Systerskap och kamp mot våld och förtryck

Publicerad av Elin Gauffin

Plats: Stockholm Tema: Kamp mot kvinnoförtryck

Paneldeltagarna lyfte fram behovet av enad kamp mot kapitalism och patriarkat. (foto: Vîyan Agirîn)
Paneldeltagarna lyfte fram behovet av enad kamp mot kapitalism och patriarkat.

Den 20 maj hölls en konferens om despotism och våld mot kvinnor i Rojhelat (östra Kurdistan) och Iran. Två paneler med sammanlagt åtta deltagare lyfte detta ämne vars vikt har väckt stort intresse och samlingssalen i Axelsberg, Stockholm, var nästan fylld.

Negin Vatani från värdorganisationen Ronak (Rojhelat Kvinnors Riksförbund) inledde dagen. Hon talade om det systematiska förtrycket av kvinnor under regimens islamistiska lagar. Förutom att statschefen enligt paragraf 110 i grundlagen måste vara en man finns en lång rad könsförtryckande lagar om skilsmässa, medborgarskap, arbete, klädsel, utlandsresa, arv, vårdnad, äktenskap, hedersförtryck med mera.
Det finns heller ingen lag som skyddar barn mot tvångsgifte. 30 procent av alla gifta kvinnor är under 19 år, 5 procent är under 14 år.
Kvinnor hålls i hemmet, utan egen ekonomi. På den officiella arbetsmarknaden är kvinnors andel bara 13 procent. Fler kvinnor än män studerar på universitetet, men 48 procent av de utbildade kvinnorna är arbetslösa. Bland kvinnor är totalt 83 procent arbetslösa – och siffran ökar. I de kurdiska provinserna är siffran 93 procent.

Där är dessvärre också självmordstalen mycket högre. Enligt Organisationen för mänskliga rättigheter i Kurdistan utgör kvinnor 80 procent av alla självmordsbränningar i östra Kurdistan de senaste åren. Men Vatani betonade motståndet:
– Kvinnor i Kurdistan använde sig utav den långa historiska kampens metoder samt erfarenheter och kunde därmed organisera sig och uppnå en självklar plats i det självständiga konfederala systemet. Men en del av feministerna insisterade på identitetspolitik och hamnade då i nationalismens virvel.
Alternativet, som hon framhöll, är ett konfederalt demokratiskt system med Rojava i västra Kurdistan (Syrien) som modell.

Carmen Blanco Valer från Feministiskt Initiativ var nästa talare. Hon berättade att hon har varit i Bakur, norra Kurdistan (Turkiet), och träffat Kurdiska Mödrar. Där såg hon en likhet med Mödrarna i Plaza de Mayo i Argentina, Mödrarna i Ayacucho i Peru, Mödrarna i El Salvador samt andra som har utmanat statsterrorismen för att ta reda på var försvunna barn har tagit vägen. Hon ser också likheter med den nya kurdiska feminismen, Jineologi, och den avkolonialiserade kvinnofrigörelsen som växer i Latinamerika. 
– Feministiska alternativ som utifrån våra egna folks historia och egna kulturella rötter banar väg för kvinnors frigörelse är en förutsättning för hela mänsklighetens frigörelse.
Nursel Kiliç talade för den europeiska kurdiska kvinnorörelsen TJK-E och berättade om hur kvinnokampen har vuxit fram:
– Det första steget var att samla alla kurdiska kvinnor, men det var ingen lätt uppgift eftersom de flesta bar på skamkänslor som ett resultat av den tortyr de har utsatts för. Därför måste vi börja med mindre grupper på 5-10. Så småningom växte intresset så att grupperna blev för stora. Då bildade vi kommuner (kollektiv) istället, med 10-20.
– Denna typ av livsförändringar har gett kvinnorna, som inte var något annat än hushållerskor innan, betydligt mer energi och självförtroende att vi till slut startade ett kvinnoråd som består av mer än 25 kvinnor.

På konferensen fick vi se en kortfilm från ett kvinnokollektiv i Rojava, Cizir. Den ekologiska byn Jinwar befolkas och styrs enbart av kvinnor som tar allt ansvar själva och växer som människor. Rohash Shexo från kvinnorörelsen Kongra Star i Rojava berättade mer om naturmedicin och undervisning i Jinwar.
Flera talare belyste vikten av den kvinnliga stridstruppen YPJ som har rönt stor framgång i kriget mot Daesh, ISIS.
En stor del av kampen i östra Kurdistan, Rojhelat, är kampanjer för politiska fångar. Genom solidaritet lyckades de förhindra den iranska islamiska regimens avrättning av aktivisten Zeyneb Celaliyan.
Mehrnosh Shafiee från Shora betonade att det är en markant skillnad mellan de rika kvinnorna och arbetarklassens kvinnor i Iran.
Leonie Fors, fackligt aktivt för Handels i Söderhamn, talade om den fackliga kvinnokampen i Sverige, om ofrivillig deltid, delade turer, vikariat och hyvlingar.
– Den fackliga kampen blir nu också starkt utmanad av andra krafter, rasister och nazister. De vill splittra arbetarklassen och skapa konflikter på arbetsplatserna genom att ställa grupper mot varandra. Det kan vi inte tillåta.

Undertecknad tog upp vissa tecken på att den patriarkala familjen ifrågasätts i Iran. Fler kvinnor väljer singellivet och även skilsmässorna ökar (Los Angeles Time, november). Mer än tre miljoner kvinnor under 30 år är ogifta i Iran. Antalet registrerade äktenskap sjönk de nio första månaderna 2015 med 3,4 procent – skilsmässorna ökade med 4,2 procent.
– Den viktigaste kraften i regionen är arbetarklassen. Förra året var det fler strejker i iranska städer än något tidigare år. Strejkerna och protesterna hade också fler politiska krav än tidigare.
Jag talade också om den tydliga kvinnoradikaliseringen som äger rum över hela världen, med kvinnomarscherna mot Trump och den internationella kvinnostrejken i 57 länder den 8 mars som exempel, samt att vi socialister måste väcka frågan om behovet av en grundläggande förändring av samhällets ekonomiska strukturer.
Konferensen avslutades med att anta en resolution som pekade ut kapitalismen, patriarkatet, konservatismen och religiöst styre som orsaken till förtryck och den desperation där prostitution och drogmissbruk ökar. Fler måste bry sig om situationen för kvinnor i Iran och i Kurdistan. Organiseringen och solidariteten är vägen framåt. ■