Hungermarscherna i Röda Ådalen 1917

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Historia, Svenska arbetarrörelsens historia, Sverige 1917-18

1 maj i Härnösand – en storslagen syn! (foto: )
1 maj i Härnösand – en storslagen syn!

De hungerprotester som inleddes av 200 kvinnor i Söderhamn den 11 april och tog fart efter ett mäktigt hungeruppror i Västervik den 16 april framkallade revolutionära frossbrytningar i hela Sverige våren 1917. Under de sista tio dagarna i april svepte en våg av hungerdemonstrationer genom nästan alla större orter.
Sin allra största omfattning fick de i Ådalens sågverksbygder, där dramatiken inför 1 maj också tillspetsades av agitation för en fritagning av den livstidsdömde Amaltheamannen Anton Nilson, som satt inspärrad i centralfängelset i Härnösand.

I Ådalen hade hungerprotesterna börjat den 21 april i Härnösand med att 1 200 demonstranter efter en uppvaktning av stadens myndigheter tågade runt i staden för att inspektera livsmedelslagren hos fem handlare, dock utan den sorts tvångsköp till nedsatt pris som senare skulle bli vanliga.
Men det var sågverkens arbetare som därefter satte takten. Som Björn Elmbrandt visar i sin bok Hungermarschen i Ådalen 1917 hade reallönen för en hjälpsågare vid ett stort bolag som Kramfors AB minskat med 30 procent sedan 1913.
Att lönerna varit frysta samtidigt som matpriserna i många fall hade fördubblats under det pågående världskriget, då Nordsjön blockerats för viktig import samtidigt som livsmedel i stor skala skeppades till Tyskland, hade fått brödet och potatisen att dominera arbetarfamiljernas matsedel. När så bröd och mjöl ransonerades och potatisen helt försvann ur butikerna då myndigheterna plötsligt satte ett maximipris på den, blev detta den tändande gnistan.
Vreden var också stor mot de spekulerande ”gulascher”, som ogenerat drev upp priset på böndernas potatis. Till ilskan bidrog fall av fusk som att mjölk ibland spätts ut med vatten, samt att brödsäd användes till djurfoder och att mindre älvbåtar med livsmedel och hela djurkroppar gick ut till tyska båtar på Härnösands redd.

I Ångermanland var också missnöjet med den socialdemokratiska partiledningens och LO:s passiva borgfredspolitik gentemot ”regeringen Hungerskjöld” och munkavlestadgan för att tysta ungdomsförbundet och den interna vänsteroppositionen så starkt att hela partidistriktet med riksdagsledamoten Ivar Vennerström i spet-sen hade gått med vänstersocialisterna under vårens partisplittring. Andra faktorer var en långsam återuppbyggnad av LO-facken efter nederlaget i storstrejken 1909 och att syndikalisterna var relativt starka på arbetsplatserna.

Oroligheterna tog fart när arbetarna vid Kramfors AB i industri-Ådalens hjärta lade ned arbetet sedan några vid namn ”De hungrande” hade satt upp ett anslag på grått papper som kallade till en: ”Stor hungerdemonstration idag kl. 2 e.m. med samling vid Schaktbron i Norrlimsta”. Dit strömmade då enligt Elmbrandt inte bara strejkande arbetare från Kramfors utan också från Björknäs, Frånö och Brunne.
”En ansenlig skara kvinnor kom marscherande från Lunde. Fackföreningarnas fanor fanns också med. Till slut var det närmare 3000 människor. Det var bitande kallt. Men stämningen var god.”
Vid möteslokalen ”Höga nöjet” i Kramfors valdes en delegation på fem män och fem kvinnor för att precisera några krav till kronofogden, som också var ordförande i kommunalnämnden.
Till kungen och regeringen formulerades krav på större tilldelningar av bröd, att potatislagren skulle beslagtas och säljas på den allmänna marknaden samt att all livsmedelsexport skulle förbjudas.
Kvinnorna, som varit de hetaste i diskussionen, hade hört att drottningen hade tagit med sig tio järnvägsvagnar med mat till sina släktingar i Tyskland. De ville varken gå med på kronofogdens försäkringar att detta var ”befängda rykten” eller att det inte skulle finnas några undangömda förråd.
Folkmassan gav sig därefter ut på landsbygden för att ”försöka klämma fram lite potatis” från traktens bondgårdar. Några större undangömda lager ska inte ha hittats. Men bönderna, som kände det heta trycket av den stora folkmassan, öppnade källarna och gick med på att sälja mjölk och potatis billigt.

– Nu är det vi som har makten och bestämma priserna och därefter skall ni rätta er, annars kommer vi igen, förklarade en arbetare enligt en polisrapport till den ende hemmansägare som vägrade att sänka mjölkpriset.
Den 26 april ville arbetarna i Kramfors som fått blodad tand utsträcka inventeringarna norrut längs Ångermanälven mot Nyland. Det var i praktiken en generalstrejk, som möjliggjorde en tidig morgonsamling av flera tusen arbetare.
Längs den tre mil långa vägen tillkom ytterligare strejkande från Frånö, Sandviken, Dynäs, Väja och Bollstabruk. Vid landsvägsskälet ovanför Berget anslöt sig enligt Elmbrandt 700 arbetare från Nyland och Marieberg till ett tåg på mer än 5 000 personer som det trots vårblöta och leriga vägar hade blivit omöjligt att hejda.

”Man kunde lika väl ha försökt stoppa en lavin. Det var ett skred av människor, uthungrade och förbittrade”, skrev Albert Viksten efteråt, som då var ansvarig utgivare för arbetartidningen Nya Norrland.
Till sist framme vid hamnplanen i Nyland hölls tal till de tusentals marschdeltagarna från en butiks balkong som blev en duell mellan vänstersocialdemokraten Viksten och syndikalisten Fritz Ståhl, känd som en av de tre huvudåtalade unga arbetare som fick sitta av fem års straffarbete för en hård konfrontation mot strejkbrytare och en länsman i de så kallade Sandökravallerna 1907.
Medan Viksten försökte dämpa kritiken mot bönderna och rikta missnöjet mot regeringens livsmedelspolitik och arbetsgivarna, ville Ståhl i stället framföra hälsningar från de revolutionära kamrater i Stockholm som han just besökt. ”Genom att som i Ryssland vräka undan kungatronen ska vi få mat”, förklarade han. Därefter frågade han folkmassan om den var beredd att frita den livstidsdömde Amaltheamannen Anton Nilson ur centralfängelset i Härnösand om myndigheterna inte släppt honom före den 1 maj. Därmed inleddes en kraftmätning om detta, som tillsammans med hungermarscherna nära nog framkallade panik hos Sveriges makthavare.
Folkmassans svar blev enligt uppgift spridda ja-rop, innan Viksten avbröt Ståhl och bad honom besinna sig och tänka över vad han sagt.
Vennerström tvingades därefter rusa ner i butiken för att avbryta ett försök till plundring, innan han återkom till balkongen för att i en ny polemik med Ståhl utropa ett avståndstagande från stöld och plundring.
I vilket fall togs sedan en timmas paus, då folkmassan i god stämning besökte Nylands affärer, där bröd och socker i god ordning köptes utan ransoneringskort, men till full betalning. En av misstag intryckt glasruta betalades utan prut.
Efter avslutande leverop för både Viksten och Ståhl lyckades arbetarna sedan koppla samman ett femtontal tomma öppna tågvagnar och finkor till ett sällsamt kvällståg för mer än ett tusental demonstranters tillbakaresa från Nyland.

”De proppade sig in i vagnarna, hängde i trappsteg och buffertar, klamrade sig fast på taken”, mindes Viksten. ”Till tonerna av Internationalen ger sig det 22 vagnar tunga tågsättet i rörelse, medan en vinande snöstorm piskar dem, som ej fått skydd inuti vagnarna”, beskrev Västernorrlands Allehanda.
Samtidigt som dessa ”uppträden i Ådalen” den 27 april framkallade stor upphetsning i Stockholms högertidningar, genomplöjdes Ådalen åter av fem sammanlagt lika stora inventeringsmarscher, med mellan 500 och 1 500 deltagare vardera i trakter som Skog, Ramvik, Bjärtrå och Torsåker. Flertalet bönder acceptade utan vidare det erbjudna mjölkpriset på 16 öre litern, medan ett par bönder i Skogs socken som vägrade tvingades bä-ra demonstranternas fanor till dess att de gav med sig.
Hettan i kraven på potatis, mjöl och sänkta priser var samma kväll så hög med skrik på ”republik”, ”anarki” och fyrfaldiga hurrarop för revolutionen bland de 2 000 demonstranter som överröstade landshövdingen C.M. Ström utanför hotellet i Kramfors att denne beslutade att inkalla militären.

– Det är inte vi som skriker, det är våra magar som skriker!, ropade en arbetare som svar på landshövdingens försök att tysta ner dem.
Trots att arbetarnas egna ordningsmän förhindrade allt våld och försökte lugna landshövdingen beslutade denne direkt att kalla in militären.
Av de två kompanier från I28 i Sollefteå som skulle ha hållits beredda att ingripa mot eventuella oroligheter lyckades militärledningen samma natt bara skrapa ihop ett kompani för transport till Kramfors, sedan alla från bygden och som av olika skäl misstänkts vara opålitliga avskiljts och i vissa fall getts tjänstledighet. Under dagen förstärktes detta kompani för säkerhets skull även med en kulsprutepluton från Sollefteå och ytterligare ett kompani från I20 i Umeå.
Medan soldaterna vid järnvägsstationen i Kramfors möttes av rop från demonstranter som ”Ge fan i det där, kom hit och ställ in er här” och leverop för ”kamraterna i vapenrock” talar vissa rapporter om bra-rop till svar och om spontana leven för revolutionen även bland dessa utvalda värnpliktiga under järnvägsresan till Kramfors.

Trots denna militära uppladdning vågade den syndikalistiske stuveriarbetaren Ragnar Nordborg i spetsen för en skara demonstranter samma dag lämna in en skrivelse till landshövdingen med ett ultimatum om att frige Anton Nilson senast kl tre på eftermiddagen den 30 april.
”Med kall och lugn beräkning har vi uppställt dessa våra krav och är vi fast beslutna att med vårt blod, om så fordras, besegla detta beslut. Vi tigga ej längre om rätten som nåd!”, löd slutklämmen.
Fritz Ståhl påstod samma dag i ett tal från balkongen på ”Höga nöjet” inför en stor folkmassa att det fanns en plan för en fritagning. ”Med lugn och besinning vinns ingenting. Jag vill inpränta i er revoltens anda, och medel har vi. Vi har knivar, yxor, dynamit och tändstickor. Anton Nilson ska ut”, påstås han ha sagt.
Att den svenska arbetarklassen sedan länge ville se Anton Nilson och de två andra Amaltheamännen frigivna visste alla, sedan den väldigaste opinionsrörelsen i sitt slag organiserat inte mindre än 1 650
opinionsmöten eller demonstrationer med uppåt en halv miljon deltagare och samlat in 129 362 namnunderskrifter i en störtflod av petitioner. Både i hungermarscherna och inför 1 maj upprepades dessa krav landet runt. Kraven var så starka att myndigheterna inte vågade ha Amaltheamännen i samma fängelse ens på Långholmen.
Även om den militära uppladdningen måste ha oroat också Fritz Ståhls anhängare hämtades mod av att stämningen även bland många av ”kamraterna i vapenrock” var upprorisk.
Bara tre dagar tidigare hade 200 soldater vid I28 i Sollefteå tagit ”bondpermis” genom att utan tillstånd delta på ett socialistiskt möte, för att därefter tåga tillbaka i samlad tropp till tonerna av Internationalen. ”Myndigheterna söker nu med ljus och lykta efter pålitligt folk, som, den militära drillen likmätigt, handlar, icke som människor, utan som maskiner. Men det är svårt att finna dylika dockor i dessa dagar”, skrev mötesarrangören Albert Viksten samma dag i Nya Norrland.

Parallellt med hungermarscherna förekom landet runt talrika soldatdemonstrationer i tydlig solidaritet med ungdomsförbundens antimilitaristiska agitation mot att militären skulle kunna skjuta på arbetare.
”Låt oss dra försorg om att den stora massan av militärer i Sverige utvecklas på samma sätt som i Ryssland. Vi måste skärpa den antimilitaristiska aktionen, på var-je lägerplats omedelbart upptaga revolutionsarbetet”, hade Karl Kilbom, sekreteraren i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, manat i förbundets tidning Stormklockan redan den 31 mars.
Allt detta skakade redan hela det gamla samhället styrt av kungahus, ämbetsmän, militärer, högerpolitiker och storfinans.
Den 29 april installerades även en kulsprutepluton från Umeå för att med ett 40-tal kulsprutor skydda fängelset i Härnösand mot alla försök att frita Anton Nilson.
Ännu viktigare för att avvärja en stormning var antagligen ankomsten till Kramfors från Stockholm av riksdagsledamoten Ivar Vennerström, som var chefredaktör för Nya Norrland och ordförande för det partidistrikt i Ångermanland som just hade brutit med Socialdemokraterna. ”Inga upplopp ska tolereras. Det är nog med Sandö 1907 och Amaltheaaffären”, löd Vennerströms budskap i ett brandtal inför 4 000-5 000 åhörare. I det uttalande som antogs kombinerades ett klart nej till det ultimatum som Ståhl agiterat för med en ”allvarlig vädjan” om snar amnesti för Amaltheamannen.
Även om Ståhl replikerade att han redan hade fått ”ja” till en fritagning från demonstranterna i Nyland och förklarade att ”vi har medel som tystar både kulsprutor och kanoner”, tycktes dock motviljan mot en stormning nu ha ökat även bland syndikalisterna. Detta trots att ostkustbanans rallare påstods ha samlat ihop urholkade kålrötter, fyllda med dynamit.
I det arbetarråd som bildats av både vänstersocialdemokratiska och syndikalistiska arbetare i Härnösand, lovade de sistnämnda på kvällen den 30 april, efter ytterligare en dag av inventeringar, enligt ett trovärdigt vittnesmål som citeras av Elmbrandt att ”inga våldshandlingar skulle tillgripas”.
På kvällen besökte enligt samma källa också företrädare för arbetarrådet en man som skulle ha anmält sig som prickskytt. ”På natten sänktes ett antal hemmagjorda bomber i södra sundet”.

Till Anton Nilsons stora lättnad skrinlades den stormning, som inte bara betydde akut livsfara för honom själv. En stormning skulle också ha kunnat framkalla ett blodbad med katastrofala och oöverskådliga konsekvenser under ett första maj då hela landet, och inte minst i Stockholm, gick på helspänn.
Istället genomfördes en jättelik första maj-demonstration i Härnösand med enligt Elmbrandt 7 000-10 000 deltagare. ”Frihet åt Amaltheamännen!; Bort med de livsmedelsfördyrande parasiterna!; Leve revolutionen i Ryssland!; Utan militarism – inget krig!”, löd parollerna. På en banderoll stod texten: ”Mera bröd och frihet – Revolution”.
Ivar Vennerström talade själv om det hopp som den ryska revolutionen och den svenska hungerrevolten hade väckt, samtidigt som han fördömde inkallandet av militär. Syndikalisten Ragnar Nordborg talade därefter för direkta aktioner, men utan våld. Efter mötet samlades många utanför fängelset, men utan att någon stormning inträffade.
”Härnösand var ödsligt”, skriver Elmbrandt. ”Inga borgare på gatorna, man såg folk bakom gardinerna. Polisen höll sig undan enligt order”.
Ådalens hungermarscher var tillsammans med idén om en fritagning av Anton Nilson några av de mest laddade episoderna under revolutionsvåren 1917. ■