Starka känslor om kolonialhistoria

Publicerad av Raymond Ohlsson

Tema: Kamp mot rasism och nazism, Recensioner, Filmer

Sameblod – en stark film som måstse ses. (foto: )
Sameblod – en stark film som måstse ses.

Svensk kolonialhistoria, rasism, nedärvt självhat och intet öga torrt; så kan en kortfattat beskriva Amanda Kernells film Sameblod som i fredags hade Sverigepremiär. 

Att Sveriges ursprungsbefolkning tillika minoritetsgrupp samer än idag saknar den fulla rätten till självbestämmande, sitt eget land och lider av sviterna av den koloniala plundringen av språk och kultur är ett faktum. Detta faktum bör betänkas innan en ser filmen Sameblod, om inte så blir det åtminstone ett diskussionsämne efter att man har torkat tårarna i eftertexten.
Regissören Amanda Kernell har lyckats skapa årets färgstarkaste spelfilm, men även en verklighetsskildring som dessutom har lyft fram den svenska kolonialhistorien. Filmen påminner oss om det strukturella förtryck som grundades i svensk rasbiologi, som legat till grund för bland annat nazismen.
För oss som kan relatera filmen till mor- och farföräldrars eller andra släktingars upplevelser av nomadskolor, skallmätningar, misshandel eller att bli fråntagen sitt språk tror jag att ilska och tårar sammanfattar stora delar av filmen.

Sameblod är en fortsättning på Kernells kortfilm Stoerre Vaerie – Norra Storfjället (2015) och handlar om huvudrollen Elle Marja och systern Njenna, som spelas av Lene Cecilia och Mia Sparrok.
Historien utspelar sig under 1930-talet som var den svenska rasbiologins guldålder. Elle Marja och systern sätts i nomadskola där de måste bära kolt, tvingas prata
svenska och recitera psalmer. Elle Marja får nog efter ortsbefolkningens rasistiska tillmälen, påhopp och skolans segregering. Droppen som får bägaren att rinna över är när det uppdagas att skolan bedriver rasbiologiska experiment (forskning). Huvudrollskaraktären väljer slutligen att bryta med kulturen, familjen och samhället för att leva som svensk och regissören har verkligen lyckats fånga skammen och självföraktet som följd av strukturell rasism.

Kernell själv påpekar att filmen är fiktiv och inte en dokumentär, som samer nästan uteslutande framställs i. Filmen handlar om att lyfta fram frågor om identitet, assimilering och skam, vilket ger tydliga paralleller till dagens samhällsklimat kring invandringsfrågor. Trots att det handlar om en fiktiv berättelse innehåller filmen klockrena detaljer och det märks att regissören arbetat med den äldre generationen samer för att få just detaljerna rätt.
Historiska förklaringar till filmen kan tyvärr behövas eftersom kunskapen om såväl samer som den svenska kolonialismen legat i det fördolda fram till idag, men Sameblod är ett av alla rop som ger samer i Sverige en ny röst.
Nomadskolan var en segregerad skola för barn till nomadiserande renskötare. De samer som ansågs vara ”riktiga” (nomadiserande renskötare) skulle bevaras och inte ta efter svenska sedvänjor enligt den svenska överheten. Trots detta förbjöds barnen att tala samiska och barnen skulle fostras till goda kristna med svenska värderingar. Samer
skulle dock inte, framförallt i nomadskolorna, lära sig lika mycket som svenska barn eftersom de ansågs vara rasbiologiskt underlägsna.
Inför nomadskolereformen 1913 skrev kyrkoherden i Karesuando, Vitalis Kernell: – Gynna gärna lapparna på allt sätt, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem inte läppja på civilisationens bägare i övrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp ska vara lapp. (Samiskt informationscentrum, samer.se)

Filmen väcker personliga känslor hos mig kring att inte kunna erkänna sin identitet på grund av vardagsrasismen samt hur svenska statens övergrepp har införlivat en sådan skam att generationer tappat sitt språk och delar av kulturen. Men även hos ickesamer lovar jag att Sameblod kommer att väcka starka känslor, för aldrig har jag upplevt en så pass tyst biosalong. För övrigt vill jag bara säga att det är den bästa filmen som kommer att släppas under året och som tips för fler filmer från Sápmi rekommenderar jag International Sámi Film Institute. ■