Jobstown vann – åtalade frias

Publicerad av Cillian Gillespie

Plats: Dublin Tema: Arbetarkamp, Repression

Irlands alla institutioner lyckades inte straffa de som fredligt protesterade sitt missnöje. (foto: )
Irlands alla institutioner lyckades inte straffa de som fredligt protesterade sitt missnöje.

Det var ett förkrossande nederlag för det irländska politiska etablissemanget och härskande klassen när juryn i Jobs­townrättegången fann alla sex åtalade oskyldiga för olaga frihetsberövande av den tidigare vice premiärminister Joan Burton. De åtalades på grund av en spontan protest mot vattenavgifter och åtstramningar i arbetarklassområdet i Jobstown, beläget i Tallaght, sydvästra Dublin.
Bland de åtalade fanns Paul Murphy, parlamentsledamot för Solidarity [vänsterallians i Irland] och medlem i Socialist Party (CWI Irland) samt Kieran Mahon och Mick Murphy, båda fullmäktigeledamöter för Solidarity och medlemmar i Socialist Party.

Parlamentsledamöter från det kapitalistiska etablissemangets partier, främst vice premiärminister Frances Fitzgerald och partiledaren för Labour (motsvarande Socialdemokraterna) Brendan Howlin, såg märkbart modfällda ut när Mick Barry, parlamentsledamot för Solidarity och medlem i Socialist Party, rapporterade om domen i det irländska parlamentet.
Trots deras falska påståenden om att åtalen och rättegången var utfallet av en självständig utredning utförd av riksåklagaren är detta tydligt en dom de inte ville ha. Det är ett stort nederlag för dem, Gardaí (polisen i Irland) och staten som, lojalt påhejade av den kapitalistiska median, orkestrerade rättegången mot de sju åtalade med upptrissade åtal om olaga frihetsberövande av dåvarande vice premiärminister Joan Burton och hennes assistent Karen O’Connell den 15 november 2014.

Den dagen ägde en fredlig antivattenavgiftsprotest rum i det eftersatta arbetarklassområdet i Jobstown mot Joan Burtons besök i området. Under protesten förhindrades hennes bil från att ta sig fram i två timmar av sittprotester.
Protesten var inte en isolerad händelse, då protester likt denna ägde rum i hela landet. Antivatten­avgiftsrörelsen exploderade från gräsrötterna hösten 2014, vilket återspeglade den sjudande ilskan mot den åtstramningspolitik som har ålagts arbetarklassen sedan år 2008. Ovanpå detta fanns avskyn mot Labour, som skamlöst ljög för att komma till makten i februari 2011 och sedan förde en nedskärningspolitik och räddade banker.
Att den härskande klassen är missnöjda med domen syns inte minst i medierna, särskilt i Irish Times. Dagen efter att domen föll hade de en illvillig rubrik på framsidan om hur Paul Murphy hade gjort två tweets i slutet av rättegången, istället för att nämna hur han och de fem andra enhälligt frikändes av juryn. Detta är kopplat till deras generella avsky mot de sociala mediakampanjer av supportrar till de åtalade som förde fram fakta om rättegången.
De menade att användningen av sociala medier oundvikligen skulle influera utfallet av rättegången. De ignorerar bekvämt hur hemska lögner och propaganda från det kapitalistiska etablissemanget mot befolkningen i Jobstown under de senaste två och ett halvt åren har format en partiskhet mot de protesterande, särskilt bland skikt inom medelklassen.

Solidarity, vänsteralternativet som Socialist Party medverkar i, och kampanjen #JobstownNotGuilty använde sig effektivt av sociala medier, tillsammans med en aktiv kampanj inför rättegången, för att föra fram vad som verkligen hände under protesten och den politiska motivationen som ligger bakom rättegången.
Irish Times och deras gelikar vill att vi ska glömma de verkliga illdåden angående rättegången, som att flera poliser ljög under ed i sina vittnesmål. Bland dessa fanns en polischef och en polisinspektör som påstod att de under protesten hade hört Paul Murphy säga till folkmassan ”Ska vi hålla kvar henne [Joan Burton] hela natten?”. Det faktum att flera poliser ljög om att de hade hört ord som aldrig hade yttrats från Paul visades av videobevis under rättegången, vilket tydligt visade att det övre skiktet av staten försökte förvrida rättvisans utgång.
Media har hånat påståendet om att en konspiration har ägt rum för att få till stånd en fällande dom mot de åtalade. Dock visar handlingar som ovan nämnda på motsatsen.
Solidarity och Socialist Party kräver att en fullständig och oberoende utredning ska sättas igång för att undersöka hur åtalen kom till. Alla åtal mot de återstående elva åtalade borde läggas ned och domen mot 17-åringen i familje- och barndomstolen angående olaga frihetsberövande borde omedelbart dras tillbaka.

Efter protesten gick den härskande klassen i Irland på krigsstigen mot befolkningen i Jobstown, Antiåtstramningsalliansen (AAA, det tidigare namnet på Solidarity) och Socialist Party och dess offentliga representanter. Det har inneburit en grov och plump kampanj där man har smutskastat, ljugit, hotat och arresterat folk.
Veckan efter protesten beskrev den nuvarande premiärministern Leo Varadkar protesten som att den ”var designad att skrämma Burton”, att Paul Murphy hade ”brutit mot lagen” och han attackerade också ”det skurkaktiga beteendet” under protesten. Den dåvarande premiärministern Enda Kenny sa samma vecka att Burton hade blivit ”kidnappad” av de protesterande, och samma dag som protesten ägde rum sa Labours parlamentsledamot och minister Alex White att vad som ägde rum var ett ”olaga frihetsberövande” av Burton. Fine Gaels parlamentsledamot Noel Coonan sa att protesten visade att Irland nu står inför ”en potentiell ISIS-situation”! Även den dåvarande ledaren för ICTU (facklig centralorganisation), David Begg, sa bedrägligt att Joan Burton var ”svårt sparkad och slagen” av de protesterande.
Efterföljande februari ägde en serie av räder rum som startade i Paul Murphys hem samt Kierans och Mick Murphys hem. Den 12 augusti kom RTE:s brotts­korrespondent med nyheten att de protesterande skulle åtalas för olaga frihetsberövande baserade på läckor från polisen, vilket visade på de nära banden mellan media och staten.
Samtidigt nekades AAA tillstånd för en insamling i sydvästra Dublin av poliskommissarien. Detta då man menade på att pengarna skulle användas för att uppmuntra ”olagliga handlingar”. Kring samma tid avslöjades också existensen av Operation Mizen, en övervakningsoperation utförd av polisen mot antivattenavgiftsaktivister, däribland Paul Murphy. Båda dessa pekade tydligt på den politiska övervakningen av och attackerna mot vänstern och arbetarklassrörelsen som låg bakom dessa gripanden.

Att man grep och åtalade de protesterande är en travesti. Uppkomsten av antivattenavgiftsrörelsen sågs som en skymf mot kapitalistklassen i Irland, då arbetarklassen var menade att passivt acceptera införandet av åtstramningsåtgärder. De ville använda rättegången för att skrämma alla som utmanar rådande ordning.
De ville därutöver attackera och underminera AAA och Socialist Party som spelade en avgörande roll i att konsekvent förespråka och bygga upp en bojkott av vattenavgifterna. Etablissemanget är märkbart oroande över det växande inflytandet från den socialistiska vänstern.
Detta är särskilt fallet i en tid av sådan ekonomisk, politisk och social instabilitet för kapitalismen i Irland och internationellt. Det har visats av viktiga strejker som har ägt rum under året bland olika skikt inom arbetarklassen och av den växande rörelsen som kräver rätten till abort, något vi såg med de massiva protesterna på Internationella kvinnodagen, kombinerat med ett växande stöd för en separering av stat och kyrka. Det finns en tydlig önskan om meningsfulla och radikala förändringar bland arbetare, kvinnor, hbtq-personer och ungdomar.

Det bakåtvända, nyliberala och krisfyllda kapitalistiska systemet vi lever i är inkapabelt att möta den önskan. Explosiva sammandrabbningar mellan samhällets majoritet och den härskande klassen som innehar makten är oundvikliga och med detta kommer försök att slå ner vår demokratiska rätt till att protestera och organisera.
Därför är torsdagens dom en sådan spektakulär vinst för arbetarklassen. Det underminerar ytterligare polisens, statsinstitutionernas och de traditionella kapitalistiska partiernas auktoritet och kommer att skola många om statens ruttna roll i vårt samhälle.
Nu mer än någonsin behöver vi bygga en stark antikapitalistisk, socialistisk vänster som kan utmana det odemokratiska, korrupta och ruttna kapitalistiska systemet. ■