Allt fler osäkra anställningar

Publicerad av Robert Lundqvist

Tema: Inrikespolitik, Klassklyftor, Arbetsmiljö

Nästan en tredjedel av alla städare är visstidsanställda. (foto: )
Nästan en tredjedel av alla städare är visstidsanställda.

I februari kom LO:s rapport ”Arbetsformer och arbetstider 2017”, en rapport som de sammanställer varje år och som bygger på data från SCB. 

Irapporten tar man upp flera vinklar på hur arbetslivet ser ut: Omfattningen av tidsbegränsade anställningar, olika slags anställningsformer, hur många som arbetar annat än vardagar och mycket mer. Siffrorna delas också i regel upp på kön, ålder och skillnader mellan tjänstemän och arbetare. Bilden av hur vi jobbar är kanske inte helt mörk, men utvecklingen går ändå på flera sätt åt fel håll. Och de skillnader som finns mellan män och kvinnor, mellan yngre och äldre och mellan arbetare och tjänstemän verkar inte minska. Några exempel med siffror från 2016:

  • 15 procent av alla som jobbar hade tidsbegränsade anställningar.
  • Bland arbetarna var den andelen 20 procent, bland tjänstemännen 12.
  • Av kvinnorna var samma andel 25 procent, bland männen 17.
  • I gruppen 16-24-åringar hade 53 procent av de som jobbar tidsbegränsade anställningar.
  • Andelen tidsbegränsade anställningar har ökat från 9 procent 1990 till 15 procent 2016.

Sammantaget betyder detta att det har blivit allt ovanligare med fasta anställningar, och att det framförallt gäller yngre kvinnor i LO-grupperna, en utveckling som dessutom har gått åt ett och samma håll.
När det gäller hur de tidsbegränsade jobben ser ut så har det skett stora förskjutningar. Tidigare var vikariaten den vanligaste formen. Nu är det timanställning och det som kallas ”vid behov”. Totalt är drygt 4 av 10 med tidsbegränsad anställning av den typen.
Deltidsarbetet har minskat totalt sett från 27 till 25 procent, men det är i första hand i tjänstemannajobben, bland arbetarna är andelen i stort sett oförändrad. Och ser man till hur arbetstiden är förlagd så fortsätter det negativa mönstret: År 2016 var andelen som jobbade dagtid och vardagar 63 procent. Den andelen bland kvinnor i arbetargrupper var dock så låg som 36 procent, det vill säga 2 av 3 kvinnor i den gruppen har delar av arbetstiden på kvällar och/eller helger.
Det finns andra sidor av både hur och när vi jobbar som är intressanta, men det viktigaste är kanske att det är så tydliga könsskillnader och att utvecklingen går åt fel håll: allt fler har osäkra anställningar och för många blir det allt fler obekväma arbetstider.
Samtidigt ser vi hur flera konflikter på arbetsmarknaden handlar om just frågor kring villkor och arbetstider snarare än om lön. Det har varit strid bland taxiförare om rätten att teckna kollektivavtal, kamp mot försök att ersätta fast anställda lagerarbetare med anställningar i bemanningsföretag och liknande. Behovet av att ta kamp för rimliga villkor i arbetet har inte minskat vartefter, så vi torde få se mer av detta framöver.

Det kommer också att behövas tydligare signaler och insatser från både LO och TCO och enskilda fackförbund. Den utveckling som har blivit väldigt påtaglig för många och som också framgår av LO-rapporten är att detta inte är några tillfälliga avvikelser. För vissa grupper, särskilt yngre kvinnor i LO-grupperna, har utvecklingen varit mer kännbar. Men sammantaget har mycket i arbetslivet gått åt fel håll för de allra flesta. ■