Venezuela håller andan

Publicerad av Arne Johansson

Våldsamma gatuprotester och en tvådagars ”medborgarstrejk” med barrikader och sabotageaktioner mot många vallokaler från den borgerliga högeroppositionen, stödd av hot om sanktioner från USA, Spanien och latinamerikanska högerregeringar, lyckades inte stoppa söndagens val i Venezuela. 545 ledamöter valdes till en konstituerande församling som syftar till att skriva om grundlagen över huvudet på den nationalförsamling som domineras av högeralliansen MUD.

Venezuelas bolivariske president Nicolas Maduro har efter valkommissionens besked att 41,53 procent deltagit i valet trots oppositionens totala och aktiva bojkott hyllat valresultatet som en strålande seger. Inte bara Venezuelas högeropposition, utan också i stort sett alla utländska medier ifrågasätter dock att så många som drygt 8 miljoner kan ha deltagit och pekar på bilder från tomma vallokaler. Dessa kontras dock av andra bilder på långa köer av röstande i alternativa vallokaler i de välbärgade stadsdelar där vallokalerna hade blockerats av oppositionen.
På basis av en räkning vid 110 vallokaler som hade beställts av den New York-baserade banken Torino Capital uppskattas antalet röstande till 3,6 miljoner. Men även enligt den rapport som har publicerat denna minst sagt osäkra siffra betyder detta att ”regeringen fortfarande kan räkna med en betydande lojal kärna av anhängare som den kan mobilisera både i val och i andra scenarier än i val”.

Beslutet att inkalla en konstituerande församling togs den 1 maj av president Maduro som ett desperat försök från regeringen att återta initiativet ”för fred, harmoni och verklig nationell dialog” och bryta den politiska paralysering som lamslår ett Venezuela i djupaste ekonomiska, sociala och politiska kris.
Att detta kan lyckas är inte särskilt sannolikt i ett land som sedan mer än tre månader också skakas av ständiga gatuprotester med hittills cirka 125 döda och närmare
2 000 skadade i en allt mer våldsam strid om makten mellan den oppositionsledda nationalförsamlingen och den alltmer trängda regering som leds av Chavez efterträdare som president Nicolas Maduro. Fortsatt ”krig på gatorna” är också vad delar av högeroppositionen talar om.
Allt tyder på att USA nu kommer att få med sig både flertalet latinamerikanska länder (utom Kuba, Bolivia, Ecuador och Nicaragua) och sannolikt även EU på att inleda sanktioner mot Maduro och andra politiker i Venezuelas regering. Detta parallellt med ett upptrappat stöd från CIA till Venezuelas högeropposition.

Trumps aktioner kommer att stödjas av etablerade media i väst. Dagens Nyheters ledare den 28 juli med rubriken ”Socialismens rätta ansikte” beskriver valet av en konstituerande församling i Venezuela som ”ett skamlöst försök att fullborda den nedmontering av Latinamerikas äldsta demokrati som Chávez inledde”. Inte ett ord av kritik uttalas mot högerns våld och skamlösa liering med fascistiska gäng.
Vad DN alltid har ignorerat är den oerhörda folkliga entusiasm som väcktes av Chavez ambition att bryta de gamla oligarkernas kontroll av oljeinkomsterna och genomföra omfattande sociala reformer till förmån för de fattiga i vad som var ett extremt ojämlikt klassamhälle, något högeroppositionen inte drog sig för att försöka förhindra genom kuppförsök.
Vad DN heller inte berättar om är att det växande sociala missnöjet med Chavez efterträdare Maduro har ökat i takt med att denne istället för att bemöta krisen genom att bryta kapitalets makt över ekonomin har låtit sig pressas till stora nedskärningar, ökande korruption och fundamentala reträtter från Chavez tal om en ”fördjupad revolution inom revolutionen för socialism för det tjugonde århundradet”.
Idag nämns inte ens socialismen som något av de nio målen för den konstituerande församlingen, som mest talar om att verka för en ”efter-olja” ekonomisk modell, en ny nationell dialog och en allians med affärslivet för att bygga ett ”Venezuela för alla”.

I själva verket har regeringen, som Izquierda Revolucionaria och Socialismo Revolucionaria (CWI i Venezuela) kritiserade i ett gemensamt uttalande den 2 juli, ”hittills haft fler möten med de ekonomiska makthavarna om förslagen än med några andra samhällssektorer”.
Det finns, som uttalandet säger, ”bara ett sätt att undvika en borgerlig kontrarevolution, som både MUD och imperialismen, liksom den byråkratiska degenerationen i regeringen som likviderar revolutionära vinster och i slutändan stärker kapitalismens kraft, representerar. Arbetare och de fattiga, som fick revolutionen att gå framåt tidigare och försvarade den mot imperialismens och kontrarevolutionens attacker, måste mobilisera och organisera sig självständigt för att kämpa för våra rättigheter och krav och försvara de revolutionära vinster som idag hotas.” ■