Sydafrika: ”Zexit” nästa?

Publicerad av Workers and Socialist Party (CWI i Sydafrika)

Tema: Klassklyftor

 (foto: )

Kravet på att Sydafrikas skandalomsusade president Jacob Zuma avgår – ”Zexit” – blir allt starkare. Röster för Zumas avgång höjs nu även inifrån ANC:s ledning, samt från dess allianspartner den fackliga federationen Cosatu och ”kommunist”-partiet SACP. Men främst från de många som senast i fredags demonstrerade landet runt.
Kommer det ökade trycket att bli tilräckligt starkt för att rucka på mannen som hittills låtit Marikanamassakern, 783 åtalspunkter för korruption, brott mot grundlagen, och mycket, mycket mer, rinna av honom?

Den 30 mars sparkade Sydafrikas president Jacob Zuma finansministern Pravin Gordhan och flera andra ministrar. Därmed tog han sitt projekt att stuva om i regering och statsapparat för att undanröja hinder för sin fraktions plundring av statskassan till en ny nivå.
Att Gordhan och vice finansministern Mcebisi Jonas, som båda var storföretagens gunstlingar, fick sparken var kulmen på en segdragen kamp mellan Zuma och finansministeriet, i sin tur en del i en dragkamp mellan olika klickar ur den alltmer splittrade kapitalistklassen.

Zuma och hans familj har ett uppenbart korrupt förhållande till kapitalistfamiljen Gupta. Detta förhållande, i syfte att mjölka Zuma och hans allierades maktpositioner på så mycket profit som möjligt, går sedan länge under namnet ”Zuptas”.
Guptafamiljen har bland annat fått hårresande lönsamma kontrakt på att leverera kol till det statliga energibolaget Eskom. Allt tyder på att ”Guptorna” fått så stor makt över presidenten att de är direkt involverade i att, exempelvis, utse och avskeda ministrar.
Sedan Zuma tillträdde som president 2009 har han arbetat för att bilda ett nätverk av lojala medarbetare satta i skuld till honom och till dem som han i sin tur är beroende av, som Guptaimperiet.
Zumas första prioritet var att stuva om i statens säkerhetsmaskineri. Till exempel lade han ned den särskilda antikorruptionsenhet som undersökte hans egna förehavanden. Han har också bytt ut cheferna på åklagarmyndigheten och polisen, ofta mot högst tvivelaktiga figurer. Genom frekventa ommöbleringar inom kabinettet har anhängare belönats och motståndare bestraffats.
I likhet med sina företrädare Mbeki och Mandela lade han länge finansministerposten i händerna på nyliberaler som storföretagen och ”det internationella samfundet” ansåg sig kunna lita på. Zuma har aldrig stått för någon vänsterpolitik, trots att han kom till makten tack vare stödet från facket och SACP och att många hoppades att han skulle bryta med Mbekis attacker på arbetare och fattiga.
Trots att Gordhan och finansministeriet personifierar den högerpolitik som i över tjugo år har tillåtit storföretagen som profiterade på apartheid att fortsätta profitera på en i grunden oförändrad ekonomisk struktur, har konflikten med Zuma inget med någon utmaning från vänster att göra. Istället är det Zumas allt intensivare krav på att underkasta statskassan de nya, och alltmer vulgära, patron-klient-förhållanden som förgrenar sig igenom ANC och staten.

Brytpunkten kom i december 2015, då Zuma abrupt sparkade dåvarande finansministern Nhlanhla Nene efter att denne visat bristande samarbetsvilja i genomdrivandet av ett kärnkraftskontrakt (en stor urangruva råkar vara bland Guptafamiljens större investeringar), beräknat till 650 miljarder kronor, motsatt sig inköp av ett nytt privatjet till presidenten till det uppblåsta priset av 2,6 miljarder kronor (från ett Guptalänkat företag) samt velat avskeda chefen för det statliga flygbolaget SAA (genom vilket Guptakretsen hade en mängd intressen).
Efter bara två dagar tvingades dock Zuma backa och dra tillbaka Nenes ersättare till förmån för Gordhan, som redan varit finansminister en gång tidigare, för att lugna ”marknaden” och tjänstemännen på finansdepartementet som hotade med massuppsägning. Sedan dess har konflikten trissats upp.
Efter att Sydafrikas då avgående justitieombudsman Thuli Madonsela i en rapport i november konstaterade att ”Zupta”-förhållandet innebär ”kapning av staten” gick finansdepartementet vidare med att granska Guptafamiljens affärer. Ett sjuttiotal affärer har listats som misstänkta eller olagliga. Dit hör till exempel ett ”joint venture” mellan statliga vapentillverkaren Denel och ett Guptaanknutet företag.
De senaste veckorna har också sett kulmen på en konflikt mellan finansministern och socialministern, Bathabile Dlamini, över kontraktet med företaget Cash Paymaster Services för att betala ut socialbidrag till 17 miljoner människor. Ett kontrakt som har avslöjats som så uppenbart parasitärt och korrupt att Gordhan och andra som värnar om systemets trovärdighet såg sig tvungna att agera.
Att Dlamini sitter kvar som minister medan Gordhan fick gå säger mycket om regeringens karaktär!

Sydafrikas storbanker, liksom Bank of China, har efter kapningsrapporten också dragit öronen åt sig och sagt upp sina förhållanden med Guptaimperiet. Ett kassaflödesproblem har alltså infunnit sig för Guptorna och de som äter ur deras händer. Då Gordhan blev satt under press att ingripa för att få bankerna att öppna kranarna igen kontrade han med att gå till domstol för att få klargjort att han som finansminister inte hade rätt att blanda sig i bankers förhållanden med sina kunder, och hotade därmed med att hänga ut en väldig massa smutsig byk.

Den kanske mest bisarra tvisten i sammanhanget har dykt upp i domstol där Oppenheimerfamiljen, Sydafrikas genom historien rikaste och mäktigaste kapitalistfamilj, anklagar Guptafamiljen för att med hjälp av sina kontakter försöka kapa deras försök att via sina kontakter få bygga en privat jätteflygplats.
Oppenheimerfamiljen, grundarna av det gigantiska Anglo American-imperiet, blev svindlande rika genom att lägga under sig Sydafrikas mineraltillgångar och superexploatera svarta arbetare. Guptafamiljen och andra uppkomlingar är lika skrupelfria, men hänvisade till att förlita sig på ”kontakter” inom staten för att bygga ett ännu mer parasitärt imperium.
Oppenheimer versus Gupta är i ett nötskal den inbördes konflikt mellan olika sektioner av kapitalistklassen som nu trasar sönder ANC och alltmer även själva den stat som ANC tog över och demokratiserade efter apartheid.
Gordhan, vicepresidenten Ramaphosa samt flera i samhällets toppskikt är oroade över hur Zumaklickens alltför uppenbara manövrerande undergräver det politiska och ekonomiska systemets trovärdighet.
Medan en stor del av Zumas drivkraft förmodligen kan förklaras av logiken i de ömsesidigt gynnsamma beroendeförhållanden han lever på, är själva fenomenet ett uttryck för ambitionerna hos de, i överväldigande hög grad svarta, småkapitalister vars enda framkomliga väg mot toppen är via statskassan och för vilka det huvudsakligen vit- och västägda gamla kapitalet utgör en fiende.
Zuma hävdar följaktligen att han i själva verket lanserar ett program för ”radikal ekonomisk förändring” och vänder sig alltmer i sin retorik mot ”det vita monopolkapitalet”, och anklagade Gordhan för att ha konspirerat med denna lömska figur för att fälla regeringen (vilket ANC-ledningen nu försöker släta över).

Efter att Gordhan fått sparken följde först Standard & Poors och sedan Fitchs nedvärdering av Sydafrikas ekonomi till ”skräpstatus” som ett brev på posten – trots att den nya finansministern, Malusi Gigaba, genast försäkrade dem om att ”inget kommer att förändras” (så mycket var den ”radikala ekonomiska förändringen” värd!).
Ekonomin var redan innan i dåligt skick. I fjol växte ekonomin med bara 0,3 procent. Nu hotar en skuldkris, snabbt fallande valutakurs och ett ännu större handelsunderskott.

Tre ur ANC:s ”topp-6”, inklusive Ramaphosa, gick omedelbart efter Gordhans avskedande ut med öppen kritik och gjorde klart att inte ens denna ANC:s högsta ledning hade blivit konsulterad. Cyril Ramapho-
sa, som är en möjlig efterträdare till Zuma när denne ska avgå vid ANC-kongressen i år, sade till och med att: ”Nu börjar en tid av stor förnyelse. Vi måste göra oss av med korrupta och giriga människor”.
Trion fick snabbt göra avbön för denna överträdelse, och grusade därmed förhoppningarna hos de medelklassintressen som hoppas på att ANC ska rädda sig självt ur Zuptagreppet.
Men Zuma har gått grundligt fram och föruttnelsen inom den forna befrielserörelsen är spridd till varje förgrening, medan Ramaphosa (den före detta fackledaren som blev storkapitalist och var inblandad i Marikanamassakern 2012) saknar en egentlig bas.
Att även Cosatuledningen och ”kommunist”-partiet SACP (presidentens trognaste supportrar sedan länge) har sett sig tvingade att kräva Zumas avgång gör att alliansens splittring nu är helt öppen. SACP:s kongress i juli kan besluta att bryta med ANC, eller splittra partiet.
Samtidigt har det vänsterinriktade metallfacket Numsa, som bröt med ANC-alliansen redan 2013, förklarat Zumas vara eller icke-vara som varande en icke-fråga. Diverse borgerliga oppositionspartier, med nyliberala Democratic Alliance och vänsterpopulistiska Economic Freedom Fighters i spetsen har gått ut och lanserat masskampanjen ”ZumaMustFall”.
I fredags demonstrerade tiotusentals, inklusive för första gången många ur den vita medelklassen, och protesterna planeras fortsätta inför en parlamentsomröstning om att avsätta Zuma den 18 april. Rörelsens ledning har dock gjort att de flesta svarta arbetare och fattiga hittills fortfarande avvaktar vid sidan av protesterna.

I nuläget sitter Zuma trots allt rätt säkert, med 201 av de 400 parlamentsplatserna i ANC:s händer och insikten även hos sina motståndare inom partiet att hans avgång förmodligen skulle följas av dess slutliga sönderfall. Det läget kan förändras om de svarta arbetarna och fattiga dras med i stor skala och tar ledning över rörelsen – med ett alternativ värt att kämpa för, ett socialistiskt program som äntligen kan befria Sydafrika från såväl nya som gamla utsugare.
Det är vad Workers and Socialist Party (WASP, CWI i Sydafrika) arbetar för. ■