Potatisrevolutionen – hundra år

Publicerad av Christer Rydén

Plats: Stockholm Tema: Historia, Svenska arbetarrörelsens historia, Kultur, Sverige 1917-18

 (foto: Arne Johansson)

– Borgarsvin! Stick härifrån! Med bland annat det tillmälet (baserat på en verklig händelse) gestaltade en gatuteatergrupp på tre personer på ett levande sätt hur de sociala motsättningarna kunde ta sig uttryck under ”potatisrevolutionen” på Södermalm i Stockholm 1917.
Gatuteatern var en del av en stadsvandring runt kvarteren på Nytorget i Södermalm, under guidning av historikern Håkan Blomqvist, som också skrivit boken Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917 – ett historiskt reportage om hunger och demokrati.

Minnesevenemanget började kl 13 i lördags, den 6 maj, på just Nytorget på Söder, där de hungerkravaller som går under beteckningen ”potatisrevolutionen” utspelade sig för jämnt 100 år sedan.
Eftermiddagen var uppdelad i tre större block: Först invigning med Vänsterns blåsorkester och tal av bl a Veronica Palm, ordförande i Samtidshistoriska institutets vetenskapliga råd, samt inte minst en levande och målande historisk exposé över de sociala striderna inte bara i Stockholms arbetar-Söder utan också i till exempel Norrköping och på andra arbetardominerade orter, mot bakgrund av ransonerings- och dyrtidsåret 1917, under först regeringen ”Hungerskjöld” (som den då sittande högerregeringen under Hammarskjöld med rätta och träffande kallades i folkmun) och sedan ytterligare en kungaministär.
Håkan Blomkvist gick i sitt tal igenom hur de så kallade gulaschbaronernas hamstring av ransonerade livsmedel såldes svart till överpriser till Tyskland, mitt under brinnande världskrig och avspärrning av svenska handelssjövägar, vilket bidrog till att alltmer skärpa en redan påtaglig brist på livsmedel för de fattiga arbetarna i städerna.

I april 1917 exploderade protesterna mot hungern och matbristen, framförallt bland arbetarkvinnorna som var de som var närmast matborden och maten, när även sådant som potatis försvann från butikerna.
Under sitt tal och under de två påföljande symboliska stadsvandringarna på gatorna runtom Nytorget målade Håkan Blomqvist upp hur det hela först började som ett rykte på morgonen den 5 maj om att flera tunnor potatis fraktats in till butikerna i stadsdelen.
”Hopar av kvinnor” drog runt från butik till butik i området runt Nytorget, utan att hitta någon potatis att tala om.
Allteftersom dagen led svällde folkmassan ut från hundratalet arbetarkvinnor till tusentals arbetande kvinnor, män, ungdomar och även barn som krävde att potatisen skulle fram. Mot dessa sattes till slut 128 poliser in, både ridande polis med piskor och patrullerande poliser med sablar, som med hugg och slag försökte rensa gatan och bereda väg för den polispiket som skulle transportera de fyra gripna kvinnor som av det ansvariga polisbefälet antogs vara ”upprorsanstiftarna” till häktet.
Under de kravaller som blev följden formligen regnade makadamiserad gatsten, bräder och brädlappar från ett bygge i närheten över poliserna, kastade av upprörda arbetare som blev rasande över polisens brutala övervåld mot de arbetarkvinnor vars enda ”brott” var att de var less på ransoneringen, hungern och de hutlösa priserna på det lilla som fanns i matvaruväg. Slaget varade ända fram till midnatt i två omgångar innan polisen fick kontroll över gatan igen.

Under den andra och avslutande stadsvandringsvändan uppträdde som sagt en gatuteatergrupp på tre unga personer som punktvis illu-
strerade hur det med all sannolikhet gick till under det som 100 år senare har kommit att benämnas ”potatisrevolutionen”. De gestaltade bland annat den ovan nämnda verkliga händelsen, där en välbeställd person från Östermalm blev tvungen att fly in i en hattaffär för att undkomma en uppretad folkmassa av arbetare som led av hunger, näringsbrist och groteska klassklyftor mellan fattiga och rika och som råkat få syn på honom som en uppenbart välbärgad person som inte led någon som helst nöd.

Avslutningsvis berättade Håkan Blomqvist mycket levande och berörande om hur de häktades och senare dömdes för bland annat anstiftan till våldsamt upplopp till dryga böter och även flera månader långa fängelsestraff i vissa fall. Revolten var uppenbarligen något som satte sig i folkminnet, då det i slutet av året efter, 1918 – då det rådde en ännu värre situation för vanligt fattigt arbetande folk än året innan, small på allvar i Tyskland, då tyska flottans matroser i Kiel gjorde myteri och vägrade att lyda order, vilket sparkade igång en massrörelse som på några få dagar och veckor störtade det tyska kejsardömet den 9 november 1918.
Dagen efter, den 10 november, anordnades en jättedemonstration med 10 000 deltagare, med en kolonn på 1 000 arbetarkvinnor i demonstrationsfronten som en påminnelse om hungerkravallerna året innan, med krav på bland annat allmän och lika rösträtt och 8 timmars arbetsdag.
Då och först då gav högern i riksdagens första kammare med sig och gick med på dessa arbetarrörelsens grundkrav – på ett villkor: att monarkin fick vara kvar. Vilket Socialdemokraternas ledning, Hjalmar Branting & Co, gick med på (något som för övrigt uppfattades som ett oerhört svek av många radikaliserade arbetare och unga på den tiden).

Som en allra sista slutkläm nämnde också Håkan Blomkvist hur ledsen han blev över att han visade sig ha fel om att det som av historiker kallas det demokratiska genombrottet i Sverige också ledde till att den s k reglementering av den omfattande prostitutionen i städer som Stockholm upphörde. En expert på området konstaterade att det snarare krasst handlade om att det blev alltför dyrt att gynekologiskt tvångsbesiktiga förmodat prostituerade kvinnor två gånger i veckan – så de skickades direkt till anstalt i stället... .