”De leker med vårt hopp”

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Muren mot flyktingar

På bild demonstrationen på Sergels torg från förra veckan. Shahmahmoods liv har präglats av flykt och osäkerhet, men också av kamp och motstånd.  (foto: Natalia Medina)
På bild demonstrationen på Sergels torg från förra veckan. Shahmahmoods liv har präglats av flykt och osäkerhet, men också av kamp och motstånd.

När jag träffar Shahmahmood Rezaie är det den 21 juni, exakt ett år efter att riksdagens majoritet röstade igenom den fruktansvärda nya asyllagen. Offensiv vill följa upp vilka effekter lagen har haft och Shahmahmoods historia är ett levande exempel.

Först ett citat från en av de som har kämpat längst för asylrätten i Sverige, Sanna Vestin från FARR (Flyktinggruppernas riksråd): ”För ett år sen var det tillfälliga uppehållstillstånd och attackerna mot familjeåterförening som vi kampanjade mot. Dessa saker är fortfarande viktiga för tiotusentals människor. Men vad vi inte anade för ett år sedan var hur många ensamkommande barn som skulle utvisas istället för att få något tillstånd överhuvudtaget. På den tiden fick ju en kompakt majoritet ensamkommande barn uppehållstillstånd.”
Shahmahmood är en av dessa ensamkommande. En av alla de unga själar som av tjänstemän och politiker i det här landet cyniskt behandlas som siffror. Det talas om volymer. Migrationsministern Morgan Johansson påstår självgott att 85 procent av alla ensamkommande flyktingbarn som har kommit får stanna. Nätverken Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar och #Vistårinteut har granskat detta påstående. Det stämmer inte. Ingrid Eckerman från Stoppa utvisningarna menar att om asylpolitiken förblir oförändrad kommer enbart 30 procent av dem som registrerades som ensamkommande barn under år 2015 att få någon form av uppehållstillstånd.
– Jag känner bara två som har fått uppehållstillstånd. En av dem för att han genomgick en hjärtoperation. Jag känner dock sex som har fått nej. Av dem är det två som Migrationsverket anser är över 18 år gamla, två andra har fått beskedet att Afghanistan är tillräckligt säkert att åka tillbaka till, berättar Shahmahmood.

Ett av de största problemen är de långa väntetiderna som gör att de ensamkommande som var långt under 18 år hinner fylla 18 innan beskedet kommer. Shahmahmood kom hit som 16-åring den 24 oktober 2015. Han har fortfarande inte fått svar. Den första intervjun var han på först i april i år och för två veckor sedan var han på en medicinsk åldersbedömning. Han berättar att det var jätteobehagligt med maskinen som mätte tjockleken på benen, likaså tandläkarundersökningen.
De långa väntetiderna gör också att det psykiska lidandet förvärras. Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm vittnar om en kraftig ökning av ensamkommande till asylpsykiatriska enheten.

Shahmahmoods första flykt ägde rum när han var sex år gammal. Hans historia liknar många andras och talar för sig själv – ingen borde utvisas till Afghanistan, varken under eller över 18 år gammal.
– Jag föddes i en by i Maidan Wardak-provinsen. Varje dag genomfördes attacker från talibaner och kochi, så vi flydde till Kabul. Där gick det att leva trots terrordåd och kidnappningar. Vi levde mellan hopp och förtvivlan.
– För tre år sedan reste min pappa tillbaka till byn i affärer, men han kom aldrig tillbaka. Efter två veckor fick vi reda på att han blivit mördad av talibanerna.
– En dag blev jag vittne till ett mord i vårt kvarter. Jag vågade inte säga något till polisen, men jag sa till andra grannar vad jag hade sett. Gärningsmännen hade mycket makt i lokalsamhället, så de kontaktade min mamma och hotade henne. En av mördarna blev frisläppt och försökte kidnappa mig. Jag blev knivskuren, men lyckades undkomma tack vare andra grannar. Då gick mamma till polisen, men fick svaret att hon måste betala för att få skydd. Efter nya dödshot var vi akut tvungna att fly.
– Mamma sålde lägenheten billigt och vi flydde dagen därpå: jag, mamma och fyra syskon. Med smugglare kom vi till Iran. Därifrån skulle vi ta oss vidare till Turkiet, men vi blev beskjutna av iransk gränspolis. Vi var hundra stycken i gruppen som försökte ta oss över gränsen och alla sprang åt olika håll. I denna situation förlorade jag kontakten med min familj. Jag blev hotad av smugglarna som skulle skjuta mig om jag inte följde med. Sedan dess har jag inte hört ifrån min familj.
– Vi var femtio personer i den lilla båten som tog oss över till Grekland. Mina pengar var slut. Jag hjälpte en annan familj att tolka och då hjälpte de mig med pengar så att jag kunde ta mig vidare upp i Europa och det visade sig att jag hamnade i Sverige.
– Den första natten i Stockholm sov jag på gatan. Sedan tog Migrationsverket över. Jag har bytt familj en gång då den första familjen jag bodde hos inte var bra. Min uppfattning är att det är för många som gör det här bara för pengarna och struntar i hur vi ensamkommande har det.
– Från början, när jag kom till Sverige, märkte jag att Sverige som mottagarland hade förändrats. Så jag började jobba för att anordna en demonstration tillsammans med andra på min skola. Jag studerar nu i årskurs nio på Psykologigymnasiet i Solna. Vi demonstrerade första gången på Mynttorget i november 2016.
– I början av detta året var det ett projekt mot islamofobi i Solna och samtidigt i olika städer. Återigen demonstrerade vi. Hela skolan ställde upp, 200 elever. Det är ett bra stöd för oss på skolan.

– För två veckor sedan tog en kompis med mig till Ensamkommandes Riksförbunds centrum i Malmö. Vi diskuterade mycket om varför ensamkommande mår så dåligt. Många tar droger och många försöker ta sitt liv. Det är så oroande med väntetiderna, man vet inget om framtiden och man bor utan föräldrar.
– Det är viktigt med stöd, utbildning och aktiviteter. Det blir att man annars hela tiden tänker på sin asylprocess och får svårt att koncentrera sig på någonting annat. När jag träffar andra ensamkommande försöker jag ge dem hopp att kämpa, att integrera sig.

Jag frågar Shahmahmood vad han skulle vilja säga till Stefan Löfven om han träffade honom. Då visar han mig ett fotografi med honom och Löfven. De har redan träffats, men statsministern hade inte tid att prata. Men han skulle ju kunna skriva ett brev och ha med bilden.
– Jag kommer skriva att jag stödjer sättet att bygga ett land på, med olika folkgrupper, som Sverige. De som flyr från Afghanistan gör det inte för att de vill lämna sitt land eller sin familj. Ingen vill göra det för någonting. Vi flyr för att vi vill leva. Jag har jättemycket smärta och sorg i mig. De som bestämmer i Migrationsverket har aldrig upplevt den smärtan. De bara leker med vårt hopp och vår förtvivlan. ■

Hycklar-Löfven bryr sig inte nämnvärt.

Hycklar-Löfven bryr sig inte nämnvärt.


35 369 registrerades som ensamkommande år 2015, varav 19 482 stycken har fått besked. Av dem som Migrationsverket ansåg var under 18 år fick 66 procent permanent uppehållstillstånd och 3 procent tillfälligt uppehållstillstånd på 13 månader.
Av de 4 962 som fick sin ålder uppskriven till 18 år av Migrationsverket (först gjordes detta helt godtyckligt utan några medicinska undersökningar) fick 4 procent permanent och 6 procent tillfälligt uppehållstillstånd. De som under den långa tiden av väntan hunnit fylla 18 år, 1 986 stycken, fick enbart 16 procent permanent och 41 procent tillfälligt uppehållstillstånd.
Sanna Vestin menar att av de afghanska ensamkommande barnen fick 42 procent någon form av uppehållstillstånd. Om man inkluderar de som har överförts till andra EU-länder eller avskrevs direkt är andelen bara 33 procent.