EU måste utmanas från vänster

Publicerad av Offensivs redaktion

Tema: EU och EMU

 (foto: Flickr CC / Euractiv.com)

EU fyllde 60 år i helgen, men stats- och regeringscheferna som samlades i Rom var inte i feststämning. Deras enda syfte var att undvika nya kriser. Och tre dagar senare, onsdag den 29 mars, lämnar den brittiska regeringen in sin utträdesansökan.

EU är i sin djupaste kris någonsin och att det är en impopulär 60-åring visades i den brittiska folkomröstningen ifjol, liksom i många tidigare omröstningar och i nya opinionsmätningar.
EU har alltid varit kapitalets försök till union. Storföretagens direktörer drog upp planerna att samordna de nationella kapitalistiska ekonomierna i Europa i konkurrensen med USA, Japan och senare Kina. Ekonomierna och därmed vinsterna skulle växa genom frihandel och gemensamma regler.
”EU-anpassningen” på 1990- och 00-talen betydde avregleringar, privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor. Kapitalet fick röra sig ”fritt”, alltså söka sig till högsta möjliga vinst.
Högerpolitiken och nyliberalismen har hela tiden varit grunden till den växande kritiken mot EU bland arbetare, pensionärer och unga. Från början var det också vänstern som var mest kritiska till denna storföretagens union.
Men när vänsterpartier, fackföreningar och gröna partier tonat ner sin EU-kritik har det gett utrymme för högerkrafter. Idag är de mest kända EU-kritiska partierna Front National i Frankrike och dess motsvarigheter i Nederländerna, Tyskland med flera.
Kritik mot EU:s beslut kommer också från konservativa och högerextrema partier i regeringsställning – i Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien. Och när traditionella partier kritiserar euron, som till exempel de tills nyligen styrande Demokraterna i Italien, är deras kritik väldigt lik högerpartiernas.
Dessa högerkrafter står för en nationalistisk högerpolitik som på inget sätt skulle förbättra situationen för arbetare och vanligt folk.

EU:s kriser handlar om alla grundläggande frågor:
Eurokrisen fortsätter. Stryptaget på Grekland kan fortfarande leda till att landet lämnar eurozonen.
Det brutala avtalet med Erdogans Turkiet för att stoppa flyktingarna visar EU:s verkliga ansikte, liksom försöken att med hjälp av väpnade grupper i Libyen stoppa båtarna över Medelhavet.
Brexit, att Storbritannien lämnar EU, är ett stort bakslag för unionens ledarskap.
Det är inte alls uteslutet att fler stater kommer att tvingas hålla folkomröstningar och att fler länder lämnar. Det kan i sin tur innebära ett sammanbrott för eurozonen.

Inför 60-årsdagen presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker fem olika möjliga scenarier för EU:s framtid. Dessa innehöll allt från närmare integrering av staterna och möjlighet för ”olika hastigheter” för olika stater till att fortsätta som nu, stappla från kris till kris.
Vad EU:s nuvarande uppluckring visar är kapitalismens oförmåga att verkligen ena de olika nationalstaterna och deras kapitalistiska herrar. Att EU dessutom inte har några svar på den växande klimatkrisen, i praktiken är underordnat Nato militärt och skickar tusentals flyktingar i döden är ytterligare bevis på att det behövs ett socialistiskt alternativ till EU. Till skillnad från storföretag och kapitalister har arbetarklassen och vänstern samma intressen i hela Europa och globalt. ■