De ”utsatta” förorterna kan bli de upproriska

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Klassklyftor

Förorten, eller ”utsatta områden”, måste vara ett av de mest omdiskuterade politikområdena det senaste året. Ämnet kommer upp ständigt om det så gäller skjutningar, terrorism, hedersförtryck eller skolan.
I stort sett varenda partiledare och minister har varit på blixtbesök omringad av sina Säpovakter. I bjärt kontrast till bilden av passivitet mobiliseras det också återkommande från lokalbefolkningen som trots denna uppmärksamhet ändå känner att ”ingen lyssnar på oss”. Och när en grupp anhöriga till offer för skjutningar i Rosengård kom till riksdagen fick de inte heller träffa någon från regeringen. Offensiv försöker sig här på socialistiska svar för den klasskamp som orter över hela Sverige behöver.

Med det ökade antalet skjutningar och därefter terrordådet på Drottninggatan har politikerna övertrumfat varandra i budgivningen om hur många nya poliser som behövs. I mars sa inrikesminister Anders Ygeman till TT att: ”Jag tänker inte ge mig in i någon polisauktion. Igår ville Liberalerna ha 22 000 poliser, idag säger de 25 000. Vad bjuder de imorgon?”, bara för att efter den 7 april själv drämma till med att det behövs 10 000 nya poliser till år 2024. Stödet för fler poliser är växande i samhället, även i utsatta områden där många boende är rädda.
Rättvisepartiet Socialisterna anser inte att fler poliser är en lösning i sig, men att den polismakt som behövs ska vara lokalt förankrad och demokratiskt styrd. Den stora omorganiseringen av polisen de senaste åren verkar ha gått i helt motsatt riktning, där många lokalkontor har lagts ner och många specialenheter med specifik kunskap har försvunnit. Polispiketer på gångvägar kan inte skapa kontaktytor. Det triggar snarare igång konfrontation med gängen. När de intervenerar utifrån saknar de kunskap om människorna och hur de bäst bör bemötas och i sådana situationer har det inträffat polisskjutningar som dödat människor helt i onödan. En viktig uppgift för polisen i alla bostadsområden måste vara att få bort droghandeln från människors hemmiljöer.

När socialister pekar på att det behövs jobb, bostad, skola och bra fritid åt alla som de viktigaste insatserna mot skenande klassklyftor, där utslagning, drogmissbruk och kriminalitet blir fällor som vissa fastnar i, betyder det inte att vi struntar i närliggande direkta insatser som också behövs. Ett inslag i SVT den 24 april ger en del uppslag.
En 17-åring berättar i inslaget att det inte fanns mat hemma när han växte upp och att han började med att sno cyklar för att ha råd att äta i centrum. Sedan händer mer. ”Man har slutat att bry sig. Alla har blivit slagna och pressade, man lär sig av det.” En 15-åring berättar att det är mycket utpressning, så det är svårt att ta sig ur spiralen. Han hatar folk som tycker gängen är coola: ”Jag brukar fråga: Varför gör ni detta om ni får allt från era föräldrar?”
Drogerna är så klart en faktor. Många av skjutningarna äger rum efter ouppklarade affärer. Dessutom gör drogerna ungdomarna avtrubbade. ”Drogen stänger in dig, den låser ditt huvud. Droger gör att du går ännu djupare in i kriminaliteten”. Både 15-åringen och 17-åringen har förlorat tron på hjälp eller på livet överhuvudtaget. Deras erfarenhet är att den enda hjälp som finns är att bli inlåst trots att de har sökt hjälp. Det finns ingen avhopparverksamhet från den kriminella banan. ”Jag har svårt i skolan, jag har svårt att skriva och läsa, men jag får ingen hjälp. Jag ville ha en kontaktperson som man kan lita på”, berättar 17-åringen.

Socialtjänsten kan inte vara i första hand repression, utan måste vara ett stöd. Skolor, fritidsgårdar och fältassistenter behöver inte bara mycket mer resurser, utan också utbildning på de specifika frågorna. Hur ska man agera mot hedersförtryck, risk för islamistisk eller annan högerextrem radikalisering, drogmissbruk o s v?
Generellt sett håller alla experter och politiker med om att samhällen med minskande klassklyftor är mer fredliga och att våldet ökar när klassklyftorna ökar. Det här handlar inte om de små justeringar, som Vänsterpartiet skryter om i diverse budgetuppgörelser. Det handlar om hur hela ekonomin är konstruerad. Med privatiseringarna har den kapitalistiska
verksamheten brett ut sig ännu mer och kapitalismen genererar till sin natur klyftor och orättvisor. Det är ett rättmätigt krav att politikerna ska lyssna på de som drabbas av våldet. Samtidigt måste vi inse att dessa partier göds av samma system som göder våldet. En omedelbar uppgift måste därför vara egen organisering – som kan pressa fram stora sociala insatser.
Ur organiseringen skapas i sig alltid gemenskap som motverkar uppdelning av människor utifrån religion, kön, släktband o s v, samtidigt som det kan fånga upp personer och ingjuta ett hopp om allas rätt till ett värdigt liv. Vidare kan organiseringen stärka kvinnor att själva ta kamp mot patriarkala strukturer. Kampen kan ge delsegrar i form av mer sociala resurser här och nu, samtidigt som den i sin förlängning behöver leda till nya socialistiska partier med massförankring och deltagande underifrån.

Det finns många exempel på ungdomar som har organiserat sig, ofta i idrottsföreningar men även politiskt, som tidigare Pantrarna och Megafonen, nu t ex Revolution Poetry. Förorterna har drabbats hårt, inte bara av privatiseringar och dränering på verksamheter och service, utan också för att de folkrörelser som tidigare fanns har lämnat ett tomrum efter sig. Nya organisationer blir därför mer kortlivade då de saknar den stadga som krävs i längden. Norra Järva Stadsdelsråd, där medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna är aktiva, liksom Hyresgästföreningen i Angered, också influerad av RS:are, är exempel på en organisering som har lyckats med bygga ut och utvecklas under många år.
Den 4 april bildades, som en reaktion på TV-programmet Kalla Fakta om förtryck i hederns namn med exempel från Järvafältet, facebookgruppen Kvinnor Fikar. Kvinnor som inte känner varandra träffas och fikar i olika förorter och vill på så sätt knyta band och motverka könsstrukturer i lokalsamhället (till exempel att kvinnor sällan syns på fiken alls, att det bedrivs social kontroll, att det finns inofficiella mans- och kvinnoavdelningar). Till den 22 april hade ett annat initiativ utlysts, där personer från hela Stockholm uppmanades att komma till Tensta iklädda shorts eller kortkort kjol. Den manifestationen upplevdes som väldigt provocerande och ställdes in.

Det ligger en viss poäng i att genom initiativ ställa på ända de väldigt starka politiska och marknadsmässiga krafter som alla går ut på att folk från förorten ska åka in till stan och ”integrera sig”. Men samtidigt måste vi en dag som första maj trumma för den helt nödvändiga kvinno- och arbetarorganisering som måste ha lokal förankring i bostadsområden och som behöver byggas för att hålla ut länge, till dess att samhället är förändrat i grunden. ■