Tyskland april 1917: Vänstern bildar nytt parti

Publicerad av Katja Raetz

Tema: Historia

Vid den tyska revolutionens utbrott november 1918 var USPD ett massparti. (foto: )
Vid den tyska revolutionens utbrott november 1918 var USPD ett massparti.

Den 6 april är det exakt 100 år sedan Tysklands oberoende socialdemokratiska parti (USPD) grundades. Denna händelse nämns sällan idag, trots att USPD blev ett massparti med möjligheten att utmana kapitalismen och de styrande. För dagens socialister finns det mycket att lära av de händelser som ledde fram till USPD:s bildade, och varför det nya partiet, trots sin styrka och förankring inte lyckades driva den tyska revolutionen till seger och förändra historiens gång.

USPD bildades som en utbrytning från det tyska socialdemokratiska partiet SPD. Avgörande var missnöjet med SPD-ledningens stöd till förs-ta världskriget som bröt ut 1914. SPD var det dominerande partiet inom den socialistiska Andra Internationalen, som hade grundats 1889 och som hade medlemspartier i de flesta europeiska länder. I arbetarrörelsens barndom var socialdemokratisk lika med att vara socialistisk. Även det ryska socialdemokratiska partiet med bland andra Lenin och Trotskij hörde till Andra Internationalen.

Långt innan SPD-toppens svek vid krigsutbrottet i augusti 1914 fanns tecken på ledningens politiska urartning. Efter att den ökända ”socialistlagen” avskaffats år 1890 och det tyska socialdemokratiska partiet fick verka fritt igen lades ett allt större fokus på att vinna parlamentariska platser och begränsa partiets politik till att kräva sociala reformer. Den socialistiska revolutionen sågs som något avlägset mål och i början av 1900-talet blev partiets politik och praktik alltmer reformistisk samtidigt som byråkratins apparat växte sig allt starkare inom partiet, och inte minst facken. Detta förstärktes av den tyska kapitalismens försenade utveckling och att det inte fanns något starkt borgerligt parti. Många radikala borgare anslöt sig till SPD efter att det legaliserades, vilket befäste partiets reformism och ensidiga parlamentarism.
Till skillnad från Lenin och bolsjevikerna, som tidigt organiserade sig som en självständig politisk kraft med egen tidning inom den ryska socialdemokratin, hade vänsteroppositionen inom SPD inte dragit slutsatsen att man måste organisera sig. Icke desto mindre växte det interna missnöjet. I spetsen för vänsteroppositionen stod revolutionären Rosa Luxemburg, som var oppositionens förgrundsgestalt, Franz Mehring, som var en av partiets veteraner, Karl Radek, som uteslöts ur partistyrelsen 1913, Clara Zetkin som var ordförande för socialistiska kvinnointernationalen och Karl Liebknecht, som hade varit den socialistiska ungdomsinternationalens ordförande och som var riksdagsledamot sedan 1912.
Rosa Luxemburg var den första som larmade om att SPD genomsyrades av reformism och bara var marxistiskt i ord. Hennes kritik gjorde att hon ofta hamnade på kollisionskurs med ledningen. Det gällde inte minst när hon förde fram tanken om masstrejken som ett vapen i arbetarklassens kamp, vilket SPD- och den fackliga ledningen bestämt tog avstånd ifrån. Den växande byråkratins välde och dess rädsla för utomparlamentarisk arbetarkamp avslöjades mycket tydligt år 1910, då hundratusentals människor demonstrerade mot den tregradiga rösträtten och många SPD-partiföreningar och distrikt krävde generalstrejk. Men ledningen för SPD och DGB (tyska LO) stoppade rörelsen. SPD-tidningen vägrade trycka en artikel från Rosa Luxemburg som förespråkade masstrejk.
Det fanns även en vänsteropposition på arbetsplatserna med stark ställning i flera av SPD:s partiföreningar.
Vänsterströmningarna såg problemen med den växande byråkratin, men avvisade idén om att organisera en opposition inom SPD med hänvisning till att opportunismen skulle kväsas av arbetarnas framtida kamp. Detta innebar att när allt ställdes på sin spets vid krigsutbrottet 1914 hade man ingen organisation som aktivt kunde ingripa i händelseutvecklingen.
Byråkratin och SPD-ledningen lämnade dock inget åt slumpen. Den 1 augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Dagen efter träffade fackledningen och företagarna en överenskommelse som innebar borgfred så länge kriget varade; inga strejker eller lockouter samt förlängning av gällande avtal. Samma dag träffades SPD:s riksdagsgrupp för att diskutera hur man skulle rösta när frågan om krigskrediter kom upp två dagar senare. Utslaget blev 96 röster för krigskrediter och 14 emot. Bland de 14 som röstade emot fanns Karl Liebknecht och riksdagsgruppens ordförande Hugo Haase. Men i riksdagens omröstning böjde sig de 14 för partipiskan och röstade för krigskrediter: Därmed hade SPD gett sitt stöd till kejsarens och kapitalistklassens krig. Med undantag för den serbiska och den ryska socialdemokratin kom And-ra Internationalens övriga partier att begå samma historiska svek, vilket betydde slutet för den socialistiska international som hade bildats 1889 för att ena arbetarna mot kapitalism och militarism.

Den nationalistiska yran som följde omedelbart efter krigsutbrottet ledde till en kraftig försvagning av vänstern. Partiledningen utnyttjade situationen för att stärka sin position och kväsa all intern kritik. Demonstrationer och offentliga möten förbjöds inte bara av polisen utan också av partiledningen. Efter att Karl Liebknecht i december 1914 vägrade underordna sig partidisciplinen och som enda riksdagsledamot röstade emot nya krigkrediter skärptes repressionen ytterligare inom partiet.
Under namnet Spartakus bedrev den lilla gruppen kring Rosa Luxemburg, Franz Mehring, Clara Zetkin, Karl Radek och Karl Liebknecht propaganda mot kriget och för internationalism. Våren 1915 gav de ut en ny tidning, Internationalen, som förbjöds direkt. Innan dess hade Karl Liebknecht, trots sin ålder, blivit inkallad, men i armén fortsatte han med sin antimilitarism och gav ut en pamflett som avslutades med: ”Huvudfienden finns i det egna landet”.
Repressionen under kriget gjorde att varken Liebknecht eller Luxemburg kunde delta på den konferens som vänstern inom den europeiska socialdemokratin höll i schweiziska Zimmerwald i september 1915 och som Lenin såg som en grund för en ny socialistisk international. Samma år var krigsmotståndet i Tyskland på uppåtgående och vänstern kunde börja formera sig igen. I maj 1915 demonstrerade 1 000 kvinnor utanför riksdagen mot hungern.
Förutom Spartakus fanns också en vänster med säte i Bremen och i Berlin hade metallarbetare bildat Revolutionäre Obleute (revolutionära delegater), som bedrev ett oppositionsarbete i såväl SPD som i fackföreningarna. Revolutionäre Obleute blev med tiden den ledande kraften bland Berlins arbetare, som då var Europas största industristad.
Revolutionäre Obleute saknade dock Rosa Luxemburgs politiska analys och utvecklade aldrig ett program som kunde utmana fackledarnas reformism utan koncentrerade sig på gräsrotsarbete.
År 1916 anordnade Spartakus en konferens som bekräftade dess växande inflytande. Men Spartakus var inte redo att börja bygga ett eget parti utan förblev ett nätverk. Den 1 maj 1916 organiserade Spartakusgruppen en antikrigsdemonstration där Karl Liebknecht arresterades. På dagen när domen mot honom föll – han dömdes till två och ett halvt års hårt straffarbete – organiserade Revolutionäre Obleute en strejk där 55 000 arbetare deltog. Flera hundra av de strejkande arresterades. Även Rosa Luxemburg arresterades och sattes i skyddshäkte, som innebar fängelse utan rättegång. Det var först när tyska revolutionen utbröt 2,5 år senare som hon släpptes fri.

Stämningen bland arbetarna vändes mer och mer mot kriget och flera ledande SPD-medlemmar uttalade sig emot fortsatt stöd till regeringens krav på nya krigskrediter. När Liebknecht röstade emot nya krigskrediter i december 1914 kritiserades han av andra oppositionella och anklagades för att vara ”oansvarig”. Men när riksdagen på nytt skulle rösta om krigskrediter den 20 mars 1915 var det ytterligare en SPD-ledamot, Otto Rühle, som tillsammans med Liebknecht röstade nej. Den 25 december samma år var det 20 riksdagsledamöter som röstade emot medan 22 socialdemokrater lämnade riksdagen för att slippa rösta. Partibyråkratin svarade med att först utesluta Liebknecht och sedan andra oppositionella ur riksdagsgruppen.
Efter att fler hade uteslutits ur SPD:s riksdagsgrupp under 1916 stod det klart att ur det splittrade SPD var ett nytt parti på väg att bildas. I januari 1917 samlades vänsteroppositionella inom SPD till en konferens med 157 delegater, av vilka 35 tillhörde Spartakus. Varken Luxemburg eller Lieb­knecht kunde dock delta eftersom de satt fängslade. SPD-ledningens svar var att utesluta samtliga som deltog på konferensen, inklusive Eduard Bernstein som hade klätt reformismen i teoretisk-ideologisk klädsel genom sin tidiga så kallade revision av marxismen. Ställda inför fullbordat faktum bjöd de uteslutna in till en ny konferens den 6 april 1917 (påskhelgen). Konferensen ägde rum i Gotha, samma stad där SPD hade grundats år 1875. Majoriteten av deltagarna stod för en politik som Lenin karakteriserade som centristisk – en ständig vacklan mellan reformism och revolutionär marxism.
Det nybildade oberoende socialdemokratiska partiets (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands, USPD) program innehöll bland annat krav på fredsförhandlingar, rösträttsreform och åttatimmars arbetsdag. Men man tog inte upp den avgörande frågan – behovet av att arbetarklassen griper makten. Georg Ledebour blev det nya partiets ordförande och den mer beslutsamma vänstern hade en representant i styrelsen.
Trots att programmet var begränsat innebar det ändå en frisk fläkt för många arbetare som hade lämnat SPD under kriget. Nästan hälften av alla kvarvarande SPD-medlemmar gick över till USPD, som snabbt blev ett massparti med 120 000 medlemmar. I Berlin, Hamburg och Bremen gick i stort sett hela SPD över till USPD som på så vis också fick en partiapparat och lokaltidningar. Delar av vänstern i Bremen, Hamburg och några andra städer gick inte med i USPD utan grundade istället, under inflytande av ryska revolutionen, gruppen Internationella Socialister. Även inom Spartakus fanns det kritik mot beslutet att gå med i USPD. Exempelvis Rosa Luxemburg såg USPD främst som ett skyddande tak för den egna illegala verksamheten. Därmed var den revolutionära vänstern i Tyskland delad i olika läger när den tyska revolutionen bröt ut 1918.

Masstrejker och demonstrationer ägde rum runtom i Tyskland under åren 1917 och 1918, trots att landet hade blivit en militärdiktatur. Den 4 november 1918 vägrade matroserna i Kiel att lyda order om att återigen kastas ut i ett meningslöst krig. Deras uppror var startskottet för den tyska revolutionen som likt en löpeld spred sig över hela Tyskland. Överallt bildades lokala arbetar- och soldatråd. Den 9 november nådde revolutionen Berlin och kejsaren tvingades fly landet.
Men nu skulle bristen på en organiserad ledning för arbetsklassen visa sig i praktiken. Många trodde att revolutionen hade segrat och entusiasmen spelade socialdemokraterna i händerna. Även i Berlin, med sin starka tradition av arbetarkamp, blev det tydligt att rörelsen saknade en ledning som likt bolsjevikerna hade förankring i arbetarklassen och samtidigt ett klart socialistiskt program.
Den 10 november möttes 3 000 delegater från fabriker och soldatråd för att rösta fram en provisorisk regering. Denna bildades av tre representanter från SPD och tre från USPD. Ny kansler (regeringschef) blev SPD:s ordförande Friedrich Ebert.
Rosa Luxemburg, som frisläpptes den 8 november, argumenterade för att arbetar- och soldatråden skulle konsolidera den makt man hade i sina händer. Men både SPD- och USPD-ledningen ville omintetgöra rådens makt till förmån för den borgerliga statsmakt som Ebert och andra SPD-toppar höll på att återuppbygga. I december 1918 ägde Allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd rum. Utanför demonstrerade 250 000 för arbetarråden medan kongressen beslöt att utlysa val till nationalförsamlingen, upplösa sig själv och ge makten till Eberts regering.
Först då drog Luxemburg och andra revolutionära krafter slutsatsen att bilda ett nytt parti. Vid årsskiftet 1918-19 bildades Tysklands kommunistiska parti (KPD). Luxemburg kunde dock inte få med sig majoriteten när hon förklarade att partiets uppgift var att vinna över arbetarna. Majoriteten, ledd av de vänsterradikala från Bremen, röstade för en bojkott av valen och mot ett arbete i de SPD-ledda fackföreningarna. Det i sin tur resulterade i att KPD isolerade sig självt. Med detta kvarstod USPD som enda alternativ för många arbetare och växte till 750 000 medlemmar med 55 dagstidningar år 1919.

De första månaderna år 1919 präglades av terror och inbördeskrig för att krossa den revolutionära rörelsen. Den 15 januari mördades Luxemburg och Liebknecht av de frikårer, kontrarevolutionens militära styrkor som försvarsministern och socialdemokraten Gustav Noske hade byggt upp. Frikårerna skulle sedan bli grunden för Hitler och nazisternas stormtrupper, SA.
Arbetarrörelsen var dock inte krossad. I mars 1920 stoppade arbetarna ett försök till statskupp (Kappkuppen med början i Berlin) med generalstrejk och massdemonstrationer. Trots tilltagande spänningar mellan vänster- och centristiska falanger fick USPD stora framgångar i valen. I riksdagsvalet 1920 fick USPD 4,9 mot SPD:s 5,9 miljoner röster med 42,7 procent i Berlin (mot SPD:s 17,5 procent). Medan en majoritet inom USPD:s ledning orienterade sig mot socialdemokratin fanns det många medlemmar som påverkades av den kommunistiska internationalen, Komintern.
I oktober 1920 deltog Kominterns ordförande Zinovjev på USPD:s kongress med målet att USPD skulle ansluta sig till den nya internationalen, vilket kongressens majoritet beslöt. I december gick 400 000 USPD-medlemmar med i KPD, som i ett slag blev ett massparti, medan en stor del av USPD-byråkratin gick tillbaka till SPD. ■