Efter brittiska valet: Sparka May och Tories

Publicerad av Hannah Sell

Tema: Politiska frågor

Corbyns program med omfattande förbättringar för vanligt folk vann ett massivt stöd hos framför allt ungdomen. (foto: Paul Mattson)
Corbyns program med omfattande förbättringar för vanligt folk vann ett massivt stöd hos framför allt ungdomen.

Att Theresa Mays valspel inte gick hem är en mardröm för den brittiska kapitalistklassen. För sju veckor sedan hyste stora delar av den brittiska eliten förhoppningen att nyvalet den 8 juni skulle resultera i att det regerande Tory­partiet (Storbritanniens högerparti) skulle få ännu fler parlamentsledamöter. Med en större egen majoritet i ryggen skulle sedan den nya regeringen kunna ta landet igenom de stormar som väntar, skärpa åtstramningspolitiken och genomföra en Brexit i de rikas (de 1 procentens) intresse.

Men istället resulterade valet i en ”levande död premiärminister”, som bara tillfälligt kan hålla fast vid makten genom att luta sig mot det reaktionära, sekteristiska unionspartiet DUP, som hon nu beskriver som ”vännerna” på trappan till Downing Street (premiärministerns bostad).
DUP, som grundades av Ian Paisley, är ett parti som är emot abort och hbtq-rättigheter samt är klimatförnekare.
Det ”koalitionskaos” som nu stundar kommer att slå mot både Tories och DUP, som hämtar sitt stöd från framför allt protestantiska arbetare i Nordirland.
Tories är ett rakt igenom splittrat parti och dess ledare, Theresa May, har varken någon auktoritet inom partiet eller utanför. Hon sitter endast kvar eftersom partiet inte har någon som kan ta över och p g a den interna rädslan för att en ledarstrid ska leda till ytterligare splittringar.
Labourledarna Jeremy Corbyn och John McDonnell har med rätta uppmanat May att avgå samt lovat att utmana regeringens stöd i parlamentet genom att lägga fram det politiska program man gick till val på. Men oavsett hur många röster Labours förslag får i parlamentet måste en rörelse byggas för att genomföra det program som Corbyn gick till val på och de löften som har getts.

Valresultatet är ett rättfärdigande av Corbyns motstånd mot högerpolitiken. Den 18 april, då May utlyste nyval, skrev Socialist Party (CWI i England och Wales) att: ”Om Corbyn går till val på ett klart socialistiskt program – en Brexit i arbetarnas och medelklassens intresse – kan han vinna”. Det var en uppfattning som då förlöjligades av många, bland dem Labours högerflygel som felaktigt trodde att valet skulle ge en möjlighet att avsätta Corbyn.
Låt oss inte glömma att Labourhögerns Peter Mandelson i september skrev att han bara gick och väntade på att ett nyval skulle utlysas eftersom det skulle bli slutet för Corbyn.
Men valet har stärkt Corbyns ställning i socialdemokratiska Labour och i samhället i stort finns en potential för ett ökat stöd.

I valet den 8 juni ökade Labour från drygt 30 procent i förra valet (2015) till 40 procent. Det är den största ökningen för något parti sedan valet 1945.
Labour fick 3,5 miljoner fler röster i detta val jämfört med år 2015. Ökningen kommer i huvudsak från unga väljare som strömmade till vallokalerna för att lägga sin röst på Corbyns Labourparti. Valdeltagande bland unga ökade dramatiskt – från 49 till upp mot 72 procent.
Två av tre unga väljare röstade på Corbyn. Liberal Democrats (Liberalerna) hopp om att vinna unga medelklassväljare föll platt till marken. Istället straffades Liberal Democrats för att man var med i en regering som år 2010 höjde studentavgifterna.
Corbyns valprogam som lovade att minimilönerna skulle höjas till 10 brittiska pund i timmen, avskaffa studentavgifterna, begränsa hyreshöjningar och satsa på att bygga hyresrätter i motsvarande allmännyttans regi vann ungdomens stöd.
Politiseringen av den unga generationen som har ägt rum är inte slut i och med valet. Den fortsätter och lägger grunden för ett masstöd för socialistiska idéer.

Corbyn fick ett stöd från såväl arbetarungdomen som den yngre medelklassen, vilket exempelvis manifesterades i att Tories för första gången sedan år 1918 förlorade Canterbury till Labour. Detta är i sin tur en återspegling av de vänsterstämningar som finns bland unga medelklassväljare, som pressas av stagnerade löner, astronomiska boendekostnader och villkor som allt mer liknar arbetarklassens.
Men bilden av valet som unga mot gamla som har målats upp av en del borgerliga pressdrakar är falsk och skandalös. Syftet är bara att så splittring mellan generationerna och förhindra enad kamp.
Många äldre arbetare, som tidigare har övergett Labour efter att ha svikits av partiets högerkurs, röstade denna gång på Labour för att ge Corbyn sitt stöd. Det märktes inte minst i Wales där Tories hoppades kunna vinna många röster, men där Labour gjorde stora framgångar.
Inte heller tycks Mays förhoppning om att UKIP skulle kollapsa in i Tories ha realiserats.

Theresa Mays förhoppning om en övertygande valseger grusades och hon är nu en ”levande död premiärminister”.

Theresa Mays förhoppning om en övertygande valseger grusades och hon är nu en ”levande död premiärminister”.

Mays falska förespegling om en ”tuff Brexit” vann kanske röster från en del av dem som röstade på UKIP i valet 2015. I den gruppen fanns säkert också en del före detta Labourväljare som för första gången röstade på Tories.
Men om Corbyn, istället för att underkasta sig Labourhögerns linje i folkomröstningen om att Storbritannien skulle bli kvar i EU, hade stått fast vid sitt motstånd mot rikemansklubben EU – för utträde på en internationalistisk och antirasistisk grund – skulle May inte ha fått de arbetarröster hon fick.
Men den hållning som Corbyn gick till val på och löftet om att kämpa för en Brexit i arbetarnas intresse gjorde dock att han vann över arbetare, inklusive några av de som tidigare hade röstat på UKIP.
Till och med den förre UKIP-ledaren Nigel Farage tvingades erkänna att Corbyn lyckades vinna både unga som hade röstat för att Storbritannien skulle bli kvar i EU och arbetare som hade röstat på UKIP och stödde Brexit.

Det faktum att inte många visste vad Corbyns Labour stod för var det avgörande skälet till varför Tories hade ett så stort försprång när valrörelsen inleddes.
Självfallet berodde detta delvis på hur kapitalistiska media förhöll sig till Corbyn. Men medias smutskampanj mot Corbyn blev om möjligt än värre under valrörelsens gång. Det hindrade dock inte Corbyn att vinna ökat stöd.
Skälet till det växande stödet är att Corbyn och hans anhängare inom Labour denna gången valde att inte underkasta sig partihögerns krav på tystnad, utan man tog istället sitt program ut till väljarna.
Partihögern accepterade i stillhet detta eftersom man räknade med att Corbyn därmed skulle bli huvudansvarig för det valnederlag som de ansåg vara givet. Men istället fick Labour sitt högsta röstetal sedan år 1997. Och Labour hade vunnit ännu fler röster om Corbyn långt tidigare hade gett sitt stöd till det skotska folkets rätt till nationellt självbestämmande, inklusive en ny folkomröstning om Skottlands självständighet om folket så önskade.
Även om Labour gjorde en del inbrytningar bland väljarna i Skottlands arbetarområden som har blivit besvikna på SNP var det långt ifrån vad partiet hade kunnat göra.

Nu gäller det att snabbt bygga vidare på Corbyns valframgång. Facken borde omedelbart mobilisera till en riksomfattande demonstration med krav på att sparka ut Tories och för att samla till kamp för att riva upp vård- och skolnedskärningarna samt avskaffa studentavgifterna. En sådan riksomfattande mobilisering kan sedan bli avstampet för en 24-timmars generalstrejk, vilket i sin tur kan tvinga May att utlysa nyval.
Samtidigt måste Corbyn och vänstern inom Labour uppmana de Labourstyrda kommunerna att vägra genomföra Toryregeringens nedskärningar.

Under den korta valkampanjen mötte Corbyns Labour skepsis, men lyckades till sist övertyga ett imponerande stort antal väljare om att man inte gav några tomma löften och stod upp för valprogrammets krav. Den skepsis som fanns till en början har sin grund i Labours högervridning och den politik som de senaste Labourregeringarna har bedrivit samt de nedskärningar som har genomförts i Labourstyrda kommuner.
Om den entusiasm som Corbyn mötte i valet ska bli bestående krävs det att han klargör att Labour motsätter sig alla kommunala nedskärningar och att man inte kommer att genomföra de nedskärningar som den nya svaga Tory­regeringen beordrar. Detta är inte minst viktigt för att kunna behålla stödet i de städer där Labour gjorde sina största valframgångar och mot bakgrund av de lokalval som hålls i England nästa år.
– Om Labour hade stått enat bakom Corbyn skulle man ha vunnit en klar seger, sa Riz Ahmed från hiphoptrion Swet Shop Boys (en av många, många musiker som stödde Corbyn) i en kommentar efter valet, vilket är en uppfattning som många av Corbyns anhängare länge har hyst.

Corbyn har inte bara mötts av fientlighet och sabotage från den kapitalistiska makteliten, utan även från Labours höger som är kapitalismens representanter i partiet.
Nu, i valets omedelbara eftermäle, kommer Labourhögern inte att våga sig på ett nytt kuppartat försök att avsätta honom. Men det vore naivt att tro att högern är beredd att förlika sig med Corbyn och hans politik.
För kapitalistklassen är Corbyns politik och i ännu högre grad det hopp som den väcker ett verkligt hot. Därför kommer Labourhögern att söka nya vägar för att besegra Corbyn. Till och med under valkampanjen attackerade en av partihögerns parlamentsledamöter, Joan Ryan, honom och förbjöd valarbetarna att distribuera valmaterial där han fanns nämnd. Efter valet har Labourhögerns Hilary Benn höjt rösten igen och muttrat om att ”Labour måste dra lärdom av sitt tredje valnederlag i rad”.
Ingen tilltro kan heller sättas till de inom Labourhögern som sagt sig vara beredda att ge Corbyn sitt stöd. Denna tillfälliga omfamning syftar endast till att försöka få Corbyn att backa. Vad annars menar Peter Mandelson, som har varit beredd att bli Corbyns baneman, när han nu talar om att Corbyn ”måste visa partiets alla flyglar respekt”? Det var partihögerns försök att sätta munkavle på Corbyn som gjorde att så många innan valet inte kände till vad han och det Labour han leder stod för.

Partihögern ska inte ges några nya chanser. Vad som nu krävs är en kampanj för att förvandla Labour till ett verkligt kämpande, demokratiskt och antikapitalistiskt parti.
Det innebär nyval av alla partiets parlamentsledamöter och kandidater. Det kan mycket snart bli ett nytt val och den valstriden kan inte utkämpas med kandidater som är motståndare till Corbyn.
Labour måste på nytt öppna sig till fackföreningarna och dess medlemmar och bli till en demokratisk federation som välkomnar alla socialister som medlemmar.
Genom dessa steg kan ett parti formas som förenar alla de som har inspirerats av Corbyn – arbetare, ungdomar, socialister och lokala aktivister – till en masskraft.
Bland ungdomen blev valkampanjen en inkörport till socialistiska idéer. Det är oerhört positivt.
Valkampanjen har också gett en glimt av hur långt kapitalisterna är beredda att gå för att stoppa en politik som går emot deras intressen. Men den fientlighet och hätskhet som Corbyn mötte i valkampanjen är bara som en krusning på ytan i jämförelse med den jättevåg av sabotage som en Corbynledd regering skulle möta.

För att stoppa kapitalets utpressning krävs långtgående socialistiska åtgärder – ett förstatligande av de storföretag och banker som dominerar ekonomin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre för att på den grundvalen införa en demokratisk planerad ekonomi.
Detta skulle möjliggöra för en socialistisk regering att verkligen bedriva en politik ”för de många, inte de få” (Labour och Corbyns valslogan). ■

Corbyn skulle vinna idag

Enligt de färskaste opinionsundersökningarna leder Jeremy Corbyns Labourparti över det regerande högerpartiet Tories. Labour har 45 procent mot 39 procent för Tories. I valet den 8 juni fick Labour dryga 40 procent och Tories 42,4 procent. I samma undersökning gjord av Survation poll är det 49 procent som anser att Theresa May ska avgå mot 38 procent som vill att hon sitter kvar.