Pakistan: Falska löften om fred och välstånd

Publicerad av Tariq Shahzad

Tema: Världsekonomin, Klassklyftor

Kina investerar i Pakistan i skyd av en massiv militärinsats (foto: )
Kina investerar i Pakistan i skyd av en massiv militärinsats

Året 2016 avslutades med den traditionella demagogin från Pakistans härskande klass. Alla den härskande klassens olika partier anklagar varandra för korruption. 

Det styrande partiet Pakistan Muslim League (PML) propagerar att ”CPEC” – en ”ekonomisk korridor” mellan Kina och Pakistan – är ett historiskt projekt som kommer att förändra hela regionen i grunden.
Men för arbetarna och de fattiga blir situationen allt värre.
Regeringen driver en nyliberal politik så långt den kan för att stå på god fot med de globala imperialistiska institutionerna som IMF och Världsbanken.
Regeringen vill privatisera elektricitet, post, sjukvård, utbildning och annan offentlig service.
Det finns knappt några fackföreningar i landet, vilket regeringen har utnyttjat för att skoningslöst implementera en nyliberal agenda. Enligt de oberoende arbetarorganisationerna är mindre än en procent av Pakistans arbetare fackligt organiserade.
En stor del av arbetarna har tillfälliga jobb där de fyller upp bemanningsluckor på fabriker och andra arbetsplatser. Men de omfattas inte av samma löner, arbetsvillkor och rättigheter som de fast anställda.
Ökad outsourcing, kontraktssystem och en kultur av billigt arbete utfört i hemmen har ökat den brutala exploateringen av Pakistans ”prekariat”.
Det svaga arbetarskyddet innebär att hundratals arbetare dör varje månad på grund av bristande säkerhet på arbetsplatserna.
Ledningen för alla större partier baserar sig på industrikapitalister, feodalherrar och handelsdirektörer. De är naturligtvis glada åt att öka sina profiter ytterligare genom att strunta i arbetarskyddet.

Det ekonomiska samarbetet mellan Kina och Pakistan (CPEC, ”den ekonomiska korridoren”), har förutspåtts innebära en grundläggande förändring mot fred och välstånd i landet. Det styrande partiet, Pakistan Muslim League (Nawaz), PMLN, hävdar också att den kommer att minska fattigdomen genom att skapa nya stora möjligheter till arbete. Det är ett paket av infrastruktur- och energiprojekt till en ursprunglig kostnad på motsvarande 410 miljarder kronor. Nyligen har denna siffra ökats till ca 450 miljarder kronor efter att Kina lovat att finansiera järnvägsförbindelsen mellan Karachi och Lahore. Detta är en del av Kinas ambitiösa ”one belt, one road”-projekt (en handelsled, en väg), som går ut på att uppgradera och utöka Pakistans infrastruktur för att koppla samman Kinas västra provins Kash-gar med Pakistans hamn Gwadar vid Indiska oceanen.
Pakistans militär har tränat en säkerhetsstyrka på 30 000 man för att skydda infrastrukturprojekten och de kinesiska ingenjörerna.
För varje dag ökar Kina sitt inflytande över den pakistanska ekonomin. Den härskande klassen är eld och lågor över de kinesiska investeringarna och man drömmer om att bli en ekonomisk stormakt. Man ser också Kinas regim som en verklig vän jämfört med USA och andra.
Dessa drömmar och denna retorik saknar verklighetsförankring. Kinas härskande klass har sina egna ekonomiska och strategiska intressen i regionen. De investerar aldrig någonstans i världen utan att det gynnar deras egna intressen. Kina är också en kapitalistisk ekonomi med specifika särdrag och en av den globala ekonomins stöttepelare. De intellektuella som gör sig till megafoner för den härskande klassen förstår inte att inom kapitalismen finns inget som inte genererar profiter och gynnar vissa intressen. Detta kommer snart att visa sig i mötet med de nya imperialistiska
makterna i regionen. Kinesiska CP-EC-projekt ges enbart till kinesiska företag och pakistanska företag erbjuds att bli underordnade dotterbolag. Det spekuleras också om att den kinesiska regimen använder straffångar som arbetskraft i CPEC-projekten. Hoppen om skapandet av sysselsättning och hög ekonomisk tillväxt kommer snart att raseras.

Sex miljoner människor är arbetslösa och majoriteten av arbetarna är undersysselsatta. 25 miljoner barn får ingen skolgång.
Trots detta genomdriver regeringen villigt IMF:s och Världsbankens instruktioner att privatisera såväl offentliga sektorns myndigheter som utbildning och sjukvård.
Inte ett enda av mainstreampartierna tjänar arbetarklassen och de fattiga massorna. De driver enbart en politik för de rika. Situationen kräver ett nytt arbetarparti med ett program för att störta kapitalismen. Arbetarklassen måste organisera sig tillsammans med studenter, ungdomar och arbetslösa och bygga ett politiskt alternativ för de fattiga massorna för att kämpa för en socialistisk samhällsomvandling och börja forma ett klasslöst samhälle. ■