Stängsel, gummikulor och stängda gränser

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Recensioner, Böcker, Muren mot flyktingar

 (photo: )

Sverige och många andra länder kan ta emot fler flyktingar. Det är vad Carlos Rojas argumenterar för i sin bok Var går gränsen? (Roos & Tegnér, 2017).

Journalisten Carlos Rojas börjar med att beskriva hur flyktingar desperat tar sig över sex meter höga stängsel med rakbladsvassa skärblad  och trotsar vakter som skjuter gummikulor. Detta i den spanska utposten Ceuta på Nordafrikas kust. ”Det är idag lagligt att söka asyl i alla länder, men olagligt för dem som vill söka asyl i ett land att ta sig in i det.”
Han visar hur en miljon av totalt 50 miljoner flyktingar kunnat ta sig till EU, medan de 10 länder som har flest flyktingar alla är diktaturer.
Bokens ton är naivt övertalande snarare än en stridsskrift mot EU:s och Sveriges brutala försök att hålla flyktingarna borta. Han hoppas att hans argument ska övertyga politiker i länder som kategoriseras som demokratiska att ta emot fler flyktingar. Han ger exempel från kommunerna där ansvariga säger att de visst kan ta emot fler, med bättre planering liknande den som görs för förskoleplatser. Han ställer frågan ”Hur många flyktingar har du mött?” för att visa att den påstådda massinvandringen inte är större än att de flesta knappt pratat med någon flykting.
Här och där i boken sägs politikerna stoppa flyktingar därför att de annars skulle gå mot valnederlag. Men samtidigt beskrivs den starka solidariteten på hösten 2015. Carlos Rojas visar också hur regeringens presskonferens om att ”gränsen var nådd” 2015 ledde till att andelen som ville minska flyktingmottagandet ökade från 42 till 55 procent. Vad som saknas i boken är att det växande missnöjet i samhället också till stor del handlar om politiska beslut – vården, bostäder, ökade klyftor – som sedan används i kampanjer där flyktingarna görs till syndabockar.
Bokens lösningar är kraftigt ökat antal kvotflyktingar, som fördelas av FN, och att det inte ska behövas visum för att resa till exempelvis Sverige (idag krävs det från 119 länder). Han vill ha ett nytt system för mottagande och för att alla ska få jobb, utan att precisera sina förslag.
Bokens syfte, att mot rasister och politiker argumentera för ökat flyktingmottagande i Sverige och andra länder, gör den läsvärd. Det är samtidigt viktigt att förstå att argumenten inte kommer någon vart utan en stark rörelse underifrån, dels mot krig, terror, utsugning och diktaturer, dels för säkra flyktvägar och rätt till asyl. ■