Lärdomar från ryska revolutionen för hbtq-kampen idag

Publicerad av Michael Johnson (Socialist Party (CWI England/Wales))

Tema: Ryska revolutionen, HBTQ

Sovjetunionen blev det första landet i världen där homosexualitet inte var olagligt. De första åren efter revolutionen såg många progressiva förändringar som inte hade setts tidigare. (foto: )
Sovjetunionen blev det första landet i världen där homosexualitet inte var olagligt. De första åren efter revolutionen såg många progressiva förändringar som inte hade setts tidigare.

Ryska revolutionen 1917 avskaffade tsarens barbariska lagar mot homosexualitet och Ryssland blev det första landet där homosexualitet inte längre var olagligt. Sovjetunionens utrikesminister Georgij Tjitjerin var världens förste ledande politiker som var öppet homosexuell.
Men med stalinismens politiska kontrarevolution och diktatur förföljdes åter hbtq-personer och historien förljögs. 100 år efter den ryska revolutionen är det därför viktigt att se de genuina och betydelsefulla framsteg som gjordes de första åren efter år 1917.

Innan revolutionen kunde de barbariska förbuden mot homosexualitet i Ryssland spåras tillbaka till 1600-talet. Homosexuella män och kvinnor dödades – kvinnorna genom att de brändes ihjäl. Under 1700-talet hade regeringen förbjudit homosexuella män från militären och under 1800-talet kriminaliserades sex mellan män.
Dessa lagar var på intet vis unika för Ryssland. I Storbritannien var manlig homosexualitet straffbart med döden via hängning fram till år 1861 och förblev kriminaliserat fram till år 1967. Bara en handfull länder i världen hade avkriminaliserat homosexualitet innan år 1917, med början i Frankrike år 1791 i svallvågorna av den franska revolutionen (dock måste man lägga till att Frankrike år 1960 introducerade en lag om sedlighetssårande blottande riktad mot homosexuella som kvarstod i 20 år).

Även idag har omkring 80 länder lagar specifikt mot homosexualitet eller lagar som används mot hbtq-personer – däribland dödsstraff. I 28 amerikanska delstater är det fortfarande lagligt att avskeda någon på grund av deras sexuella läggning.
Innan 1917 års revolution hade lagen i Ryssland applicerats på en väldigt selektiv grund, där vänner till tsareliten gynnades. Men institutioner som den ortodoxa kyrkan drev på idéer om att homosexualitet var ett tecken på korruption, dekadens och immoralitet. Även om hbtq-rättsrörelser började utvecklas i andra länder, såsom Tyskland, hade detta liten effekt på utvecklingen i Ryssland.

Det var kring denna tidpunkt som Georgij Tjitjerin – en öppet homosexuell man och övertygad marxist som använde en ärvd förmögenhet för att stödja den ryska revolutionen 1905 och olika antikrigskampanjer – under trycket från familjen och samhället genomgick så kallad reparativ terapi, för att ”omvända homosexualitet”.
Det är oklart vilka slags terapier som försöktes – vid den tiden prövades allt från psykoanalyser och hypnoterapier till kirurgiska ingrepp och kastrering. Föga förvånande misslyckades detta och Tjitjerin beskrev sig senare som själv-accepterande homosexuell. Han fängslades i Storbritannien för sina antikrigsaktiviteter, men Trotskij verkade för hans frigörande efter 1917 års revolutionen. Han kom att jobba nära både Trotskij och Lenin och blev senare folkommissarie för utrikesfrågor (utrikesminister).
Denna utnämning skedde år 1918 och en sådan skulle vara otänkbar i vilket annat land vid den tiden, även där det fanns en mer aktiv hbtq-rättsrörelse. Det skulle ta ända fram till slutet av 1900-talet för andra länder att ha hbtq-personer på liknande positioner.
Mot denna bakgrund var det otroligt betydelsefullt att när den sovjetiska brottsbalken etablerades år 1922 var manlig homosexualitet inte längre inkluderat som en kriminell handling. Att enbart män nämndes var inte, som vissa historiker hävdar, ett oavsiktligt utlämnande eller misstag. Kvinnlig homosexualitet och ”crossdressing”var inte formellt olagliga innan, men mötts med stor repression.

Den sovjetiska sjuk- och hälsovårdsministern talade i Tyskland stolt om avskaffandet av de tsaristiska lagarna mot homosexualitet och sade: ”Eliminerandet av dessa förolämpande lagar har inte fått några olyckliga konsekvenser, ej heller har det någonstans hörts någon önskan om att återinföra dem”.
Doktor Grigorii Batkis, chef för Moskvainstitutet för sovjetisk hygien, gav ett eko av detta när han sade: ”Sovjetisk lagstiftning baserar sig på följande princip: Den deklarerar att stat och samhälle absolut inte ska ingripa i sexuella frågor, så länge ingen skadas och så länge ingens intressen inkräktas”.
År 1926 blev det lagligt att ändra sitt kön på pass, och intersexuella och transpersoner fick tillgång till hälsovård utan statlig demonisering. Framstegen för kvinnor under de tidiga dagarna av bolsjevikregeringen säkerställde att lesbiska och bisexuella kvinnor fick oöverträffad frihet.
De steg som togs gav energi till kampen för hbtq-rättigheter runt om i världen, samtidigt som revolutionen blåste nytt liv i den internationella revolutionära kampen.

Men de negativa sociala attityderna som fostrades under den repressiva tsaristiska regimen kunde inte försvinna ögonblickligen, särskilt inte i ett så stort geografiskt område som Sovjetunionen. Detta förklarar kanske den räd mot en grupp crossdressare och homosexuella män som hade samlats för ett giftermål. Räden rättfärdigades av en enskild jurist på justitieministeriet, som trots avkriminaliseringen ansåg att offentliga uttryck för ”homosexuell smak” kan hota ”lättpåverkbara personligheter”. Men forskare har inte hittat några rättsliga åtal i fall gällande crossdressing eller offentliga yttringar av homosexuell tillgivenhet under denna tidiga period.
Lesbiska och bisexuella kvinnor fick beröm för sina bidrag till den sovjetiska militären och polisen under inbördeskriget och i det revolutionära landskapet. ”Maskulina” kvinnor sågs som politiskt medvetna och uppskattade medborgare i Ryssland, medan liknande trender i andra länder bespottades som tecken på ”kvinnlig frigörelse”.

Det finns också bevis för en början på en förändring – om än långsam – på sociala attityder, vilket underlättades av regeringen. Boken Wings av Mikhail Kuzmin, som handlar om samkönad kärlek, återpublicerades år 1923 av ett förlag som ägdes av den sovjetiska regeringen.
Särskilt inom sjukvården verkar funnits en riktning bort från den tsaristiska regimens religiösa, moralistiska syn på homosexualitet. Istället för synen att homosexuella var biologiskt deformerade, ovhlångt ifrån att homosexualitet var ett medvetet, syndigt val, så blev synen att den inte kan påverkas.
Detta kopplades till försök att hitta ett ”botemedel” för dessa begär, men många kom fram till slutsatsen att homosexualitetens ”oundviklighet” nog betydde att den var en legitim del av ”människans sexuella spektrum”.
På det stora hela däremot sågs frågor angående sexualitet som något som skulle lösas av sig självt när väl de ekonomiska och sociala fundamenten för den sovjetiska staten hade lagts. Det fanns ingen officiell ståndpunkt från bolsjevikerna. Tyvärr lämnade detta tveklöst de politiska och sociala framsteg som hbtq-personer hade gjort efter revolutionen i riskzonen.
På grund av Sovjetunionens isolering och ekonomiska svaghet kunde Stalin efter en lång strid ta makten och upprätta byråkratins diktatur. Detta betydde kontrarevolution på alla politiska områden och för alla demokratiska rättigheter. Homosexualitet kriminaliserades åter av den stalinistiska regeringen år 1934. Detta under en tid då regimen påpekade behovet av en sovjetisk ”kärnfamilj”. Särskilt pekades manlig homosexualitet ut som en symbol för ”borgerlig individualism”.
Samtidigt förbjöds återigen abort, då den styrande byråkratin ville ha ett högre födelsetal. Den stalinistiska regimen likställde homosexualitet med våldtäkt och pedofili, samtidigt som den återknöt banden till den ortodoxa kyrkan.

Georgy Tjitjerin, som gick bort på grund av sjukdom år 1930, blev ett offer för de stalinistiska utrensningarna vid den tiden. De flesta referenser till honom togs bort. Detta berodde förmodligen både på hans sexualitet och hans politik, med resultatet att en ledande bolsjevik och öppet homosexuell mans livshistoria till stora delar har gått förlorade.
Den ökade repressionen ledde till att omkring 1 000 homosexuella män åtalades för sodomi varje år under den stalinistiska regimen, där straffet var fem års straffarbete. De nya repressiva lagarna drevs igenom hårdare och gick längre än vad de gjorde till och med under tsarismen.

Det komplicerade historien vad gäller hbtq-rättigheter efter Ryska revolutionen behandlas ofta som en simpel sak av kapitalistiska historiker: revolutionen i sig ledde till repression för hbtq-personer.
Detta synsätt förminskar de verkliga lärdomar som vi kan dra. Avkriminaliseringen av sodomi var ett odiskutabelt steg framåt och gav en glimt av möjligheterna för alla slags frigörelser i ett socialistiskt samhälle.

Den efterföljande tillbakarullningen av dessa framsteg och repressionen under Stalin visar hur viktigt det är att kämpa för mer än bara reformer som kan tas tillbaka när som helst. Istället måste vi kämpa tydligt för alla framsteg som leder till frigörelse, samtidigt som man organiserar sig i kampen för att förändra samhället i grunden.

För att verkligen få ett slut på rasism, sexism och hbtq-förtryck måste vi fortsätta kämpa för verklig demokratisk socialism, som inte har några likheter med Stalins vulgära styre. ■