En helg av massprotester i Ryssland och Belarus

Publicerad av Socialistiskt Alternativ (CWI i Ryssland)

Plats: Minsk, Moscow Tema: Arbetarkamp, Klassklyftor

Tusentals demonstrerade i Minsk i helgen. En ovanlig syn, men kanske början på en större rörelse? (foto: )
Tusentals demonstrerade i Minsk i helgen. En ovanlig syn, men kanske början på en större rörelse?

Den 25 mars blev en ny stor protestdag i Belarus (Vitryssland) mot ”parasitlagen”. Den nya lagen som bötfäller arbetslösa och fattiga har blivit droppen som fått bägaren att brinna över.
Dagen efter demonstrationerna i Belarus skakades Ryssland av stora, modiga protester landet runt.

Trots att ytterligare protester olagligförklarats genomfördes lördagen den 25 mars nya stora protester mot president Aleksandr Lukasjenkos ”parasitlag” (arbetslösa och fattiga tvingas betala en straffskatt). Lördagens demonstrationer sammanföll med minnesdagen av den kortlivade ”fria republik” som upprättades i Belarus för 85 år sedan och som blivit en dag där delar av oppositionen manifesterar.
Demonstrationerna i lördags hade föregåtts av nya arresteringar av uppemot 500 personer och av att regimen som en del av sina förtvivlade försök att stoppa vidare protester lovat att vänta med att införa lagen. Samtidigt spydde statligt kontrollerade media ut anklagelser om att det i själva verket var utländska makter – USA eller Ryssland – och ”fascister” som stått bakom den proteströrelse som skakat Belarus under detta år.
En annan anklagelse var att arrangörerna av demonstrationerna ville genomföra en ”orange revolution” som i Ukraina år 2004-05 och 2014.

Proteströrelsen mot ”parasitlagen” började som en spontan protest, vid sidan av den proryska eller EU-vänliga oppositionen. Efter en tid vaknade dock oppositionsledarna upp och började försöka ta kontroll över protesterna, vilket inte har stärkt rörelsen. I många städer inledde regimen förhandlingar med den moderata oppositionen för att möjliggöra sanktionerade möten på minnesdagen över den ”fria republiken”. Men dessa försök att skjuta proteströrelsen i sank mötte motstånd och på flera platser beslöt man att gå vidare och organisera icke-sanktionerade marscher.
Precis som i andra länder i det forna Sovjetunionen slåss olika imperialistiska makter om inflytande i Belarus och med egenintresset som utgångspunkt försöker man påverka händelseutvecklingen.
Det finns exempelvis uppgifter om att några av ledarna för den moderata oppositionen haft möten med representanter från USA:s ambassad som ska ha uttryckt sin oro över att Minsk kan bli ”ett nytt Maidan” (Ukraina 2014) och leda till en upptrappad icke-önskvärd konflikt mellan USA och Ryssland. Både USA och Ryssland verkar för stunden vara nöjda med Lukasjenko, eftersom man inte ser något alternativ till den nuvarande regimen.
Den 25 mars var det åter flera tusen människor som demonstrerade i Belarus huvudstad Minsk. De möttes av kravallpolis med vattenkanoner. Hundratals greps, inklusive utländska journalister. Gripandena fortsatte under hela helgen. Under söndagen greps de släktingar och vänner som samlats utanför polisstationer för att kräva frigivning av de tidigare gripna.

Händelserna i Minsk var dock bara en försmak av den proteströrelse som exploderade över hela Ryssland i söndags den 26 mars.
Demonstrationer genomfördes i nästan hundra städer, med början i städerna långt österut, som Vladivostok, Chabarovsk och Komsomolsk-na-Amure.
Runt om i Ryssland var det hundratals, ibland flera tusen människor, som i trots mot Putins demonstrationsförbud gick ut på gatorna för att protestera mot korruptionen och den styrande eliten.
Omkring 2 000 demonstrerade i Irkutsk (Sibirien) och i den sibiriska huvudstaden Novosibirsk var det 4 000 som protesterade.
Omkring 2 000 deltog i protester i Uralstaden Jekaterinburg och ytterligare 2 000 i Tjeljabinsk, i Volgaregionen. Demonstrationerna i Samara, Voronezj och Kazan samlade alla mellan 1 000 och 2 000 deltagare. De möttes alla av kravallpolis, som fängslade tiotals, ibland hundratals deltagare.
Protester ägde även rum i två städer på Krim.

De största protesterna genomfördes i Moskva och Sankt Petersburg.
I Sankt Petersburg var det uppemot 15 000 som samlades på Vinterpalatsets gård innan de började flytta sig ned mot paradgatan Nevsky Prospekt. Enligt polisrapporter greps över 130 demonstranter i Sankt Petersburg.
I Moskva svämmades stadens huvudgata Tver, som leder till Kreml, över av 15 000 demonstranter. I Moskva möttes demonstranterna av brutalt våld från polis och kravallpolis. På söndag kväll hade antalet gripna ökat till över 1 030 personer. Det finns många rapporter om allvarliga skador till följd av polismisshandel.

Rysslands statskontrollerade media ignorerade protestdagen. Det har rapporterats om att media dagen innan hade fått en varning om att deras bevakning måste ”vara strikt professionell”, det vill säga i enlighet med regimens vilja.
Men bara några dagar senare, den 27 mars, har politiska kommentatorer börjat göra jämförelser med de stora protester som skakade Moskva för fem år sedan och som var en reaktion mot det omfattande valfusket. Man kan nästan höra kommentatorerna i statskontrollerade media dra en suck av lättnad när man hävdar att regimen kommer att rida ut stormen och att dagens protester i likhet med de för fem år sedan så småningom kommer att dö ut.
Men det finns mycket stora skillnader mellan förra veckans explosion av ilska och det som skedde för fem år sedan. Det var en oppositionsledare, Aleksej Navalnyj, som kallat till söndagens protester. Navalnyj är en jurist med nationalistiska och nyliberala åsikter, som har blivit känd genom sina bloggar mot korruption och den stiftelse han satt upp för att bekämpa korruptionen. Navalnyj, som suttit fängslad i fem år, är för närvarande villkorligt frigiven i väntan på en ny dom. Han har också aviserat att han ämnar ställa upp mot Putin i nästa års presidentval.

När Navalnyj tillkännagav att han ämnade ställa upp i presidentvalet presenterade han också en ny strategi för den ryska oppositionen. De protester som genomfördes för fem år sedan var isolerade till Moskva och leddes av en koalition av nyliberaler som Boris Nemtsov (som mördades i Moskva år 2015) och den superrika oligarken Michail Prochorov. Den styrande regimen använde detta för att smutskasta protesterna och anklagade dem för att vara riktade emot arbetarna.
Navalnyj har inte bara dragit slutsatsen att oppositionen och pro­testerna behöver geografisk sprid­ning, han vänder sig också till arbetarklassen. Han har satt försvaret av skola, hälso- och sjukvård i fokus samt rest krav på en nationell minimilön. I det material som han cirkulerade inför söndagens protest i Moskva var det också de sociala frågorna som stod i förgrunden.
Det är bakgrunden till varför Navalnyj möts av förakt av andra nyliberala oppositionsgrupper och ledare.
Navalnyj har, efter att ha turnerat Ryssland runt, öppnat kampanjkontor i hela landet. Hans stiftelse har också producerat en video som avslöjar den enorma korruption som omger premiärminister Dmitrij Medvedev och som haft 11 miljoner visningar på Facebook.

En annan mycket stor skillnad gentemot tidigare är att det var ungdomar som helt dominerade söndagens protester. De som demonstrerade i Moskva för fem år sedan var mestadels äldre, det fanns dock även studenter och unga arbetare som deltog. Men i söndags var 95 procent av deltagarna unga, och många var elever. De sociala nätverken har varit fulla av intervjuer och kommentarer från dessa ungdomar.
En 17-åring från Krasnodar berättar att han tidigare bara varit intresserad av musik, men att han för tre år sedan, efter att Krim blivit en del av Ryssland, blivit politiskt medveten.
”Tidigare ägnade jag ingen tanke åt politik. Men sedan kom Krim – denna galenskap. Efter det matades vi med historier om onda män från USA som ville förstöra Ryssland. Och som om inte det vore nog så besöktes vår skola av präster och kosacker ... Jag insåg att något var fel och började titta på politiska pratshower i tv. Men tv förmedlade bara propaganda. Så jag drog slutsatsen att läget idag kanske har något att göra med att folk inte intresserar sig för politik och att Ryssland under hela mitt 17-åriga liv bara haft en president ... Kommer jag att demonstrera på söndag? Om myndigheterna sanktionerar demonstrationerna kommer jag knappast att delta. Men om de förbjuds, kommer jag definitivt att demonstrera.”
Till skillnad från de första protesterna i Moskva för fem år sedan slog staten till direkt mot söndagens demonstrationer. Repressionen har dock bara gjort människor ännu mer bestämda.
När Navalnyj greps i söndags försökte andra demonstranter blockera vägen för den polispiket som körde iväg med honom. När massgripandena startade svarade demonstranterna med att sjunga, ”Ni kan inte gripa oss alla!” I Sankt Petersburg twittrade en journalist att: ”Å, nu är det demonstranterna som omringar polisen”.

Människor väntar nu på nästa steg.För första gången på många år finns det någon som är ett alternativ till Putin. Rapporter från Kreml tyder på att den styrande klicken inte riktigt vet hur man ska göra i nästa val.
Nyligen menade en av Krims ledare att ”en ny tsar” var vad Ryssland behövde, men han korrigerade sig snabbt och sa att vad han egentligen menade var att Putin skulle vara ”vår bästa tsar”. Andra ur eliten har sagt att istället för val borde det hållas en folkomröstning där frågan lyder: Ja eller nej till att Putins mandat förlängs.
Det mesta tyder på att Kreml inte tänker tillåta att Navalnyj ställer upp i presidentvalet. Men detta är en mycket riskabel strategi med tanke på det växande missnöjet.
Problemet är dock att det saknas ett politiskt alternativ som är berett att ta strid för en genomgripande samhällsförändring. Navalnyj är ingen verklig kämpe för arbetarnas och ungdomars rättigheter. Söndagens protester visade också hur stort det politiska tomrummet är.
I Moskva, där repressionen var hårdare än i andra städer, var CWI i Ryssland den enda synliga politiska gruppen med politiskt material – ett specialnummer av vår tidning som sålde slut på 20 minuter. För övrigt fanns inga plakat, inga flygblad eller annat material. Detta självfallet delvis orsakat av polisens kontroll och brutalitet.
Men om denna rörelse ska utvecklas behöver rörelsen få ett fotfäste bland arbetarna. För att så ska bli möjligt behöver kampen mot korruption och nedskärningar i utbildning och hälsovård samt mot dåliga löner och pensioner förenas med kampen för att bygga upp en demokratisk socialistisk massorganisation som tar strid för att erövra den politiska makten. ■