”Kvinnornas ostoppbara revolution”

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Kamp mot rasism och nazism, Kamp mot kvinnoförtryck, Antikapitalistiska protester, Arbetarkamp

Demonstrationerna och strejkerna den 8 mars i år skrev ett nytt kapitel i den globala kvinnokampens historia, (foto: )
Demonstrationerna och strejkerna den 8 mars i år skrev ett nytt kapitel i den globala kvinnokampens historia,

Den 8 mars 2017 blev en milstolpe på vägen mot ökad kamp och kokande kvinnoradikalisering. För första gången någonsin ordnades en internationell kvinnostrejk. Det var aktioner i 57 länder. 

Att aktivister över hela världen knyter band och samordnar sig stärker kampen och bidrar till att många fler vill vara med. En annan orsak till storleken och militansen i år var att just strejkvapnet drogs fram. Nog med symboliska protester, vi tar ett steg tillbaka och låter systemet krackelera. Ändå är det bara en föraning av de kamper som behövs och som kanske inte är så långt borta.

Trots att samordningen var bättre än någonsin är det ändå svårt att få en överblick över hur stort 8 mars faktiskt blev. I t ex Polen, där idén om en internationell strejk först föddes, satsades det på så många demonstrationer och strejkaktioner som möjligt – uppslutningen i alla 100 städer och byar finns inte sammanställd. Ändå samlades 20 000 i Warsawa och tusentals i Krakow och Wrocław. Rörelsen kämpar fortfarande mot högerns nya försök att totalförbjuda abort, efter att en kvinnostrejk i höstas tillfälligt lyckades stoppa attacken.
Även på Irland är aborträtten i förgrunden. Tusentals kvinnor lämnade faktiskt sina jobb i strejk och 12 000 samlades till demonstration i centrala Dublin. I Frankrike stod 38 organisationer bakom strejken, däribland fackföreningar. Strejken startade kl 15:40, det klockslag varefter kvinnorna inte får betalt i jämförelse med männens löner. Kampanjen lyfte tjugo viktiga krav inför det kommande presidentvalet. Utöver lönerna fanns krav på fler fasta jobb och hårdare straff för företag som diskriminerar kvinnor, speciellt gravida.

Lönefrågan var i fokus även på Island – där kvinnostrejken föddes 1974 och byggdes på i höstas och även förra veckan. Den 8 mars annonserade regeringen att de som första land i världen lagstiftar om att arbetsgivare ska bevisa att de betalar lika lön för lika och likvärdigt arbete oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller nationalitet.
I februari anslöt sig Womens’ March, som den 21 januari samlade fyra miljoner i demonstrationer mot Trump, till strejken, men det blev inte lika stora protester denna gång. Framförallt strejkade många lärare så att skolor helt fick stänga i bland annat North Carolina, Virginia, och Maryland. Även om bara tusentals samlades på demonstrationerna den här gången, innebär det ett framsteg då den 8 mars inte har varit en traditionell kampdag i USA tidigare. Den 8 mars blev en repetition inför första maj som kommer att bli en ny kraftmätning i kampen mot Donald Trump.
I Georgiens huvudstad Tbilisi demonstrerade kvinnorna under ett glastak, symboliken för att det finns ett tak för hur långt i samhället kvinnor tillåts komma.
I Seoul i Sydkorea samlades bara 700 i protest mot lönegapet. Troligtvis kom 8 mars i bakgrunden för den dramatiska regeringskrisen. Ett av alla exempel på att könet på en individ, i detta fallet den genomkorrupta Park Geun-Hye som tvingades avgå, inte är avgörande när det kommer till att driva en politik som förtrycker kvinnor och arbetare. Däremot har Sydkorea en växande kvinnorörelse, som var en av initiativtagarna till den internationella kvinnostrejken efter en seger mot försöket att totalförbjuda abort i höstas.

I Pakistan organiserades protester av Socialist Movement Sindh som krävde att kvinnor som arbetar hemifrån ska ha rätt att organisera sig som industriarbetare för att få tillgång till arbetsrätt och social service. I Islamabad talade en människorättsaktivist, Sarwar Bari – enligt India Today – om att 5 000 kvinnor mördas i hederns namn varje år i Pakistan, jämfört med 1 442 män som mördas av andra skäl. När Punjabregeringen försökte lagstifta om kvinnors skydd förra året blev det blockerat av religiösa partier. Demonstrationer ägde rum i Filippinerna, Indonesien och Sri Lanka. I Hongkong talade bland andra Sally Tang Mei-ching för de kvinnor som förbjudits av diktaturen i Kina att blogga om kvinnodagen. Mira, flykting från Indonesien, höll ett gripande tal om de invandrade hushållsarbeterskornas situation, ofta präglad av våld och övergrepp.
Både i Australien och Grekland rapporterar kamraterna om demonstrationer på några tusen, som i förhållande till tidigare år var de största på årtionden. I Berlin var demonstrationen den största på fem år med 10 000 deltagare. En lika stor massa samlades i Oslo.
Bilderna från kvinnodagen i Istanbul är häpnadsväckande. Tio­tusentals strömmade nerför Isti­klalavenyn ropandes ”Slut på det manliga våldet” och ”Tayyip, Tayyip, spring spring – vi kommer efter dig”. I december var det nära att Erdogans regering fick igenom en lag som skulle göra det lagligt för vuxna män att ha sex med barn, men protesterna stoppade det. Under året har tusentals som kritiserar halvdiktatorn arresterats, han som med folkomröstningen nästa månad vill bli heldiktator. Därför blev den 8 mars en kampdag mot hela den politiska utvecklingen.

Den kontinent där kvinnodagen verkligen gjorde anspråk på sitt historiska arv (den ryska revolutionen 1917 startade på just internationella kvinnodagen) är Latinamerika. Här har flera faktorer samverkat till en kraft som kommer att förändra samhället i grunden. Det finns en kamptradition sedan början av 1970-talet. De två senaste åren har en markant kvinnoradikalisering ägt rum i Argentina med masskonferenser, en kvinnostrejk i höstas och massdemonstrationer den 24/25 november, dagen mot mäns våld mot kvinnor. Det dödliga våldet mot kvinnor måste upphöra. Detta våld har ökat de senaste åren. Till skillnad från misshandel, där det är svårt att säga om det är våldet eller en vilja att anmäla som ökar, så är det ingen tvekan om att antalet kvinnor som mördas av sina män har ökat med 78 procent sedan 2008 och fortsätter att öka ännu mer i år (enligt The Guardian).
Samtidigt skakas kontinenten av en allvarlig ekonomisk kris. Detta har ökat nöden och allt våld i samhället, vilket slår hårdast mot kvinnor. De tidigare åren med rödare regeringar, som sammanföll med höga råvarupriser och möjlighet till lite mindre hunger, fler som fick gå i skolan, och fler som kunde försörja sig, väckte en kraft som nu inte går att kuva så lätt. Argentinas högerregering under Mauricio Macri har mött motstånd från första dagen vid makten. 200 000 fler blev arbetslösa i Argentina förra året och inflationen är 45 procent.
Redan förra årets 8 mars var jättestort, fyllt med svarta paraplyer. I år var färgen röd. 200 organisationer har samlats i möten varje vecka för att förbereda kvinnostrejken, allt från konservativa till trotskistiska. De tar kamp för rätten att få bestämma över sin egen kropp. När en kvinna kastades ut ur ett shoppingcenter för ett tag sedan för att hon ammade där inne besvarades detta med att flera hundra kvinnor kom och ammade där. När tre kvinnor som badade topless på stranden i Buenos Aires arresterades tog det inte lång tid förrän hundratals kvinnor marscherade topless längs den största avenyn.

Kvinnokampen är så stark att alla fem fackliga samordningsorganisationerna i Argentina utlyste demonstrationer dagarna innan till stöd för den, varav de två mest radikala stödde själva strejken. Så när 300 000 fyllde Buenos Aires gator på kvinnodagen hade det föregåtts av två dagar med lika stora demonstrationer riktade mot hela regeringens politik. Utöver krav på slut på våldet, arbetslösheten, inflationen och höjda gaspriser är amnesti för Tupac Amaru-ledaren Milagro Sala viktig. Demonstrationerna ropade på de fackliga le­darna att de från talarstolen skulle annonsera datumet för en generalstrejk och när byråkraterna vägrade fick de springa därifrån.
I förhållande till landets storlek var 8 mars ännu större i Uruguay. 350 000 demonstrerade i Montevideo och kanske 200 000 i övriga landet, vilket innebär att en sjättedel av befolkningen på tre miljoner var ute på kvinnodagen. Offensivs medarbetare Natalia Medina var där för ett år sedan och kan vittna om hur snabbt det har gått. År 2016 var det bara runt 200 personer som demonstrerade i Montevideo den 8 mars.
Säkert demonstrerades det i alla länder, bland annat Mexiko och Peru har nämnts i media. I Santiago, Chile, rapporteras att 50 000 demonstrerade och därutöver i mer än tio städer. I São Paulo, Brasilien, var 8 mars större än tidigare med 15 000 demonstranter ackompanjerade av en strejk bland lärarna. Italien tillhör de länder där kvinnokampen har vuxit fram med rekordfart. Den måste ha grott en längre tid, då det knappt har funnits någon feministisk rörelse tidigare, för att sedan explodera. 200 000 demonstrerade mot mäns våld mot kvinnor i november och den 8 mars var det tusentals som demonstrerade i 70 städer, t ex 10 000 i Milano, 5 000 i Neapel och en jättedemonstration i Rom.
Slutordet får gå till Spanien. Där lyckades kvinnostrejken faktiskt stanna delar av landet den 8 mars. Elever och studenter strejkade på 1 000 skolor. I Madrid, Barcelona, Sevilla, Valencia, Murcia och Bilbao tvingades borgmästarna att helt stänga ner verksamheten i uppåt en timme. Kamraterna i Izquierda Revolucionaria beskriver hur hela landet diskuterade mäns våld, feminism, klass och vänsterpolitik hela dagen. På kvällen samlades massorna. I Madrid mer än en halv miljon – 500 000. I Barcelona 200 000, i Valencia 50 000, i Sevilla 15 000 o s v över hela landet. Slagord som huvudtemat: ”Kvinnors ostoppbara revolution” samt ”Vi dör inte, vi dödas – journalister skriv som det är”, ”Vi är barnbarnen till häxorna de inte kunde bränna” och ”När jag kommer hem vill jag vara fri, inte modig” (enligt nyhetsbyrån La Independa och Feministiskt Perspektiv) ville aldrig ta slut.

Vad är vägen framåt?
Ett tema i framgången är spännvidden och förankringen mellan det lokala och det globala – vilket måste fortsätta. Det är tydligt att de största protesterna varit där viktiga politiska dagsfrågor i det landet har kopplats ihop med feminismen – så som ”bort med regeringen” i Argentina. Samtidigt har den internationella solidariteten och den internationella styrkan stor betydelse. Till och med i Spanien där protesterna var som störst säger arrangörerna att det stärktes av att det var just en internationell strejk.
En verklig massrörelse behöver byggas underifrån, som med alla organisationer som involverades i Argentina, med 2 000 på planeringsmötet i Bologna, och 5 000 olika förberedelsemöten i USA. På det sättet kan lokala mindre frågor drivas samtidigt och även vinnas, vilket stärker den stora rörelsen samtidigt som det är viktigt för att stå emot reaktionen. Den 8 mars visar tyvärr att högerextrema och stater inte drar sig för att attackera kvinnor i kamp. I Mexiko blev en kvinna slagen blodig av en högerextrem grupp. På barnvagnsmarchen i Umeå (den 11 mars) möttes demonstranterna av nazister i Nordiska Motståndsrörelsen. Det stannade vid psykiskt våld denna gång.
I New York, Moskva och Bue­nos Aires greps demonstranter av polis. I Guatemala skedde den fruktansvärda inlåsningen av flickor som gjort upplopp mot sexuella övergrepp på ett barnhem och den därpå följande brandkatastrofen. Den lokala organiseringen är helt nödvändig för att organisera försvaret mot detta våld. Ett våld som kan möta kvinnor just för att de protesterar mot våld.

Globalt samarbete och gemensamma protestdagar måste också fortsätta. De senaste månaderna har tre sådana dagar givit mersmak – den 24/25 november, Anti Trump Day den 21 januari och nu den 8 mars. De gör att de mindre protesterna kan länkas ihop och bli större i det internationella sammanhanget.
Solidariteten har blivit en ledstjärna. Samtidigt som varje kvinnorörelse måste formulera sina egna krav skapar insikten om att frågorna och systemet hänger ihop en solidaritet och gemenskap som är mycket stark.
Det går att skapa en samsyn om att en varken ska tvingas att dölja sitt hår eller tvingas att ta av sig en huvudbonad för att någon annan kräver det. Att förstå att den moderna industrin skapar normer för hur vi ska se ut, för att tjäna pengar, samtidigt som en traditionell kvinnoroll i familjen kan innebära fruktansvärt förtryck.
Ett ledord i årets 8 mars är rät­ten att få bestämma över sin egen kropp och i det här måste kampen skapa utrymme till att definiera sig och sätta ord på sina upplevelser – kvinnors och transpersoners egna ord. Jag fick vara med om ett sådant samtal när eleverna som strejkade på gymnasieskolan Kulturama i Stockholm den 8 mars kom fram med den ena berättelsen efter den andra. En tjej väntade till på slutet med att tala och berättade då att strejken varit jätteviktig för henne och att hon under denna dryga timme insett saker hon varit med om, men inte förstått tidigare.
Den växande feministiska kampen kommer att ge patriarkatet ordentliga törnar. Till exempel kommer nog machoismen i Latinamerika att omgestaltas. Men det räcker inte. Sverige räknas som ett av de mest jämställda länderna i världen efter år av välfärdsreformer (och även nedskärningar), men det är långt ifrån jämställt här. Vi måste bygga en rörelse som ser hur frågorna hänger samman och som sprider en systemkritik. Patriarkatet har sin bas i det klassamhälle som den moderna kapitalismen utgör. Välfärdsreformer i Latinamerika ägde bara rum när ekonomin gick framåt. Därför måste vi kämpa för en annan sorts ekonomi som inte kraschar. Rättvisepartiet Socialisterna anser att en ekonomi som verkligen kan bygga ut välfärden och på det sättet dra undan mattan under fötterna på patriarkatet är en gemensamt ägd ekonomi som sätter stopp för marknadens härjningar. Vi måste ta kamp för lösningar som innebär verklig frihet – inte frihet på någon annans bekostnad, exempelvis genom RUT som den s k feministiska regeringen i Sverige helt har cementerat.
Att strejkvapnet drogs fram på 8 mars var som sagt ett stort framsteg då det indikerar att det är klasskampsmetoder som behövs. Men var var alla de fackföreningar som skulle ha behövts i strejken? I vissa länder som Argentina, Frankrike och Spanien ställde de sig bakom den – men var aldrig drivande. I Sverige struntade de i att ens gå ut och demonstrera. Bara den lilla fackföreningen SAC strejkade, men gavs varken uppmärksamhet eller försökte ta plats. Delvis kommer kvinnokampen att formera sig utanför fackföreningar som bromsar, men i förlängningen kommer den att behöva kämpande fackföreningar som verkligen kan stanna hela industrier för att kunna avancera.
Utöver en växande intolerans mot våldet är det hotet från högerpopulismen som har eldat på kampen i år. Högerextremismen är ett reellt hot mot kvinnor, där den konservativa familjen ska stärkas och kvinnors frihet rullas tillbaka. Att Donald Trump kunde ta den högsta politiska posten i dagens politiska system gynnar alla högerkrafter över hela världen. Det här pekar på något viktigt: om inte det politiska vakuumet – där människor är missnöjda med etablissemangets politiker, bankernas ekonomi och de rikas dagordning – får ett uttryck till vänster så kommer det att fyllas till höger. Stora utmaningar väntar där den nyväckta globala kvinnokampen kommer att nå vägskäl. Somliga kommer att välja den opolitiska vägen i tron att det är bättre att bara kämpa i enkla, breda och enskilda frågor. Men den vägen leder till mer utrymme för högern, vilket leder till mer problem. I förlängningen har den socialistiska vägen större chanser att nå och organisera bredare massor, nå längre och gå till botten med problemen.■