Myrsteg i namn av klimatkliv

Publicerad av Offensivs redaktion

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar

Koldioxidutsläppen från Vattenfalls sålda brunkol är större än hela Sveriges utsläpp (foto: Kim Seng / Flickr CC)
Koldioxidutsläppen från Vattenfalls sålda brunkol är större än hela Sveriges utsläpp

Sverige kom på första plats i en färsk jämförelse av EU-ländernas klimatpolitik och en ”klimatlag” ska säkra att koldioxidutsläppen ligger nära noll 2045.
Vid ett första ögonkast ser det ut som om det finns en målmedveten kurs i regeringens klimatpolitik.

Men tittar man en gång till ser man att de beslut som regeringen tagit inte på långa vägar räcker för att nå målen. Att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser och samtidigt hålla näringslivet på gott humör är en ekvation som inte går ihop.
– Det här är förmodligen det viktigaste beslut som vår generations politiker kommer att fatta, sa statsminister Stefan Löfven, när han presenterade S-MP regeringens förslag till klimatlag.
Lagen ska styra mot att de svenska koldioxidutsläppen ska minska med 85 procent jämfört med 1990 fram till år 2045. Klimatlagen är ett av flera förslag från regeringen när det gäller utsläppsminskningar. 3,5 miljarder kronor ska gå till klimatåtgärder via det så kallade Klimatklivet.

Att Sverige placerade sig på en klar första plats i EU:s utvärdering av medlemsländernas klimatpolitik ser ut som ett kvitto på att utvecklingen är på väg åt rätt håll.
Men det räcker med att se sig omkring i vardagen för att det ska uppstå frågetecken kring den bild som regeringen målar upp. Är det någon som tycker att antalet bilar på vägarna minskat eller deras avgasrör slutat ryka?
Bor man i städer som Oxelösund, Borlänge eller Luleå ser man att de stora smältverken kör på ungefär på samma sätt år efter år, med enorm energiförbrukning och stora klimatutsläpp som följd. Och ingen har väl missat att den starkt utsläppsalstrande flygtrafiken fortsätter att öka år efter år.
Utsläppen i Sverige har visserligen minskat med 25 procent sedan 1990, vilket inte är tillräckligt men i alla fall en minskning.
Men tittar man närmare på statistiken så ser man att det som egentligen har hänt är att en stor del av utsläppen har ”exporterats” till andra länder. Utsläppen som orsakas av konsumtion i Sverige har faktiskt ökat med några procent sedan början av 1990-talet.
Den stora förändringen är att andelen av utsläppen som sker i utlandet gått från mindre än hälften till nära två tredjedelar. I ljuset av detta framstår regeringens klimatpolitik inte alls som framgångsrik.
Till detta kan läggas flera beslut som går i helt fel riktning om utsläppen ska minska. Viktigast är beslutet att sälja statliga Vattenfalls brunkolsanläggningar i Tyskland istället för att lägga ned dem. Utsläppen från dessa kraftverk är större än hela Sveriges koldioxidutsläpp. Stora satsningar på en fortsatt ökning av vägtrafiken, med Förbifart Stockholm, i spetsen är ett annat beslut som pekar i helt fel riktning om målet är att minska utsläppen.

Det finns ett mönster i S-MP-regeringens klimatpolitik – man vill undvika att hamna i konflikt med storföretagens intressen. Problemet är att det är i styrelserummen för dessa bolag som besluten tas som driver på utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Utsläppen från stålindustrin (ca 10 procent av de totala utsläppen i Sverige) hanteras genom att stödja ett forskningsprogram för ståltillverkning utan kol, vilket i bästa fall kan omsättas i praktiken om 20 år. Inga insatser görs för att minska användandet av stål.

När bilarnas utsläpp ska begränsas görs det genom en skattemässig omfördelning mellan olika bilmodeller. Men då kvarstår problemet att antalet bilar ökar i snabb takt och tillverkningen av bilar står i sig för i vart fall en tredjedel av bilarnas utsläpp. De som får vara med och betala är vanliga hushåll med normala inkomster. Exempelvis har hela stödet till utbyggnaden av vindkraft och annan förnyelsebar el betalats via elkundernas räkningar. Det är hushållen som åläggs ansvaret för att sortera och transportera bort soporna.
På sätt och vis utgör förslagen om flygskatt och vägslitageavgift undantag från denna regel. Båda förslagen har också mötts av intensivt motstånd från åkerinäringen, skogsindustrin, Svenskt flyg med flera. Men även vägslitageavgiften träffar snett.
Den slår oproportionerligt hårt mot glesbygdsområden, där det inte finns något alternativ till transporter på landsväg. Sedan är det en annan sak att de tunga landsvägstransporterna idag är kraftigt subventionerade.
Vill man effektivt minska utsläppen av växthusgaser måste det finnas en politik och en kamprörelse som utmanar kapitalismens strävan att öka vinsterna och kortsiktigt expandera.

Hela transportsektorn måste ställas om. Det kräver stora satsningar på utbyggd spårbunden trafik i hela landet och gratis kollektivtrafik. Det kräver också samtidigt ett stopp för stora vägsatsningar och en samhällsplanering som minskar behovet av person- och gods-
transporter.
Användningen av stål och cement i byggande måste minska. Uppenbart onödiga byggprojekt, som nya jättelika shoppinggallerior och externa köpcentra måste stoppas.
Jordbruksproduktionen måste i större omfattning ske nära konsumenterna och det krävs starka styrmedel som gynnar vegetabilier i förhållande till kött.
Detta är bara några exempel på sådant som behöver göras snarast om det ska vara möjligt att nå målen om en fossilfri fordonsflotta år 2030 och minska utsläppen med 85 procent fram till år 2045.
Men S-MP-regeringens ständiga anpassning till näringslivets önskemål och vilja att nå överenskommelser med alliansens högerpartier gör den oförmögen att föra en verklig klimatpolitik. .