Nu krävs ett vårduppror

Publicerad av Katja Raetz

Plats: Lund, Stockholm, Malmö, Sollefteå Tema: Vården

 (foto: Stefan Lundqvist)

Ett dödsfall per månad på landets sjukhus i fjol berodde på vårdplatsbrist eller extrem arbetsbelastning, rapporterade tidningen Sjukhusläkaren i förra veckan efter att ha granskat samtliga Lex Maria-anmälningar under 2016. 

Den fortsatta vårdkrisen kräver nya protester och ett riksomfattande vårduppror.

Åtta av dödsfallen inträffade på Skånes universitetssjukhus (SuS) där personalen länge varnat för en ohållbar arbetssituation. Bland annat förlorade i fjol en gravid kvinna, som blev hemskickad på grund av platsbrist på SuS i Lund för att återkomma nästa dag, sitt barn under natten. Det hade sannolikt överlevt om kvinnan fått vård. 

Även andelen vårdskador ökar igen. 

En rapport från Sveriges Kommuner och Landsting i fjol visar att patienter som utlokaliseras – d.v.s. får vård på andra avdelningar än där de egentligen hör hemma – löper dubbelt så stor risk att få vårdskador.

Det finns för få vårdplatser i förhållande till patientinflödet och det råder brist på personal, särskilt sjuksköterskor med specialistkompetens. Det slår Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) fast i sin nya tillsynsrapport, som överlämnades till regeringen den 1 mars. 

Trots alla varningar vägrar ansvariga politiker att ta tag i vårdkrisen för att skapa en hållbar lösning. I stället är en vanlig åtgärd att stänga ner vårdplatser. Idag är var tionde vårdplats stängd, sammanlagt cirka 1 500 vårdplatser. Detta flyttar bara krisen till akutmottagningar, där patienterna får ligga kvar i flera dygn i väntan på att en vårdplats blir ledig. 

Ett annat inslag i dagens vårdkris är att man skjuter upp operationer. 

I Stockholm ökade andelen uppskjutna operationer under 2016 med 20 procent till minst 1 161 operationer. Ungefär en fjärdedel av dessa berodde på personalbrist. 

Nyligen beslutade Skånes universitetssjukhus i Malmö att kvinnor med förlossningsskador endast ska opereras en dag i månaden. Det medför en väntetid på 40 månader, med flera år av lidande för de drabbade kvinnorna. Som anledning anges att man behöver prioritera tumörsjukdomar. 

Precis som nedläggningen av BB Sollefteå visar det också att kvinnosjukvård är lägre prioriterad och står först på tur när det ska stramas åt. Detta är både en köns- och klassfråga. I Socialstyrelsens öppna jämförelse om jämlik vård som senast kom ut 2015 skrivs det att kvinnor med kort utbildning i många fall får sämre sjukvård än kvinnor med längre utbildning. 

Till exempel får en högre andel grundskoleutbildade kvinnor behandling för psykisk ohälsa under graviditeten i jämförelse med kvinnor i övriga utbildningsgrupper, medan högutbildade kvinnor oftare får stödåtgärder på grund av förlossningsrädsla jämfört med lågutbildade. 

Kvinnor födda utanför Norden har också en något förhöjd risk för att drabbas av svåra bristningar i samband med sin första förlossning jämfört med kvinnor födda i Norden.

Regeringen och landstingen skyller krisen på varandra eller de olika sjukhusledningarna i stället för att ta det övergripande ansvaret för en vård som har blivit nedbantad och slimmad under 20 år och står utan marginaler. Det finns därför ett akut behov av ett åtgärdsprogram för omedelbar upprustning av landets sjukvård. 

Vården kräver resurser, men den kräver också ett styre utifrån behoven, både patienternas och personalens. 

Ett kapitalistiskt marknadstänk har tillåtits ta över vård och omsorg. Idag är även i den landstingsdrivna vården huvudfrågan för cheferna hur det går med produktionen av vård och hur effektivt den bedrivs utifrån kostnaderna. Mätningar, kalkyler och diagnoser bidrar till att göra vården till en vara som ska produceras, köpas och generera mervärde. 

Patienterna har reducerats till konsumenter, där de minst sjuka genererar de största vinsterna. Det betyder en kostnads- och vinstjakt som värst drabbar de multisjuka patienter som kostar mest.

Det upprepas gång på gång att satsningar på primärvården – vårdcentraler och närakuter – ska rädda akutsjukvården.

Men utvecklingen med fler vårdcentraler i socionomiskt relativt starka områden fortsätter, samtidigt som det sker en urholkning av vården i förorterna och utanför storstäderna. 

LOV (Lagen om valfrihetssystem), och privatiseringar i fom av upphandlingar har styckat upp vården och konkurrensutsättningen förhindrar planerad vård. I Stockholms läns landsting finns exempelvis över 30 olika vårdavtal. 

Vård och omsorg har blivit en kassako för riskkapitalister och privata bolag. 

Vinsterna i välfärden behöver omgående återföras till den offentliga vården. Men det handlar inte bara om att skattemedel hamnar i privata fickor, utan också om hur vård och omsorg ska bedrivas. Istället för att kasta ut miljarder på konsulter borde personalen involveras i driften. I stället för att stycka upp vården i olika resultatenheter är det en helhetssyn som behövs.  För att detta ska vara möjligt krävs att vården drivs i offentlig regi och att behoven styr. 

Det gäller att fortsätta bygga vårdupproret i hela landet för endast motståndet från personal, patienter och anhöriga kan pressa fram förändringar.  ■