Brasiliens kvinnor tar strid

Publicerad av Marcus Kollbrunner

Plats: Rio de Janeiro, Campinas, São Paulo Tema: Kamp mot kvinnoförtryck

 (foto: Romerito Pontes)

I den stormiga period som Brasilien går igenom just nu, med en djup ekonomisk, politisk och social kris, står arbetarkvinnorna i stormens öga, både som måltavla för otaliga attacker, men också för sin roll i motståndskampen.

Årets 8 mars kommer därför att ta upp både kampen mot våldet mot kvinnor och för aborträtten, men också mot den illegitima regeringen Temer och hans åtstramningspolitik. Ett huvudtema är kampen mot den nya pensionsreformen, som drabbar främst fattiga arbetarkvinnor.

Brasilien är ett land där den patriarkala strukturen är väldigt stark, men lever vid sidan av en ny ung och kämpande kvinnorörelse, som vägrar att underkasta sig. När Michel Temer tog över presidentposten i maj, då landets första kvinnliga president Dilma (från Arbetarpartiet PT) suspenderades från posten för att genomgå en riksrätt, vilken senare avsatte henne definitivt, var det främst kvinnor som protesterade från första stund. Inte undra på, då Temer snabbt bekände färg: för första gången sedan diktaturen presenterades en regering med bara män som ministrar och kvinnoministeriet förlorade sin ministerstatus.

PT:s regeringar innebar små, om än viktiga, framsteg för kvinnor. Det nya ”familjebidraget” till de fattigaste gynnade till 90 procent kvinnor och en ny lag mot kvinnovåld antogs 2006. Men lite gjordes för att verkligen bryta kvinnors strukturella diskriminering. 

Ojämlikheten fortsatte att vara väldig, trots en viss förbättring med familjebidraget och höjd minimilön. Kvinnors inkomster är fortfarande bara 68 procent av männens. För svarta kvinnor är de bara 35 procent!

Lagen mot våld mot kvinnor har gjort det lättare att fälla våldsverkare, men anslaget för att ta hand om drabbade kvinnor skars ned och är helt otillräckligt.

I en internationell jämförelse om kvinnomord innehar Brasilien femte plats bland 83 länder. Varannan timma dödas en kvinna, i 86 procent av fallen av en närstående. Nya ohyggliga fall får regelbundet bägaren att rinna över. Som när i fjol en ung tjej drogades och våldtogs av 30 män i Rio de Janeiro. Fallet blev känt då en av dem filmade övergreppet. Eller som i Campinas (miljonstad i São Paulo-delstaten) vid årsskiftet, då en man dödade 12 personer, varav 9 kvinnor, vid ett nyårsfirande som hämnd mot sin före detta partner som gått till polisen för att få slut på misshandel och övergrepp mot barnen. Han rättfärdigade det hela med att kvinnan var en ”hora” och förtjänade det.

Men PT:s regeringar gick aldrig till roten med problemen, inte heller under Dilmas tid som president. Istället behandlades kvinnors, svartas och hbt-personers rättigheter som spelbrickor i förhandlingar om stöd från konservativa och reaktionära regeringspartner. Abort­rätten togs aldrig upp. När den nya nationella skolplanen skulle tas fram, gick man med på att ta bort ordet ”kön” och ”genus”, vilket ledde till att det också togs bort i flera delstaters och städers lokala skolplaner, inklusive São Paulo, landets största stad.

De reaktionära evangeliska kyrkorna har ett stort inflytande och många ingick i PT:s regeringsunderlag. Deras representanter spottar ständigt ut nya förslag för att försämra kvinnors ställning. 

Flera lagförslag som begränsar aborträtten ytterligare (abort är bara lagligt vid våldtäkt, fara för moderns liv eller om fostret har en missbildad hjärna) är under behandling, i namn av ”det ofödda barnets rättigheter”. Ett förslag går ut på att kvinnan vid våldtäkt ska får en minimilön tills barnet är vuxet mot att hon går med på att föda barnet!

I slutet av förra året tog ena hälften av Högsta Domstolen ett beslut om att abort under fostrets tre första månader bör vara lagligt, men frågan har inte gått framåt i och med att högern har lyckats fälla PT-regeringen. Men det är en öppning för kvinnorörelsen.

Den politiska kampen försvåras av att kvinnor fortfarande är väldigt underrepresenterade. 

Trots att kvinnor utgör 51,4 procent av landets befolkning så är bara 9,0 procent av de 513 ledamöterna i den federala kongressens representanthus som valdes 2014 kvinnor. I kommunfullmäktigevalet 2016 var bara 11,6 procent av ledamöterna kvinnor, trots att varje parti enligt lag måste ha minst 30 procent kvinnor som kandidater. 

Men det finns ett stort politiskt utrymme för att föra fram kvinnor i politiken, om de verkligen står för kvinnors rättigheter. I det senaste valet fick PSOL (det breda vänsterpartiet som CWI i Brasilien är med i) sina nya fullmäktigeledamöter främst bland kvinnor. I fyra storstäder var den kandidaten som fick flest röster en kvinna från PSOL. Två av dem var unga svarta kvinnor som ställde upp i sitt första val. I São Paulo, med 12 miljoner invånare, men bara 55 fullmäktigeledamöter, lyckades PSOL gå från en till två ledamöter, med en ung tjej som ny ledamot.

Den nya generation som har varit med om den sociala explosionen mot höjda kollektivtrafikpriser i juni 2013 syns överallt i kampen, många gånger är det just unga tjejer och kvinnor som står i främsta ledet. I sociala rörelser som MTST (de taklösa arbetarnas rörelse), spelar kvinnor en viktig roll i att organisera ockupationerna, som den som nu pågår i Paulistaavenyn i São Paulos finanscentrum. 

I de otaliga skolockupationer som har svept över landet har unga tjejer ofta spelat en nyckelroll. Även i militärpolisens olagliga strejk i delstaten Espírito Santo, spelade polisernas hustrur en viktig roll genom att blockera utfarterna från poliskasernen. 

Dessa nya krafter kommer verkligen att behövas i kampen mot den nya pensionsreformen som har en speciell udd riktad mot kvinnorna, då de har kunnat pensionera sig fem år tidigare än männen fram till nu, som en kompensation för den dubbla arbetsbördan. 

Nu kommer 65 år att gälla för båda, i ett land där den genomsnittliga livslängden i fattiga delstater knappt når upp över det. 

De flesta har pensionerat sig långt innan, genom att tillämpa sig av möjligheten att pensionera efter tjänstetid, många efter 25 års tjänst. Den möjligheten kommer att tas bort. Dessutom kommer det att krävas minst 25 år av betalda pensionsavgifter mot dagens 15 år, för att kunna gå i pension vid 65. Det drabbar en stor del av befolkningen som jobbar i den informella sektorn. 

Något förmånligare pensionsregler för lärare, till stor del kvinnor, tas bort. För maximal pension kommer man att tvingas arbeta i 49 år! Summa summarum så handlar det om en jättelik omvänd fördelningspolitik, som drabbar kvinnor allra mest.

Landets fackliga federation i utbildningssektorn har därför utsett den 8 mars till en strejkdag med medlemsmöten runt om i landet, som på många ställen kommer att ansluta sig till 8 mars-tåg. Siktet är inställt på en generalstrejk inom utbildningssektorn från den 15 mars. Om den ska bli en framgång, är det återigen arbetarkvinnor som ska stå i främsta ledet. ■