”Det måste bli sämre för vissa”

Publicerad av Åsa Karlsson

Tema: Recensioner, Filmer

I det totalitära Gilead är ingen fri – särskilt förtryckta är kvinnorna. (foto: HBO)
I det totalitära Gilead är ingen fri – särskilt förtryckta är kvinnorna.

The Handmaid’s Tale är en tv-serie som just nu går på HBO Nordic i tio avsnitt (2017). Den är baserad på en bästsäljande och prisbelönt roman av Margaret Atwood som också har gjorts som film, Mardrömmen (1990). Livet i Gilead, ett teokratiskt totalitärt samhälle i en tidigare del av USA är en värld där allt färre kan föda barn, där krig och miljöförstörelse har slagit ut och förstört jorden medan en cynisk och hänsynslös elit styr. Det är ett extremt kaststyrt samhälle där alla kvinnor är underlägsna och utan rättigheter.

Tjänarinnans berättelse, som boken heter på svenska, kom ut år 1985. När den fick kritik för att vara dystopisk och överdrivet dyster sa Margaret Atwood att varenda detalj i boken kunde härledas till något i verkligheten och att hon visade en på många sätt möjlig utveckling, inte minst när det gäller miljöförstöringen.
Född år 1939 och med många böcker, pjäser och priser bakom sig är hon fortfarande mycket aktiv inom miljörörelsen och som författare. På 1980-talet var inte Holly­wood särdeles intresserat av att göra film av The Handmaid’s Tale, ”en film om kvinnor för kvinnor” som de flesta producenter sa (menandes att den därför är ointressant). Till sist blev den ändå filmad, tyvärr inte med Sigorney Weaver som först var tänkt för rollen. Den har sina brister, men är sevärd.

Elisabeth Moss som gör huvudrollen i den nya tv-serien är ett stort fan och har läst boken ett dussintal gånger. Hon ville som läsare få svar på hur det går för flera av personerna i boken, få veta mer om livet i det fundamentalistiska Gilead där allt förtryck motiveras med bibelcitat och där det hör till vardagen att promenera förbi döda, hängda till beskådan. Med mer än tio speltimmar kan man nu göra bokens känsla rättvisa och det tycker jag man har vunnit på.
I boken får man en historia berättad, en inre röst som tillhör tjänarinnan Offred, ett namn hon har fått som hushållskonkubin till befälhavaren Fred. Även tidigare tjänarinnor har haft det namnet. Hennes liv före, ett ganska vanligt medelklassliv med jobb, man, barn, vänner och fritid blir alltmer ett suddigt minne och hennes nya exi-stens där allt baseras på hennes fertilitet, det vill säga där hennes hela syfte i livet är att bli gravid och ge befälhavaren och hans fru ett friskt barn, driver henne till förtvivlan.
Det vore synd att avslöja hela handlingen och jag rekommenderar alla att se serien, inte minst för att Elisabeth Moss är enormt bra i huvudrollen, men också för att man verkligen har lyckats visa hur ett totalitärt samhälle kan växa fram, hur yttre hot används som förevändning för att införa undantagstillstånd och nya lagar samt hur friheten begränsas steg för steg.
På 1980-talet började en borgerlig feminism göra sig hörd, en backlash mot 1960- och 70-talens framsteg för kvinnor och för jämlikhet. Den här höger-”feminismen” talade om hur olika män och kvinnor är biologiskt och att det var viktigt för kvinnor att hylla och inse detta, kvinnor hade en unik roll som mor och maka, med mera.
I tv-serien ser vi hur högerns kvinnor som har varit ledande i den nya högerreligiösa rörelsen, till exempel genom att skriva böcker om ”hemmets feminism”, finner sig utestängda från all makt, förutom den i hemmet, över tjänstefolk och tjänarinnor. Ironiskt nog blir det helt förbjudet för kvinnor att läsa.
Den som läser boken Tjänarinnans berättelse får antagligen många frågor. Den är helt utifrån Offreds tankar och det hon inte vet får inte heller läsaren veta. Till exempel nämns aldrig hennes riktiga namn.
I serien är det en viktig del i Offreds kamp, att hon har ett namn, en identitet som är hennes egen, inte skapad för det slaveri hon nu upplever. ”Jag blundade, men nu är jag vaken. Nu ser jag allt.”

En totalitär stat kan krossa de allra mest militanta, det är ingen mening med att vara modig, anpassa dig efter verkligheten eller bli en av de hängda, torterade, bestraffade, inlåsta – det är budskapet som trummas in. Men trots detta finns det hopp, trots allt envisas människor med att göra motstånd. I diktaturens Gilead, ruttet inifrån och ut, känner den styrande eliten hur marken skälver under deras fötter. ■