Marocko: Proteströrelsen växer trots repressionen

Publicerad av LSP/PSL (CWI Belgien)

Tema: Arbetarkamp

Sedan mordet på fiskhandlaren Mohsen Fikri i al Hoceima (i Rifregionen i norra Marocko) den 28 oktober ifjol har Rifregionen skakats av oavbrutna protester som har utvecklats till den största kamprörelsen sedan 20 februari-­rörelsen år 2011. Ur dessa protester har en ny organiserad rörelse vuxit fram – Hirak (”rörelsen”). I början av juni arresterades Hiraks förgrundsgestalt Nasser Zefzafi under förevändningen att han hade avbrutit en imams predikan i al Hoceima-moskén. Arresteringen följdes av nya protester.

Omedelbart efter arresteringen följde spontana demonstrationer i al Hoceima och andra städer. Regimens svar på dessa demonstrationer var arresteringar av uppemot 70 Hirakaktivister. Men demonstrationerna fortsatte och regimen är livrädd för att proteströrelsen i Rif­regionen ska spridas.
En aktivist, Mohamed Alami Berrada, säger den 29 maj på sajten Media24:
– I Casablanca, där jag bor, har jag i flera veckor känt den växande ilskan bland vanliga arbetare i taxibilar och på caféer, men också från den medelklass som sitter instängda i en fälla mellan skulder, familjeutgifter, utbildnings- och medicinska kostnader och inkomster som inte ökar. Rifborna är de första att reagera idag, men jag är nästan helt säker på att om inte det här med värde- och jobbskapande börjar komma igång snarast kommer vi att få se åtskilliga Zefzafis växa fram i alla de urbana distriktsområdena med hög arbetslöshet. Varje år kommer 300 000 unga ut på arbetsmarknaden, för att konkurrera om de blott 30 000 jobb som skapas per år – med andra ord är det 270 000 nya arbetslösa unga människor varje år.

Rörelsen har sedan de spontana mobiliseringarna ägde rum i oktober 2016 vuxit, tagit sig form och utvecklat en kravlista. Hirakrörelsen kräver en utredning av den unga Mouhcine Fikris död. Den vill också ha klarhet i fråga om fem personers död i ett Banque Populaire-kontor efter demonstrationerna den 20 februari 2011. Den uppmanar också till frigivandet av alla politiska fångar från Rif och upphävandet av det dekret från år 1958 som gjorde al Hoceima till en militär zon.
Dess aktivister fördömer också den ”ekonomiska blockad” som regionen är utsatt för och den utbredda korruptionen samt kräver sociala förbättringar och omedelbara utbildningssatsningar.
Vidare ställer rörelsen krav på byggandet av ett provinsbibliotek, ett kulturcenter, en teater, ett konservatorium, men också slutförandet av museiprojektet i Rif. Den anklagar administrationerna för korruption och för att tjäna ett fåtal fastighetslobbyverksamheter samt kräver det omedelbara upphörandet av ”expropriationer som inte kan rättfärdigas av allmänintresset” likaväl som ”konfiskation av kollektiv jord”. Andra krav rör rekryteringen av lokalinvånare till de lokala kommunala förvaltningarna och antagandet av amazigh som de lokala myndigheternas officiella språk.

De flesta av dessa krav tar upp problem som landet i sin helhet står inför. Dessa krav kan därmed tas upp på andra håll för att utveckla en mäktig social rörelse kapabel att förhindra den regionala isoleringen av kampen samt söka stöd hos massan av befolkningen i resten av landet.
De protester som ägde rum i urbana centra som Rabat och Casablanca under oktober förra året och under det senaste veckoslutet visar att det finns en potential för detta. De visar att frågorna som står på spel går långt bortom de kulturella och etniska splittringar som regeringen ständigt har använt sig av för att försvaga det sociala motståndet, såväl igår som idag.

Denna kravlista är grundvalen för en diskussion som kan breddas genom att innefatta krav på återinförandet av subventioner för basvaror (gas, bränsle, mjöl, socker med mera) och införandet av en anständig minimilön som det går att leva på. Genom att organisera demokratiska kampkommittéer över hela landet kan dessa krav utvecklas för att främja arbetares och de fattigas medverkan. Organiserandet av sådana demokratiska kommittéer skulle också innebära hinder för statens repressiva styrkor genom organiserandet av ett självförsvar av rörelsen.
Lokala kampkommittéer på arbetsplatserna och i bostadsområdena skulle vara ideala platser för att kollektivt diskutera rörelsens krav. De skulle också tjäna syftet att utveckla dess organisation och strategi i riktning mot störtandet av Mohammed VI:s despotiska regim samt i slutänden upprätta en revolutionär konstituerande församling som drar samman dessa olika kommittéers demokratiskt valda representanter.

De materiella villkoren som gav upphov till massresningen och revolution och kontrarevolution i regionen under år 2011 är, som generalstrejken i guvernementet Tataouine i Tunisien nyligen visade, fortfarande rådande.
Vi är alla Mohsen Fikri! Nej till undertryckandet av sociala rörelser! Nej till statens straffrihet! Bort med tassarna från individuella och demokratiska fri- och rättigheter! Ned med det sociala och kulturella förtrycket! Generalstrejk! Hela regimen måste sopas bort! Makten till arbetarna och de unga! ■