5 juni 1917: Generalstrejk i ett belägrat Stockholm

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Historia, Svenska arbetarrörelsens historia, Sverige 1917-18

Den klassiska bilden från Stockholm den 5 juni: Branting i mitten med käpp omgiven av ridande polis. (foto: )
Den klassiska bilden från Stockholm den 5 juni: Branting i mitten med käpp omgiven av ridande polis.

I Offensivs artikelserie om upprorsvåren i Sverige 1917 har vi nu kommit till kulmen. Denna ägde rum den 5-6 juni och innehåller ett nybildat revolutionärt inriktat vänsterparti, massdemonstrationer, generalstrejk i huvudstaden samt bildande av ett arbetarnas landsråd. Socialister som idag känner motvilja mot firande av den 6 juni i nationalismens och de gamla kungarnas anda har alltså andra skäl att uppmärksamma datumet.

Kravet på generalstrejk hade växt under hela våren 1917. I april hade hungerprotester brutit ut över landet, den så kallade potatisrevolutionen, orsakad av brist på livsmedel samt prisrusningar i första världskrigets och krigspolitikens spår.
Det var ibland, men oftast inte, fråga om kaosartade upplopp, utan mer om organiserade arbetarstyren av livsmedelsfördelningen. Till detta fogades både lokala krav och ofta krav på samhällsförändringar så som åtta timmars arbetsdag, frigivande av Amaltheamännen och allmän och lika rösträtt. Totalt sett deltog i april 300 000 i potatisrevolutionen. Utöver detta demonstrerade en halv miljon på arbetarnas dag den första maj, varav 100 000 i Stockholm – en fjärdedel av stadens befolkning.

I mitten av maj bildades, som Offensiv beskrev mer ingående i förra numret, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) utifrån den vänsteropposition som högerledningen för Socialdemokraterna hade kastat ut ur sitt parti i februari. SSV hade så snart det stod klart att LO inte tänkte använda strejkvapnet samlat arbetare till ett massmöte med Stockholms fackklubbar. Detta möte beslutade om att ”lägga ner arbetet” i huvudstaden. Datumet skulle vara den dag då statsminister Carl Swartz skulle ge svar på S-ledaren Hjalmar Brantings och vänsterriksdagsmannen Ivan Vennerströms interpellationer för rösträtt, åtta timmars arbetsdag och höjda arbetarlöner.
Rainer Andersson skriver i Om bara vi vill, så går det, att varje arbetsplats uppmanades att diskutera och besluta om de skulle vara med eller inte.

Denna arbetaruppladdning gjorde att statsministern drog ut på tiden för svaret. Planen var att bemöta generalstrejken med pålitliga militära förband, som inte tog arbetarnas sida, och sådana hittades inte i en handvändning.
SSV fick med bara en dags varsel reda på att interpellationssvaret skulle komma den 5 juni och delade samma morgon ut 50 000 flygblad på arbetsplatserna som uppmanade till arbetsnedläggelse.
Denna dag marscherade tusentals arbetare från stadens alla delar till Gustav Adolfs torg utanför riksdagen. 30 000 strejkade och demonstrerade.
I riksdagen hade statsministern levererat ”svaret” att kungen fick avgöra vad som skulle göras efter valet om några månader. Medan
Branting yttrade att ”då ses vi i valkampanjen”, varnade Vennerström regeringen för att framkalla en revolution genom sin ovilja till demokratiska reformer.
Partikollegan Zeth Höglunds kampappell ljöd: ”När regering och riksdag visat sig maktlösa, då är tiden inne för gatans parlament att tala, då måste folket ta sin sak i egen hand. Leve massrörelsen, leve gatans parlament” (Håkan Blomqvist: Potatisrevolutionen).
Samtidigt med dessa ord trängde ljuden från just gatan in i riksdagssalen. Men gatans fredliga samling för demokrati och bröd besvarades av staten med sablar och hästar i det som kom att kallas blodbadet på Gustav Adolfs torg.
Där gjorde ”poliser med dragna sablar och till häst chocker mot de frammarscherande, överraskade, obeväpnade arbetarkolonnerna. Redan de första rappen av polis­piskorna framkallade våldsam vrede bland arbetarna, och de gick spontant till motattack med stenar och lösa föremål. En poliskedja över Strömgatan gav vika och arbetarna stormade fram på torget. Men polisen fick ytterligare förstärkning och gjorde nya chocker. Många arbetare, män och kvinnor, blev svårt slagna eller fick djupa huggsår och måste bäras bort” (Knut Bäckström: Arbetarrörelsen i Sverige).
Hjalmar Branting hade kommit ner på torget och höll själv på att bli nerslagen av polisen.
Arbetarmassorna återsamlades istället vid Folkets Hus på Norra Bantorget. Där försökte Branting lugna ner stämningen genom att från en balkong uppmana folket att gå hem och invänta riksdagsvalet till hösten.
Men hans tal överröstades av ropen underifrån: ”Storstrejk! Storstrejk!”.
Även SSV:s Carl Lindhagen undvek att appellera till massornas vilja till strejk. SSV:aren Einar ”Texas” Ljungberg tog däremot till orda och talade för en generalstrejk, men också för att en sådan kräver centralisering och ledning. Massmötet biföll att återigen göra en framställan till LO om storstrejk över hela landet med krav på snabbt svar, för att därefter återsamlas redan nästa dag i ett nytt massmöte, på Hornsbergs hage.

Den 6 juni samlades mellan 10 000 och 20 000 i nämnda hage. Genom att skjuta en svängbro åt sidan förhindrade demonstrationsvakterna att militär från Karlberg kunde ta sig över Karlbergskanalen och angripa massmötet. Dock hittades flera polisinfiltratörer som kastades ut.
Mötet ställde sig bakom ett upprop som föreslogs av Sveriges Socialdemokratiska vänsterparti, SAC, ungsocialisterna, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska fackoppositionen, Sjömansunionen, ett stort arbetarmöte i Göteborg, 16 aprilkommittén i Västervik, Södertälje FCO, arbetarråden i Västerås, Härnösand, Lottefors och Skene samt föreningarna Soldater och arbetare i Stockholm, Göteborg, Västerås, Vänersborg och Karlsborg.
Genom handuppräckning valdes ett Arbetarnas Landsråd bestående av nio representanter för att leda kampen för lönehöjning, åtta timmars arbetsdag, amnesti åt politiska fångar och skrotandet av militärövningar.
Under vårens hungermarscher hade 40 lokala arbetarråd bildats, som övervakade löne- och prisutvecklingen samt motverkade åtal för deltagare i kravaller och demonstrationer med mera.
Manifestet den 6 juni var redan förberett sedan tidigare på ett möte den 25 maj med bland andra SAC, SSV, Sjömansunionen och Fackoppositionen. Där hade vänstern och syndikalismen kompromissat fram ett program med socialistiska krav, men tyvärr utan rösträttskravet. ”I de organisatoriska frågorna var man snart ense: en ledning skulle skapas i form av ett centralråd eller strids- och propaganda råd och denna ledning skulle bygga på lokala arbetarråd runt om i landet” (Carl Göran Andrae: Revolt eller reform).
 
Här nåddes kulmen och med sommaren dalade kampen igen. Under våren hade två parallella kamper ägt rum. Dels den mellan arbetarna och överklassen, skyddade av statens militär och polis, dels den mellan arbetarrörelsens revolutionära falang och den reformistiska.
Revolutionen i Ryssland som startat i februari och vars första offer blev tsaren hade gjort ett en-ormt starkt intryck på klasskampen i Sverige. Både socialister och konservativa hade sett hur en avgörande punkt var när kosackerna, ridande militär, lät de revolterande massorna passera utan att ingripa. För att inte dränkas i blod behöver arbetare i varje revolution vinna över eller avväpna militären. De meniga soldaterna är söner av folket och om de kan nås av budskapet att arbetarna kan utgå med seger kan de gå över till sina bröders och systrars sida. Med det Socialdemokratiska ungdomsförbundet i spetsen hade också en väldig agitation utvecklats för detta budskap.
Håkan Blomqvist skriver i artikeln ”Väpnade arbetargarden för ordning och folkskydd” att under hungerupproret i Västerås den 19 april 1917 manade 9 000 arbetare till militären på Västmanlands regemente att: ”Kom ihåg ifrån vilken klass ni utgått, kom ihåg att ni, liksom vi, är offer för ett orättvist samhällssystem”. Och 600 värnpliktiga marscherade ut från regementet, bort från sina befäl och anslöt sig till arbetarna under hurrarop för revolutionen.
Liknande förbrödringar och protestaktioner från värnpliktiga ägde rum vid minst 19 tillfällen runt om i landet. Längst gick det i Seskarö den 30 maj då 50 militärer som anlänt till ön i Haparandas skärgård där arbetarna gjort uppror mot hungern avväpnades och drevs på flykt.
 
När makten märkte av tendenser till att statsapparaten kunde vittra sönder påbörjades ett försök att bygga upp en frikår. Med polisled-
ningen i Stockholms godkännande upprättade generalmajor Balck ett borgargarde som värvade medlemmar bland studenter, statstjänstemän och från högerns ungdomsförbund. I förlängningen skulle en sådan kraft kunna innebära ett fascistiskt maktövertagande och arbetarrörelsens krossande.

I Stockholm förbjöds nu värnpliktiga att delta på socialistmöten.
Socialdemokratiska ungdomsförbundet och de syndikalistiska ungsocialisterna hade bildat Föreningen Soldater och Arbetare som en reaktion mot det bruna stöveltrampet. När nyheten kom ut om borgargardet uppmanade vänstern till arbetarbeväpning inför förstamajfirandet i Stockholm. Då backade högerregeringen och upplöste borgargardet efter en hetsig debatt i riksdagen. Man kan än-då fråga sig varför inte, med detta i åtanke, fler funktionärer hade mobiliserats till den 5 juni för ett bättre skydd av massdemonstrationen. Nu när den blev blodigt attackerad hade frågan bättre kunnat utnyttjas till en ny organisering.
Även tidningen Social-Demokraten lade hela skulden för de värsta kravallerna på 15 år på polisen: ”Åter har blodet flutit i folkets kamp för medborgerliga rättigheter och åter vilar ansvaret på en huvudlös polisledning samt dess brutala och vettlösa redskap” (Andersson). Den politiska striden mellan vänster och höger inom arbetarrörelsen hade pågått i många år och 1917 tagit kvalitativa steg med högerns partisprängning och väns­terns bildande av SSV. Radikaliseringen tog sig också uttryck i form av syndikalismens starka tillväxt. Nu gällde det vilken inriktning som kunde få majoriteten med sig. SSV hade 30 000 medlemmar vid sitt grundande mot 100 000 i Socialdemokraterna. SAC:s medlemstal steg under 1917 från drygt 9 500 till 15 200 vid årets slut, och LO:s medlemstal ökade med med 32 procent till drygt 186 000.
En organisatorisk fråga som debatterats inom arbetarrörelsen var den fackliga kollektivanslutningen till S. SSV valde individuellt medlemskap för att få upp den politiska nivån och aktiviteten i det nya partiet. Det gjorde dock att S-högern hade ett försprång i sitt inflytande över fackföreningarna. S-ledarna var också fortfarande populära bland arbetarmassorna. Till exempel Per Albin Hansson, som talade på en demonstration med 20 000 deltagare utanför riksdagen den 21 april och där valdes för att framföra arbetarnas krav.
 
S-högern var också snabba med att reagera i den upproriska situation som uppstod under våren. Riksdagsgruppens förtroenderåd tog initiativet och bildade den 7 maj en ”1917 års arbetarkommitté” med Herman Lindqvist och Ernst Söderberg från LO. Kommittén syftade till att leda in upproret på författningsförändringar – för allmän rösträtt – och varna arbetare för att åsidosätta myndigheter. Branting hade först tyckt att storstrejkskravet kunde vara ett tänkbart medel medan LO:s Herman Lindqvist sa nej då en storstrejk kunde bli ”början på något annat” (läs revolution) och det ville inte LO ta ansvar för. Lindqvist var också betecknande nog en av de få riksdagsmän som satt kvar i plenasalen den 5 juni när andra gick ut för att se vad som hände på Gustav Adolfs torg.
På möten den 14 och 20 juni för fackföreningarna i Stockholm utövade representanter för Landsrådet en stark opposition med ca en tredjedel av rösterna, men fick inte igenom förslaget att 1917 års arbetarkommitté och Arbetarnas Landsråd skulle samarbeta. LO beslutade i augusti att det var förbjudet för LO-anslutna att delta i strejker och aktioner utlysta av syndikalister eller annat ”obehörigt håll”. De gjorde allt för att rikta in rörelsen mot valet.
Valet blev inte det genombrott för SSV som partiet hoppats på (SSV fick 8 procent, mer om det senare).
Partiet var fortfarande nytt och behövde prövas av arbetare i kampen.
Exemplet med generalstrejken i Stockholm och massmötet i Hornsbergs hage var egentligen ett föredöme. När LO-ledningen vägrade utlysa strejken hade Landsrådet möjligen kunnat bygga upp för fler regionala strejker på det sättet, för att stärka självförtroendet och på egen hand sätta datum för en riksomfattande protestdag och genom detta stegvis kunnat vinna förtroende också för SSV i takt med arbetarnas egen organisering och uppbyggandet av rörelsen.
Men rörelsen hade också nått sin kulmen för denna gång, samtidigt som blickarna riktades mot höstens val. Hungern avtog också något genom handelspolitiken, sommarens skördar samt att en del folkkök och kommunala bespisningar upprättades och de spontana hungerupploppen avstannade.
Men revolutionsåret var ännu inte slut. Längre fram kommer vi att se hur temperaturen åter stiger med hjälp av stormvindar både från öster och söder. Andrae menar att rådsrörelsen under hösten 1917 inte märktes mycket, utan använde sina små krafter till att förbereda för de nya hungerdemonstrationer som väntades till våren 1918.
 
Händelserna den 5-6 juni var ett test för det bara tre veckor gamla SSV. Hans Nyström skriver i Hungerupproret 1917 att ”Situationen på kvällen den 5 juni var att det nya vänstersocialdemokratiska partiet för första gången sedan hungerrörelsens upptakt i april 1917 lyckats gripa det politiska initiativet. Ute i landet tycks visserligen strejkparollen inte ha rönt någon stor efterföljd ... Men för ett ögonblick var Branting och hans anhängare otvivelaktligen överflyglade. Tidningen Politiken konstaterar triumferande att – Massrörelsen har fått sitt elddop och den låter sig sannerligen ej slås ner av lejda mördare. Det för frihetens sak gjutna blodet ropar efter hämnd och det ropet ska ej tystna förrän mördarna fått sin lön.”
Carl Göran Andrae konstaterar att Arbetarnas Landsråd kom att utöva en inte obetydlig inverkan på opinionen inom arbetarrörelsen. Till skillnad från ”1917 års arbetarkommitté” uppfattades kraven i landsrådets manifest som angelägna för arbetarna landet runt och även handlingsprogrammet med krav på aktion och enighet som innefattade hela arbetarrörelsen sågs som positivt. Däremot hade landsrådet små ekonomiska och personella resurser att bygga upp den fortsatta rörelsen under sommaren. ■