Reepalu låser riksdagsblocken

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Vården, Sveriges ekonomi, Skola och barnomsorg, Inrikespolitik

Ilmar Reepalus modesta förslag har fått vinstlobbyn att gå i taket. (foto: Wikimedia/Commons)
Ilmar Reepalus modesta förslag har fått vinstlobbyn att gå i taket.

Att vinstutredaren Ilmar Reepalu inte har lyckats sälja en kompromiss till de privata skol- och vårdbolagen som garanterar dessa fortsatta vinster upp till tio procent på operativt kapital (sju procent plus statsskuldsräntan) ser nu ut att låsa riksdagens blockpolitik åtminstone fram till valet.
De samlade välfärdsprofitörernas och Svenskt Näringslivs massiva lobbykampanj mot varje vinsttak tycks också ha stängt dörren för den separatuppgörelse med ett par av Allianspartierna om att begränsa vinsterna enbart i skolan, vilket Löfvénregeringen tycks ha varit beredd till.

Mycket talar för att regeringen Löfvén egentligen skulle vilja göra upp med Allianspartierna på den basis av de skärpta kvalitetskrav och hårdare tillsyn som var S-ledningens ursprungliga linje i vinstfrågan.
Flera tunga socialdemokrater har också liksom kommunstyrelseordföranden Lars Stjernkvist i Norrköping argumenterat för detta.
– Oavsett vad vårt parti säger och vad väljarna säger så lever vi på Alliansens nåder i riksdagen. Jag tror att även om det finns en majoritet mot vinster i välfärden så hoppas jag att väljarna har förståelse för att vi i det långa loppet driver en politik som fungerar, menar Stjernkvist.
Det är en typ av argumentation som ekonomhistorikern John Lapidus tar som exempel på hur den massiva mobiliseringen från den privata välfärdsindustrin skapar ett postdemokratiskt system där resursstarka lobbyorganisationer får alltmer makt över politiken.
Mot detta står den fortsatt massiva opinionen mot vinster i välfärden som har satt press både på LO och socialdemokratiska basorganisationer och som har förmått Vänsterpartiet att ställa ett stopp för i varje fall ohämmade övervinster enligt Reepalus förslag som villkor för fortsatt stöd till regeringens höstbudget.

En annan försvårande faktor för S-ledningen att göra upp över blockgränsen är trots allt nu också Reepalus tydliga argumentation för omöjligheten att formulera och kontrollera tydliga kvalitetskrav.
”Hur mäter man till exempel den kvalitet som uppstår när en engagerad lärare uppmärksammar att en elev har en svår situation i hemmet?”, frågar han sig på DN Debatt.
Det är samtidigt talande att även Vänsterpartiet har låtit sig dras så långt högerut att det inte längre har något att invända emot det rätt generöst höga vinsttak på uppåt tio procent inom skola, vård och omsorg som Reepalu föreslagit och som Jonas Sjöstedt så sent som i höstas var kritisk till.
Därmed har även Vänsterpartiet i praktiken ställt sig till höger om det tydliga förslag som framförs av ESO-utredaren Per Molander, tidigare generaldirektör på Inspektionen för socialförsäkringen. Denne har skrivit en rapport för den statliga Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi med rubriken Avskaffa fria skolvalet och återförstatliga skolan. I denna slås det tydligt fast att skolans kraftiga betygsinflation, sjunkande lärartäthet och ökande skolsegregation är en direkt följd av privatiseringen och kommunaliseringen, samt att skolan därför bör förstatligas och de privata skolorna och skolvalet avskaffas.
Även Skolkommissionen har av både PISA-rapporterna och en Harvardstudie från 2012 tvingats bita i det sura äpplet och erkänna att Sverige mellan 1995 och 2009 har haft sämst kunskapsutveckling av alla de 49 jämförda länderna.
Detta fick inför presentationen av välfärdsutredaren Reepalus rapport även utbildningsminister Gustav Fridolin och civilminister Ardalan Shekarabi att tillsammans med Anna Ekström som ny gymnasie- och kunskapslyftsminister på DN Debatt skriva under på att: ”Det är vår tids stora politiska misslyckande. Många olika­ faktorer har sammantaget bidragit till denna utveckling och alla måste nu vara öppna för att ompröva­ så vi kan bygga ett starkare skolsystem. Då måste ock-
så marknadsmodellerna ifrågasättas.

Ett oreglerat vinstintresse i kombination med skolpeng skapar en drivkraft att sänka kostnaderna på bekostnad av kvaliteten. Om en skola exempelvis lyckas attrahera ett mer resursstarkt urval av elever så kan goda resultat erhållas trots att man minskar lärartätheten, håller låga lärarlöner eller har hög andel obehöriga lärare.”
Enligt de tre ministrarna tänker regeringen nu bjuda in de borgerliga partierna till samtal kring de förslag om vinst­begränsning som utredningen lägger fram. ”Skolan är alldeles för viktig för att användas som ett slagträ i den poli­tiska debatten.”
Men förutsättningarna för att Allianspartierna ska nappa är små eller obefintliga. Inget positivt kan vinnas av att krusa för välfärdens profitörer. Utan parlamentariska
förutsättningar för att sätta stopp för vinstjakten eller att driva igenom andra mer eller mindre märkligt kontraproduktiva förslag som att kombinera obligatoriska skolval med ett urval till populära skolor som ersätter ett kösystem med att lotta om de populära platserna lär inget förändras i grunden – även om mer pengar kanske kan anslås till skolor i så kallat socioekonomiskt svaga områden.
Något helt annat vore möjligt. Med den massiva folkliga opinion mot vinster i välfärden i ryggen som har mycket större stöd än vad både S, V och MP tillsammans har i väljarkåren skulle en annan sorts vänster som verkligen ville och vågade ta striden mot välfärdens profitörer lätt kunna vinna nästa val på ett löfte om en kraftigt upprustad och återställd välfärdssektor i offentlig regi som en central fråga. Att ta striden med utgångspunkt från en verklighetsfrämmande modell som Reepalus med fortsatt tillstånd för privata men tämjda bolag att ta ut något begränsade vinster, parallellt med ett fortsatt hyllande av ”valfrihet” och privata ”friskolor” m m, är som att ta en fajt med en hand på ryggen. ■