Suffragetternas kamp för rösträtten

Publicerad av Minela Mahmutovic

Tema: Kamp mot kvinnoförtryck, Historia

Sylvia Pankhurst, framträdande suffragette som stödde oktoberrevolutionen. (foto: )
Sylvia Pankhurst, framträdande suffragette som stödde oktoberrevolutionen.

Allmän rösträtt var länge en hård och historisk kampfråga för kvinnor. De som kämpade för detta har vi att tacka för idag, men det ger oss även en viktig lärdom: att våra rättigheter inte har kommit och inte kommer från intet.

Suffragetterna kallas de kvinnor som framför allt i Storbritannien kämpade för rösträtt för kvinnor. De flesta var organiserade i Womens’ Social and Political Union (WSPU) som startades och leddes av Emmeline Pankhurst och hennes två döttrar. 

Rösträtten var en av de största kampfrågorna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. På den tiden sågs den gifta kvinnan inte som myndig, utan enbart som mannens egendom. Detta var en del av det större kvinnoförtryck som bland annat innebar att en gift kvinna inte fick lönearbeta utan mannens tillstånd och att våldtäkt inom familjen inte var ett brott.

Det var däremot inte bara kvinnor som inte hade rösträtt utan fattiga i allmänhet. Ju mer du hade i inkomst, desto fler röster fick du. De som hade en årsinkomst på mindre än 800 kronor (motsvarande dagens 50 000 kronor) fick inte rösta alls.

Suffragetterna är än idag kända för sina militanta aktioner i kampen för rösträtt. Det handlade bland annat om att störa parlamentets möten och hungerstrejka när de hade hamnat i fängelse (många blev på lösa grunder politiska fångar). Några få tog frågan till det extrema, där bland annat en person tog sitt liv offentligt.

Det som mest gjorde att suffragetterna och kampen gick framåt var massdemonstrationer som byggde på kollektiva ageranden och på att visa sin styrka genom antalet. År 1908 genomfördes en av de största demonstrationerna någonsin i Storbritannien med 250 000 deltagare. Trots polisvåld, tortyr och risk att bli socialt utfryst av såväl familj som grannar gav suffragetterna inte upp.

Suffragetterna var inte en enhetlig politisk rörelse. Bland dem fanns välbärgade kvinnor som inte lyfte frågan om allmän rösträtt utan enbart om lika rösträtt för män och kvinnor, det vill säga att de rikas rösträtt även ska innefatta rika kvinnor. 

Det fanns också de socialister i rörelsen som motsatte sig patriotismen under första världskriget och även lyfte andra frågor som åtta timmars arbetsdag, frågor som betonade kampen mot klassamhället där kvinnoförtrycket har sitt ursprung. En stor andel av medlemmarna var till en början medlemmar i det socialistiska Independent Labour Party i landet.

En avgörande händelse för suffragetterna var när första världskriget bröt ut och kampen trappades ner. Som resultat slutade de med hungerstrejker och blev frisläppta ur fängelset av regeringen på grund av deras positiva inställning till kriget. 

I och med detta blev det en splittring bland suffragetterna, där den mer militanta delen med socialisten Sylvia Pankhurst i spetsen agiterade för fortsatt kamp. Denna grupp lämnade WSPU och bildade Women’s Suffrage Federation som sedan utvecklades till The Workers´ Socialist Federation och blev därefter en del av det dåvarande kommunistpartiet.

Trots att en del av suffragetterörelsen vek sig när det gällde kriget var det ändå vissa som fortsatte kämpa. Att rörelsen vann sin första seger år 1918 var en kombination av suffragetternas ihärdiga kamp, kriget som tvingade staten att ge kvinnor en större roll i annat arbete än hushållsarbetet och ryska revolutionen som gav ett ökat självförtroende för socialister och kämpande aktivister och som fick borgarklassen att ge rättigheter i rädsla för en spridning av revolutionen.■