”Rättvisa för Grenfell!”

Publicerad av Paul Morris

Tema: Bostäder, Klassklyftor

För blott någon vecka sedan vann Tories valet med nöd och näppe. En vecka senare har vi en brutal påminnelse om varför så många av oss ville bli kvitt dem. Hur många har inte dött i den fruktansvärda branden i Grenfells lägenhetstorn?
Jag måste erkänna att det äger rum så många fruktansvärda händelser runtom i världen att jag ibland blir lite avtrubbad och distansierad till det, men den geografiska närheten och hur familjärt det är får fasan att kännas märkbar.
Jag har levt så många lyckliga år i den delen av västra London. När jag var omkring 25-30 år brukade jag ofta gå från Holland Road till Kensington Leisure Centre som ligger precis vid Grenfell. Det finns så mycket rikedom där omkring, och det är en ljuvlig del av London. De mer välbärgade gatorna är som sagoslott på steroider. Vackra stenhus med vackra privata trädgårdar, svängda husrader och avenyer, med rosa körsbärsträd på våren. Där Notting Hill, Holland Park och Ladbroke Grove möts – en fastighetsmäklares våta dröm och en regissörs lycksalighet.

Och sen har vi de kommunala bostäderna på den yttersta kanten i varje mening. Nu vet vi alla hur eftersatt det var. Grenfell Tower fick en ny fin fasad, som lyste upp som fyrverkerier när branden uppstod. Och vattensprinklers? Nej, det var blott en rekommendation, en hopplös önskan i tiden av vinster före människor.
Och nu ser jag dig på tv:n – mannen som förlorade sin familj, kvinnan som letade efter hennes mammas pensionärskompis som nyligen drabbades av en stroke och levde på den 23:e våningen. ”Hon borde hursomhelst inte ha bott här”, sa en omtänksam person.
För 53 år sedan föddes jag och växte upp i ett kommunalt hus med en trädgård på fram- och baksidan, byggt av Labour för att få ett slut på eländet. Nu har en Labour- och socialistisk ledare gått och mött de sörjande residenterna och erbjudit trovärdiga löften om rättvisa – och vi pratar inte om den karriäristiska Labourborgmästaren, som möttes av en rättfärdigad cynisk reaktion.
Allt premiärminister Theresa May lyckades med att besöka – och undvika – de boende är att lägga ved på elden om potentiella sommarupplopp. Till och med den härskande klassen kommer snart att inse att hon måste väck.
Brandmännen var såklart heroiska. Gemenskapen har varit energisk och den nya vågen av vänsterkändisar, som Lily Allen, bådar gott.
Vi måste kräva säkra och bra hem för alla! ■