Lenins resa 1917

Publicerad av Per Olsson

Plats: Stockholm, Haparanda, Petrograd, Viborg, Sassnitz, Trelleborg Tema: Böcker, Ryska revolutionen

 (foto: )

Lenins resa: Vägen till revolutionen 1917 av Catherine Merridale (Historiska Media, 2017) skildrar revolutionsåret 1917 utifrån den tågresa som revolutionsledaren Lenin tillsammans med andra socialister gjorde för att nå Ryssland. 

Från första stund blev denna tågresa genom Tyskland en del i kampanjen mot Lenin och bolsjevikerna som anklagades för att vara köpta av den tyska krigsmakten. Den anklagelsen har sedan dess funnits i den arsenal av lögner som har riktats mot oktoberrevolutionen.

”Istället för bevis fanns bara påståenden och lögner”, skriver Catherine Merridale och avfärdar den seglivade lögnen om att ”tyskt guld” låg bakom oktoberrevolutionen. Det är en av bokens förtjänster. En annan är den livfulla skildringen av revolutionen – från februari fram till oktober 1917.

Men ju närmare oktoberrevolutionen och bolsjevikernas makt- övertagande genom sovjeterna (demokratiska församlingar, råd, som representerade massan av arbetare, soldater och fattiga bönder) desto mer fientlig blir författaren mot revolutionen och Lenin. 

Författaren säger att hon själv en gång tillhörde ”Marx och Lenins värld”, men att hon grät av lycka när ”Berlinmuren föll”. Antisocialismen och de ständiga försöken att dra en rak linje från oktoberrevolutionen till Stalins terror och till en del även Putins Ryssland drar ner betyget ordentligt. 

Men trots alla adjektiv mot bolsjevikerna tvingas även denna bok erkänna att: 

”Lenins politik gav hopp och värdighet till många av landets fattiga, inte minst genom att ge kvinnorna en jämlikhet som de aldrig varit i närheten av tidigare”.

Sverige, inte minst Stockholm och Haparanda, har en stor plats i Lenins resa. Haparanda blev under första världskriget (1914-18) den kanske viktigaste gränsövergången. 

Det fanns ingen annan väg över land om vapen och varor skulle skickas från Europa till Ryssland och längre österut. Sjövägen över Nordsjön och Östersjön var fylld av minor och krigsfartyg och vägen genom Tyskland till Ryssland hade kriget stängt. 

Haparanda var en anhalt på Lenins resa. Stockholm en annan. I båda dessa städer vimlade det såväl av spioner och diplomater som konspiratörer, svartabörshajar och andra penninghungriga mindre nogräknade figurer, som också försökte tjäna en slant på att säga vad de krigsförande länderna ville höra. I den sistnämnda kategorin fanns Parvus, en före detta rysk socialist som mjölkade den tyska krigsstaben med hjälp av rövarhistorier om att att han hade de ryska revolutionärerna i sin sold. 

Till bokens heder återupprepar den inte lögnerna om att Lenin och Trotskij betalades av Parvus, som blev en rabiat motståndare till oktoberrevolutionen. 

I den skuggornas armé som spionerna utgjorde fanns också den brittiska spionen Samuel Hoare som via Haparanda anlände till Petrograd 1916 med uppdrag att bevaka vad som hände i Ryssland. 

Hoares, i likhet med andra i brittisk tjänst, primära uppgift var att se till att Ryssland inte drog sig ur kriget utan fortsatte att strida med Storbritannien och Frankrike mot Tyskland. Det i sin tur skulle borga för att den brittiska imperialismen efter kriget, på både Frankrikes och Tysklands bekostnad, skulle kunna ta kontroll över vad som fanns kvar av den ryska ekonomin. 

Det var ännu ett exempel på det korrekta i Lenins träffande beskrivning av det första världskriget som ett imperialistiskt, erövringsinriktat roffarkrig.

Kriget avslöjade djupet i tsardömets förfall och i slutet av 1916 rapporterade en förtvivlad Samuel Hoare hem att ”en stor majoritet av civilbefolkningen i Ryssland förespråkar fred” och att livsvillkoren blivit outhärdiga. Det var inte vad London ville höra, utan man fortsatte att stödja en rutten regim. 

Även efter det att tsaren fallit blev det överskuggande målet för den brittiska imperialismen att Ryssland skulle bli kvar i kriget. Att den nya provisoriska regeringen som bilda- des efter februarirevolutionen skulle fortsätta kriget var ett villkor för att den skulle erkännas av den brittiska regeringen. 

Februarirevolutionen, som hade inletts på den internationella kvinnodagen den 8 mars (se artikel), gav prov på den förankring som bolsjevikpartiet hade bland Petrograds arbetare. 

Drivande i februarirevolutionen var bolsjevikerna i arbetarstadsdelen Viborg, särskilt partiets kvinnliga medlemmar som vågade trotsa regimen, men också de manliga bolsjeviker som ansåg att man skulle vända blicken mot 1 maj istället för att samla till strejk och demonstrationer på 8 mars. 

I Lenins resa är detta något som förbigås, men bolsjevikerna erkänns dock som det parti ”som hade ett stöd hos gräsrötterna som andra socialistiska grupperingar avundades dem”.

Efter att tsardömet hade rasat samman och en ny borgerlig regering bildats svävade flera av partiets ledare i Ryssland, däribland Stalin och Kamenev, i oklarhet över hur revolutionen skulle gå vidare. Som boken beskriver fick partitidningen Pravda under Kamenevs ledning en i det närmaste positiv inställning till Rysslands fortsatta deltagande i kriget. Det var en tidning ”som verkade ha tappat fokus på partiets uppgifter”. 

Partiavdelningen i Viborg, som delade Lenins uppfattning, hade en mycket klarare uppfattning och deklarerade att en ny revolutionär provisorisk regering med representanter från olika arbetarpartier och baserad på sovjeterna skulle byggas. Med andra ord: revolutionen måste gå vidare och ta sig an de socialistiska uppgifterna om kravet på fred, jord och bröd skulle bli verklighet.

När nyheterna om vad som hänt i Ryssland 1917 nådde Lenin och andra ryska socialister i exil restes den givna frågan: Hur åka tillbaka till Ryssland? 

Ärliga socialister som var emot kriget kunde inte, som Plechanov, som varit med om att bygga upp den socialistiska rörelsen men som blivit högersocialdemokrat och stark krigsanhängare, med brittisk eskort ta sig till Ryssland. 

Den brittiska imperialismen ville att Lenin skulle bli kvar i exil och inte heller var den provisoriska regeringen beredd att erbjuda bol- sjevikledarna att komma tillbaka. 

Motvilligt måste Lenin börja överväga att färdas på tysk mark för att kunna ta sig tillbaka. ”Det var det enda sättet att ta sig hem till Ryssland”. Men det krävdes ett godkännande av de tyska myndigheterna. Lenin var medveten om att motståndarna skulle utnyttja detta och rådfrågade även andra revolutionära socialister från olika länder om vad de ansåg. De svenska vänstersocialdemokraterna gav exempelvis sitt stöd till resan och det ska även Socialdemokraternas ledare Branting ha gjort enligt boken.

I en speciell järnvägsvagn med andra- och tredjeklasskupéer åkte Lenin tillsammans med 31 andra vuxna genom Tyskland. Resan till Finlandsstationen i Petrograd tog åtta dagar. Efter Tyskland och färjan Sassnitz-Trelleborg väntade en resa genom Sverige. En av bokens behållningar är skildringen av Lenins uppehåll i Stockholm.

I Ryssland kom Lenin att snabbt vinna bolsjevikernas medlemmar för det socialistiska programmet som i koncentrat formulerades till: Inget stöd till den provisoriska regeringen – all makt till sovjeterna. För att vinna majoritetens stöd gällde det att tålmodigt arbeta, förklara och organisera. 

Detta tillsammans med de olika provisoriska regeringarnas misslyckanden på alla områden och de fortsatta katastrofala krigsansträngningarna gjorde att bolsjevikerna vann majoritet i städer, på landsbygden och krigsfronten, vilket möjliggjorde oktoberrevolutionens seger. Oktoberrevolutionens exempel gjorde det omöjligt för de krigförande länderna att fortsätta kriget och bara ett och ett halvt år efter Lenin med fleras resa genom Tyskland tvingades kejsar Wilhelm II att fly landet och den tyska revolutionen bröt ut. .