Enas i sorgen och kampen

Publicerad av Idun Larsson

Plats: Stockholm Tema: Inrikespolitik, Klassklyftor

Släckta bilar efter upploppen i Husby 2013 (foto: Wikipedia)
Släckta bilar efter upploppen i Husby 2013

Hittills i år (till den 9 mars) har sju personer skjutits ihjäl bara i Stockholm. Våldet som unga män utsätter varandra för är inget nytt fenomen. Det har sin botten i år av nedmontering av välfärden i kombination med ökad tillgång till vapen. Den gemensamma nämnaren för kriminella ungdomar har alltid varit socioekonomiska förutsättningar, att de tillhör en grupp som makthavarna har prioriterat bort. Den sociala servicen i många förorter har under lång tid, bit för bit, monterats ned.

Det är ingen nyhet att Stockholm geografiskt är uppdelat efter förmögenhet. Där det kostar att bo lever de rika, segregerade från verkligheten, med full tillgång till all service som samhället har att erbjuda. I förorten bor många trångt och har inte alls samma möjligheter. I media pratas det om deras bostadsområde som en utsatt plats, där invånarna är brottsbenägna och ungdomarna saknar framtidstro. Bostadsministern talar om för förortens invånare att människor skäms över att bo i miljonprogramsområden. Samhället kan fortsätta att tala om för ungdomarna i förorten att de saknar framtid, stänga ner varenda fritidsgård och fortsätta den högerpolitik som gör de fattiga ännu fattigare. Det kan fortsätta, men det går inte längre att blunda för resultatet.

Politikernas förslag handlar inte om att rusta upp välfärden i landets förorter och inte heller om att lägga resurser på att förhindra vapen från att hamna i förorterna. Fler poliser och strängare straff, säger politikerna och media, men de boende ställer andra krav. För att ha möjlighet att förstå behoven i förorten måste medborgarna ha makt, alternativt att makthavarna i alla fall lyssnar, för det är inga svåra krav som ställs: Bostäder, skolresurser, arbetstillfällen – allt det som landet Sverige menar är medborgliga rättigheter.

Polisen, som ska tjäna samhällsmedborgarna prioriterar bort många samtal från förorterna och förtroendet minskar. Många har vittnat om förnedrande behandling inför grannar och förbipasserande. Det finns naturligtvis undantag, men det är en kännbar struktur.

Samhället, vars strukturer har spridit arbetslöshet, utanförskap och missbruk i förorten, agerar inte. Varje gång en ung människa från förorten dödas i förtid har samhället misslyckats. De insatser som görs och som faktiskt fungerar är oftast ideella. Det är föräldrar, syskon och grannar som vandrar på nätterna som skapar trygghet. Det är människorna som enas både i sorgen och kampen som skapar framtidstro i förorten.

I de områden som beskrivs som mest utsatta finns fullt av människor som ändå har ork och kärlek att lägga på sina medmänniskor. Icke-förorterna borde inspireras av dessa kämpande människor.

Det finns en drivkraft för förändring hos de allra flesta, men det behövs verkliga insatser. Platser där ungdomar kan vara på kvällar och nätter. Ett respektfullt bemötande från samhället utanför förorten. Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och våldstendenser är tydligt, ändå ser vi fortsatta utförsäljningar istället för upprustningar. Det krävs en enad kamp och stöd från alla dem som tror på en verklig förändring. ■