutar inte efter revolutionen. Pravda tryckte många artiklar och brev som diskuterade sexfrågor. Ungdomar i synnerhet var angelägna om att utforska sin sexualitet. 

Prostitution avkriminaliserades 1922, medan koppleri förbjöds. Kliniker öppnades för kvinnor med sexuellt överförbara sjukdomar och sexualupplysning och arbetsträning erbjöds.

Bolsjevikiska sexbrottslagar var utmärkande för könsneutralitet och förkastande av moralism och moraliserande språkbruk. I sexualbrottslagen stod att brotten är ”skadliga för hälsa, frihet och värdighet” för offret. Våldtäkt definierades i lagen som ”otillåtet sexuellt umgänge genom antingen fysiskt eller psykiskt våld.” 

År 1921 var inbördeskriget över, miljontals hade förlorat livet, industrier var förstörda, svält, hunger och sjukdomar bredde ut sig. Statens verkliga resurser överensstämde inte alls med den vision och de intentioner som revolutionärerna hade. Ekonomin stod på randen till kollaps. År 1921 infördes den nya ekonomiska politiken (NEP), som innehöll en begränsad mängd marknadsmekanismer i ett försök att hålla ekonomin igång. NEP var ett försök att återställa produktionen för att vidmakthålla arbetarstaten och vinna tid i väntan på stöd från revolutioner i mer utvecklade länder, särskilt Tyskland med dess stora ekonomi och starka arbetarrörelse, men NEP resulterade i nedskärningar.

Givet att staten inte hade råd att tillgodose barnomsorgen och att det var vanligt att män övergav mödrar, började staten utfärda barnbidrag för ensamstående mammor. Staten tryckte broschyrer och flygblad för att kvinnor skulle känna till sina rättigheter. Domstolarna skulle vara partiska till förmån för kvinnor och prioriterade barn framför männens ekonomiska intressen. Vid ett tillfälle delade domstolen betalningen av underhåll på tre eftersom mamman hade haft förhållanden med tre potentiella fäder.

Ryska revolutionen förändrade också livet för hbtq-personer. Under tsaren var homosexualitet kriminaliserat. Lesbianism, liksom kvinnors sexualitet i allmänhet, ignorerades fullständigt. Efter revolutionen avkriminaliserades homosexualitet när alla antigaylagar avlägsnades från strafflagen 1922.

I sin essä Sex och sexualitet i Ryssland beskriver Jason Yanowitz revolutionens effekter för homosexuella och transpersoner. Många tog revolutionen som en möjlighet att leva öppna liv. Samkönade äktenskap var lagliga. Hur utbredda de var är okänt då begränsad forskning har gjorts på detta område, men åtminstone ett rättsfall etablerade dess laglighet. Det fanns de som bestämde sig för att byta kön efter revolutionen och 1926 blev det tillåtet att byta kön i pass. Intersexuella och transpersoner fick medicinsk vård och demoniserades inte längre. Forskning om dessa frågor var statligt finansierad och tillstånd beviljades att utföra könskorrigerande operationer på begäran av patienten.

Öppet homosexuella fick tjänstgöra i regeringen och andra offentliga positioner. Georgij Tjitjerin, till exempel, utsågs kommissarie för utrikesministeriet 1918. Han var en öppet homosexuell man med en utlevande stil. Det var på den tiden otänkbart att en sådan person skulle få en motsvarande position i en kapitalistiskt stat.

År 1923 ledde hälsokommissarien en delegation till institutet för sexuell vetenskap i Berlin och beskrev de nya lagarna kring homosexualitet som ”avsiktligt frigörande, allmänt accepterat i samhället och ingen vill upphäva dem ”.

Åren av krig mot tsarens stödtrupper och imperialistiska arméer som ville krossa den nya arbetarstaten, och ytterst revolutionens totala isolering efter nederlagen för den tyska revolutionen och andra arbetaruppror i Europa, hade skapat förutsättningar för en byråkrati att komma till makten. Detta innebar en politisk kontrarevolution där Stalin och byråkratin med auktoritära åtgärder försökte krossa arbetarklassens medvetande, aktivism och demokrati. Internationellt använde de sin auktoritet till att förhindra segrar för den socialistiska rörelsen i utlandet, allt i syfte att konsolidera en svällande byråkrati på toppen av planekonomin. Denna kontrarevolution stoppade inte bara kampen för socialismen – ett demokratiskt samhälle inom alla områden – den angrep också medvetet framgångar för kvinnor och hbtq-personer.

Progressiva lagar drogs tillbaka. Homosexualitet kriminaliserades igen. Den patriarkala familjen uppmuntrades som ett medel för social kontroll. Den berömda låten från den arbetande kvinnorörelsen i början av 20-talet, ”Bröd och rosor”, och raden ”kvinnornas resning innebär allas resning”, sammanfattar omvänt behovet för byråkratin av att angripa de vinster som gjorts av kvinnor i ett försök att trycka tillbaka arbetarklassens medvetande, aktivism och ställning i allmänhet.

Byråkratins tillväxt och Stalins upprivande av revolutionens framsteg minskar inte betydelsen av bolsjevikerna och deras program. Aldrig tidigare hade kvinnorna kunnat göra en sådan insats i politiken. Aldrig tidigare hade en ledning eller politisk kraft försökt säkra stöd för kvinnor eller hbtq-personer genom att utgå från deras livskvalitet och lycka. Några av de landvinningar som gjordes av den ryska revolutionen för hundra år saknas fortfarande i många länder idag, till exempel i Irland där kyrkan och staten fortfarande är sammankopplade och det avskyvärda konstitutionella förbudet mot abort kvarstår.

Oktoberrevolutionen är fortfarande ett obestridligt och inspirerande bevis på oupplösliga samband mellan kampen mot alla former av förtryck och arbetarklassens kamp för en socialistisk förändring.■