Trumps hot mot planeten

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar

Flera delstater har redan börjat bygga en egen klimatallians mot att USA går ur Parisavtalet, kallat ”Under2Coalition”. (foto: )
Flera delstater har redan börjat bygga en egen klimatallians mot att USA går ur Parisavtalet, kallat ”Under2Coalition”.

Donald Trumps spektakulära beslut att USA ska lämna FN:s globala klimatavtal som undertecknades i Paris 2015 var tyvärr inte oväntat, men innebär ändå ett chockerande förvärrat hot mot vår mänskliga existens på vår planet.
Trumps besked inför applåder från en publik av inbjudna smickrare i Vita husets rosenträdgård om att klimatavtalet har konstruerats för att straffa USA bekräftar att den kapitalistiska världens mäktigaste politiker är beredda att riskera allt för det snöda profitintresset bakom sin paroll ”America first”.

–Vi vill inte att andra ledare och andra länder ska skratta åt oss, och det kommer de inte att göra. Jag valdes för att representera medborgarna i Pittsburgh, inte Paris, löd Donald Trumps historiska långfinger åt all klimatvetenskap i en värld som sedan år 2001 har upplevt 16 av sina 17 varmaste år sedan den industriella revolutionen och som tills nu bara har haft två stater utanför Parisavtalet, inbördeskrigets Syrien och Nicaragua.
Det var ett uttalande av Trump som i sin tur provocerade Frankrikes nye president Emmanuel Macron till att plocka politiska poäng på att inbjuda USA:s forskare, entreprenörer och ingenjörer till att istället arbeta i Frankrike när Trump äventyrar deras budget.

”Framtida forskare kommer att söka förgäves för att hitta en president med denna nivå av förakt för verkligheten och mänsklighetens framtid”, kommenterade den vanligen så återhållsamma amerikanska miljöorganisationen Sierra Club.
Mer än något annat besked från Donald Trump kommer detta att isolera honom ytterligare både inrikes- och utrikespolitiskt. New York Times ger en bild av en belägrad president: ”Utanför Vita husets grindar skriker demonstranter. Vid Trump International Hotel i Washington projiceras anti-Trump-budskap på väggarna. I Virginia paddlar de upp till Trumps golfbana i kajaker, viftande med plakat: ’Motstånd!’”

Ett av flera problem för Trump är att Parisavtalet varken träder i kraft eller kan lämnas förrän efter tre år, det vill säga strax efter USA:s nästa presidentval år 2020, då denna fråga därför är förutbestämd att åter hamna i fokus.
Till detta bidrar inte bara en mobiliserad gräsrotsopposition och klimatrörelse mot Trump, utan också ett motstånd från en stor del av USA:s politiska och ekonomiska etablissemang.
Som rörelsen för oroade vetenskapsmän (Union of Concerned Scientists) påpekar arbetar redan över tre miljoner amerikaner i den så kallade ”rena” energisektorn, där sol och vind växer i särklass snabbast. Det är långt fler än i bilindustrin, olje- och gassektorn och kolindustrin tillsammans.

Mot detta hade inte bara guvernörer från Kalifornien, New York, Washington, Oregon och åtta andra delstater med en tredjedel av USA:s befolkning och 40 procent av USA:s BNP agerat för att bygga en global klimatallians av stater, delstater och städer, kallad
”Under2Coalition”.
Borgmästare från 75 amerikanska storstäder har förklarat att: ”Klimatförändringarna är både det största enskilda hotet vi möter och vår största ekonomiska möjlighet för vår nation. Det är därför vi bekräftar våra städers åtaganden att vidta alla åtgärder som är möjliga för att uppnå principerna och målen i klimatavtalet och att engagera stater, företag och andra sektorer att ansluta sig till oss.”
Till detta kommer vissheten att Trumps beslut att lämna klimatavtalet närmast skulle uppfattas som spiken i kistan när det gäller hans redan tidigare nerkylda relationer till flera av USA:s länge allra närmast allierade.
”USA leds av en president som känner sig mer bekväm med att delta i en saudiarabisk svärdsdans än han är bland sina allierade i Nato”, skriver tyska Der Spiegel.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel, den franske presidenten Macron och den italienske premiärministern Gentiloni lovar också alla att EU ännu mer beslutsamt ska konfrontera och övervinna klimatförändringarna, en kör som även Kina och Indien har varit snabba att instämma i.

Många inom klimatrörelsen sätter nu sitt hopp till den storm av kritik mot Trump som även många regeringar och till och med oljebolag har deltagit i. Men då är risken samtidigt stor att den i sig positiva motreaktion och påminnelse om klimathotets allvar som har väckts av Trump istället bidrar till en ny Green Washing i stor skala, det vill säga en skönmålning av det fullständigt otillräckliga Parisavtalet, som varken är bindande eller hittills innehåller några trovärdiga strategier alls för när och hur målet ”att hålla den globala temperaturökningen under två grader och sträva mot 1,5 grader” ska kunna säkras.
Vi upplever redan idag så oroande konsekvenser vid en grads uppvärmning att det borde understryka risken för att två grader inte alls är någon säker gräns mot de självförstärkande mekanismer som kan göra den globala uppvärmningen ohejdbar. Då borde det vara helt oacceptabelt att världens makthavare, för att köpa olje- och gasindustrins och finanskapitalismens stöd, har gjort planetens öde beroende av framgången för de utopier som tagits fram om negativa utsläppsteknologier i stor skala. Främst bland dessa tidigare Plan B-idéer som nu gjorts till ett inofficiellt huvudspår är gigantiska uppodlingar av biobränslen som när de växer kan absorbera koldioxid ur atmosfären, varefter den koldioxid som frigörs vid förbränningen därefter kan avskiljas och begravas under jord.
Därmed tillåts business as usual med fossila bränslen i ett spel med oacceptabelt höga risker för att dessa utopier inte går att realisera.

Som Naomi Klein påminde om i boken Detta förändrar allt är roten till det onda själva det kapitaliska systemet, med dess jakt på att ständigt ackumulera större vinster.
Den ”antropocen” som klimatforskarna talar om och egentligen borde kallas ”kapitalocen” innebär att mänskligheten har nått ett stadium där både produktivkrafternas ohämmade utveckling och den ekonomiska elitens och höginkomsttagarnas konsumtion (där de tio procent rikaste står för minst 50 procent av utsläppen) under kapitalismen hotar spränga de planetära gränserna för civiliserat mänskligt liv i balans med naturen på en rad kritiska punkter.
Det Parisavtal som EU, Kina och regeringar som de tyska och svenska nu hyllar bygger med sina marknadsmetoder och farligt otestade utopier på möjligheten att i en oviss framtid fånga in och gräva ner koldioxid ur atmosfären, samtidigt som ingen gräns dras för en fortsatt utvinning av kol, olja och gas.
Det innebär som den brittiske klimatforskaren Kevin Anderson påpekat ”en farlig distraktion från de hårda regleringar och standarder som krävs” och för ”revolutionära förändringar av den politiska och ekonomiska hegemonin”.
Kampen måste tas här och nu för att svara både Trump och Paris­avtalets vänner med krav och aktioner för ett närmast omedelbart stopp för all utvinning av fossila bränslen, parallellt med krav på en plan för massiva investeringar i en snabb omställning till en industriell och samhällelig infrastruktur som bygger på de gröna energikällor, transporter och passivhus som redan är teknologiskt fullt möjliga.

Kampen för klimatet är precis som den kamp mot en alltmer instabil kapitalistisk världs alla växande orättvisor, ojämlikhet, fattigdom och krig en klassfråga som inom en snar framtid kräver socialistiska lösningar för att undvika apokalyptiska försämringar av allt mänskligt liv på planeten. ■