Frankrike efter Macrons valseger

Publicerad av Per Olsson

Majoriteten av de som röstade på Macron ville hindra Front National och Marine Le Pen. (foto: MathieuMD / Wikimedia Commons)
Majoriteten av de som röstade på Macron ville hindra Front National och Marine Le Pen.

Emmanuel Macron är Frankrikes nye president. I presidentvalets andra avgörande omgång fick Macron 66,06 procent av rösterna mot 33,94 procent för högerpopulistiska Nationella frontens Marine Le Pen.

Det är glädjande att högerpopulisten Le Pen inte vann, men Macron kan inte räkna med någon smekmånad. De nedskärningar som han vill genomföra möttes redan dagen efter valet av demonstrationer, och bland demonstranterna fanns även de som röstat på honom. 

En stor del av borgerligheten världen över drog efter valet en suck av lättnad och de så kallade marknaderna välkomnade Macrons seger.

I Sverige gratulerade en överförtjust näringsminister Mikael Damberg (S) ”vännen Macron som genom att närma sig den politiska mitten” hittat ett vinnande recept för dagens krisande socialdemokrati.

Göteborgs-Posten, som numera på ledarsidan låter som ett eko av SD och Le Pen, hyllade också Macron och beskrev hans seger som ”en framgång för öppenhet, liberalism och den Europeiska unionen”.

Sanningen är dock att många som röstade på Macron gjorde det för att stoppa Le Pen. I en undersökning gjord av Ipsos var det över 40 procent, 9 miljoner väljare, som angav ”att stoppa Le Pen” som huvudskäl till varför man gick och röstade på Macron. Endast 16 procent angav ”hans politik” som huvudskäl.

Marine Le Pen fick dock oroväckande många röster och valet kan lika lite som i Nederländerna tolkas som att högerpopulismen har besegrats. Det krävs masskamp och socialistisk politik för att stoppa Le Pen och Macrons politik kan spela Le Pen och Nationella fronten (NF) i händerna om vänstern på nytt missar ett tillfälle att organisera ett massalternativ.

Le Pen och Nationella fronten fick fler röster än i något annat val – 10,6 miljoner röster i andra omgången mot 7,6 miljoner i den första. Men Nationella fronten hade hoppats på mer och falangen runt Marion Le Pen, en annan medlem av familjedynastin, har redan börjat höja rösten mot Marine Le Pens  uttalande på valnatten om att ”NF ska bli ett helt nytt parti”.

Marine Le Pen fick nästan dubbelt så många röster som hennes far Jean-Marie Le Pen fick i presidentvalets andra omgång 2002. Då segrade den traditionella högerns Jacques Chirac, som fick över 82 procent av rösterna, mot 17,8 procent för Jean-Marie Le Pen.

Missnöjet med de båda kandidaterna fick som följd att rekordmånga valde att rösta blankt. Enligt det franska inrikesdepartementet var det ett rekordstort antal blanka och ogiltiga röster – drygt 4 miljoner. Antalet blankröster (i Frankrike finns en tradition av rösta blankt som en medveten protest) var det högsta sedan den femte republiken grundades 1958. Valdeltagandet var det lägsta sedan 1969, särskilt unga och arbetslösa valde att inte rösta alls.

Om man till blankrösterna lägger de som avstod från att rösta var det en tredjedel av väljarkåren som varken stödde Macron eller Le Pen. Av totalt 47 miljoner väljare var det rekordmånga, 16 miljoner, som valde att inte stödja någon av kandidaterna. Det är den högsta noteringen på 50 år.

De som röstade blankt och ”valskolkarna” var fler än Le Pens väljare.

Vänsterns Jean-Luc Mélenchon, som fick nära 20 procent av rösterna i presidentvalets första omgång och som vann valet bland ungdomen, gjorde rätt när han efter omröstningen inom sin nya rörelse La France Insoumise (ungefär: Okuvade Frankrike) inte valde att stödja Macron och samtidigt manade till kamp mot rasismen under parollen ”aldrig Le Pen”.

Det var en uppfattning som delades av Gauche Révolutionnaire (CWI i Frankrike). ”Många är med rätta arga på detta falska val. Det är avgörande att vi överallt där det är möjligt organiserar massinitiativ mot Le Pen, mot kapitalism och rasism. Le Pen ska inte släppas fram! Det är genom massmobiliseringar samt genom bildandet av ett kämpande massparti som verkligen försvarar arbetare, ungdomar och majoriteten av befolkningen som extremhögern kan stoppas. Le Pens valframgångar beror på att många är desperata och arga. Det är förståeligt att många kommer att rösta på Macron för att stoppa den mardröm som Le Pen och hennes parti representerar. Vi har alltid varit emot Le Pen, och kommer att fortsätta med att förespråka organisering, möten, debatter och demonstrationer för att stoppa Le Pen, men vi kommer inte att rösta på Macron”, skrev Gauche Révolutionnaire i ett uttalande efter valets första omgång i april.

Det är vänstern som har tagit kampen mot Le Pen och rasismen.

De debattörer, i många fall med partibeteckningen S, som i Sverige skymfar vänstern för att man inte valt att stödja Macron gör själva det historiska misstag som man anklagar vänstern för. ”Det är ett historiskt misstag att jämställa Macron med Le Pen. Och det kan bli ödesdigert för Macrons möjligheter att få det stöd han behöver för att kunna uppfylla sina vallöften om ”’ett Frankrike som skapar chanser för alla’”, skrev Dagens Arena i en ledare dagen efter presidentvalet.

I klartext betyder det att vänstern och den kampinriktade delen av den franska fackföreningsrörelsen ska kapitulera för Macron och hans kapitalistiska politik. Vinnaren på detta ”råd” är Nationella fronten och Le Pen.

Efter valet finns hotet från Le Pen kvar samtidigt som Macron försöker samla det försvagade politiska etablissemanget för att sätta sitt nyliberala program i rörelse.

Om Macron försöker genomföra sin nyliberala agenda innebär det ett ”socialt krig”, varnade Mélenchon efter söndagens presidentval.

För vänstern gäller det att försöka konsolidera de framgångar som uppnåddes i presidentvalets första omgång och den entusiasm som Mélenchons valkampanj väckte. Det finns uppgifter om att uppemot en halv miljon människor har anslutit sig till ”Det okuvliga Frankrike” och förutsättningarna finns för en verklig vänsterutmaning i det val som ska hållas till nationalförsamlingen (parlamentet) den 11 och 18 juni.

Inför valet till nationalförsamlingen har Macron omvandlat sin kampanjorganisation En Marche! (Framåt) till en partiliknande organisation med namnet La République En Marche (Framåt för republiken), som bland sina kandidater har den förre premiärministern Manuel Valls (”Socialist”-partiet) och personer från den traditionella högern, Republikanerna (vilka är inte klart när Offensiv går i tryck på tisdagkväll den 9 maj).

Enligt Valls är det regerande socialdemokratiska ”Socialist”-partiet ”dött och tillhör det förflutna”. Macron var ekonomiminister i Valls regering och huvudarkitekten bakom attackerna mot arbetsrätten och den 35-timmars arbetsveckan. Kampen mot de nya arbetarfientliga lagarna, trots undantagstillståndet, öppnade en avgrundsdjup klyfta mellan regeringen och arbetarna samt ungdomen. I fjol hoppade Macron av den sjunkande regeringsskutan för att starta sin egen rörelse och president Hollande, ”Socialist”-partiet,  var så impopulär att han inte ens försökte bli omvald.

”Socialist”-partiet är idag i sönderfall och det kan inte uteslutas att partiet går samma öde till mötes som grekiska Pasok. I presidentvalets första omgång fick partiets kandidat Benoît Hamon bara dryga 6 procent. Prognoserna inför valet till nationalförsamlingen pekar mot en total kollaps – antalet parlamentsledamöter kan reduceras till en tiondel av dagens. Inför det perspektivet är det sannolikt att fler i likhet med råttorna och Valls lämnar det sjunkande skeppet.

Även Republikanerna, den traditionella högern, är i kris. För första gången i den femte republikens historia hade varken Republikanerna eller ”Socialist”-partiet någon kandidat i andra omgången.

Hur illa ansedd den politiska kasten är åskådliggörs av att 81 procent i en färsk opinionsundersökning sa att de hyste en negativ inställning till dagens politiker, 89 procent menade att makteliten inte lyssnade och tre av fyra menade att politikerna tenderade att vara korrupta.

En överväldigande majoritet i Frankrike anser också att ekonomin är riggad för att gynna de rika. 

Stora delar av det gamla illa omtyckta politiska etablissemanget samlas nu bakom Macron, vilket efter valen i juni kommer att förstärka intrycket av att bakom allt tal om ”nytt” finns den gamla politiska kasten och samma högerpolitik.

På de gamla partiernas bekostnad  kan Macrons nya parti vinna framgångar i de kommande valen, men sannolikt inte nå egen majoritet.

För vänstern gäller det att hävda politisk självständighet och ställa upp med kandidater som står upp mot åtstramningspolitiken och undvika att ställa upp med kandidater mot varandra. Det brådskar att omvandla La France Insoumise (Okuvade Frankrike) från en lös kampanjorganisation till ett kämpande valalternativ. Men valen i juni är bara ett steg på vägen mot att bygga den kamprörelse och det nya socialistiska massparti som behövs för att bekämpa både Macron och hans regering samt Le Pens Front National.

Macrons program innehåller bland annat nedskärningar på nära 580 miljarder kronor under de kommande fem åren, att antalet offentligt anställda minskar med 120 000, ett nytt pensionssystem som liknar det svenska där pensionens storlek avgörs av livsinkomsten, försämrad arbetsrätt och att 35-timmarsveckan kan förhandlas bort lokalt samt sänkta bolags- och förmögenhetsskatter.

Med nedskärningar ska han betala de utlovade jobb- och utbildningssatsningarna.

Vidare vill han utvisa fler, satsa mer på EU:s gräns- och kustövervakning och enligt hans militära rådgivare, general Jean-Paul Palomeres, fortsätta Frankrikes imperialistiska militära ingripanden i andra länder. Macron är också väldigt mycket för EU och EMU (euro) samt förespråkar ”Europa först”, europeiska företag ska ha företräde vid upphandlingar.

De federalistiska drömmar – om ett enat kapitalistiskt Europa – som Macron hyser har dock i verkligheten för länge sedan körts över.

Dessutom har Frankrikes ställning gentemot Tyskland försvagats, istället för tvärtom, vilket var den franska kapitalismens förhoppning när eurosamarbetet inleddes.

Macrons övergripande mål att stärka den franska kapitalismens konkurrenskraft innebär oundvikligen att han hamnar på kollisionskurs med arbetarna och ungdomen. Att han dessutom hotar att styra med hjälp av dekret kommer att bidra till ökad ilska.

En av tio är utan jobb i Frankrike. Bland unga är det en av fyra.

De nya jobb som skapas är tillfälliga, 87 procent av alla nya jobb det senaste året är tillfälliga, oftast har det handlat om bara en månads anställning.

Till följd av kapitalismens stagnationskris och högerpolitiken har antalet fattiga ökat till 9 miljoner.

Macrons politik kommer att strö ytterligare salt i såren. Efter valen i juni kan det mycket väl bli en het höst i Frankrike.

”Arbetarna och facken tänker inte låta det bli glömt att man är motståndare till Macrons politik. Om Macron gör allvar av sitt löfte att reformera (försämra, min kommentar/PO) arbetsrättslagstiftningen, och det med hjälp av dekret om så krävs, då kan han förvänta sig revolter under de kommande månaderna och åren” (franska The Local den 9 maj). ■