Pride 2017 i Stockholm – Vad är det verkliga ”nästa steget”?

Publicerad av Åsa Karlsson

Plats: Stockholm Tema: HBTQ

För verklig frigörelse krävs det en kamp riktad mot det klassystem som upprätthåller förtrycken. (foto: Natalia Medina)
För verklig frigörelse krävs det en kamp riktad mot det klassystem som upprätthåller förtrycken.

Årets Pride-festival invigdes officiellt onsdagen den 2 augusti då skådespelerskan och transaktivisten Aleksa Lundberg talade i Pride Park. ”Pride-rörelsen har historiskt sett varit splittrad. Därför hoppas jag att det kan vara helande att jag som öppen transkvinna får inviga Stockholm Pride”, sade hon i ett pressuttalande. Valet av Aleksa Lundberg är möjligen mer hoppfullt politiskt sett än tidigare års val, där Mona Sahlin är ett exempel.

I år är det 20-årsjubileum och med temat ”Redo för nästa steg” vill arrangörerna skapa tid för eftertanke och ett debattklimat där samhället och rörelsen, communityt och den enskilde ska komma till insikt om vad som behövs för att alla människor fritt ska kunna leva och älska, utan rädsla. Som vanligt delar man upp festivalen i olika områden.
I år finns också ett Pride City där hela staden ska ses som inkluderande och intressant: museer försöker ta upp olika teman som homosexualitet i militärhistorien, lesbiska konstnärer med mera, men också Regnbågs-frukost och queer-gympa finns på programmet. I Pride Park finns sponsorerna, intresseorganisationer och myndigheter, men också Kinky-kvarter och Pride Ung, där man bland annat frågar ut de politiska ungdomsförbunden hur de ställer sig i frågor om hbtq-rättigheter såhär ett år före valet. Det är för övrigt en fråga som inte ställs till de politiska partierna i resten av programmet – tvärtom får de istället ange vad de har lust att prata om.

Redan i början av veckan, i Pride House som är Kulturhuset vid Sergels torg, gavs seminarier och debatter där tyngden låg på hbtqia-personers rättigheter i Sverige och inte minst i resten av världen. RFSU och RFSL samt en rad olika intresseorganisationer och politiska partier deltog. Det märks en mer allvarlig ton jämfört med en del tidigare år, där kampanjgeneralen Haydar Adelson konstaterar att rörelsen i viss mån har tagits på sängen av den backlash man har upplevt sedan år 2010 efter det tidiga 2000-talets reformer och framsteg.
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sker det cirka 600 hatbrott årligen i Sverige som beror på sexualitet eller könsidentitet. Det är näst vanligast vid sidan av främlingsfientlighet. Ute i Europa försöker högerpopulistiska och -extrema krafter utnyttja hbtq-personers rättigheter för att slå mot invandrare och muslimska grupper. Hur ska rörelsen enas mot så kallad ”Pinkwashing”?
Enligt en FN-rapport från 2015 har hundratals dödats och tusentals skadats i övergrepp och våld riktat mot hbtq-rörelsen i världen de senaste åren. År 2006 var homosexualitet ett brott i 92 länder, medan det idag är det nere i 72. Homoäktenskap är lagligt i 23 länder och 43 länder förbjuder hatbrott på grund av etnicitet och sexuell läggning. Men attacker är fortfarande vanliga, senast i april arresterades och torterades över 100 homosexuella män i Tjetjenien. I USA talar presidenten om ett förbud mot transpersoner i försvaret och åtta länder har fortfarande dödsstraff för sex mellan samkönade (Iran, Saudiarabien, Jemen och Sudan är några exempel).

Den internationella paraplyorganisationen ILGA (International, Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association) har arbetat sedan år 1978 för hbtq-rättigheter. De har medlemmar i 132 länder och ger varje år ut statistik om framsteg när det gäller lagar och rättigheter. De ger också stöd till forskning och kampanjer för att öka medvetenheten hos politiker, myndigheter och allmänheten.
Under Stockholm Pride kommer bland andra RFSL Newcomers att delta och ett flertal seminarier handlar om den verklighet som många hbtq-personer som har tvingats fly hit lever i, hur det är att vara papperslös hbtq-person, men också hur den politiska agendan framöver kan hota friheter och rättigheter. ”Frihet är aldrig självklar, den måste försvaras”, säger Elisabeth Ohlson Wallin, bildkonstnären som sedan år 1998 har utmanat homofobi och trångsynthet med sina bilder och för sin aktivism fått åtskilliga dödshot genom åren, i ett av Stockholm Prides pressmeddelanden.

Temat “Nästa steg” märks i debatten om normkritik. Lärarförbundet vill att skolor ska tänka om från att anordna temadagar om hbtq-frågor till att inkludera fakta i den dagliga undervisningen. Begreppet “inkluderande” är också populärt, likaså “tillgänglighet” som ses som mer positivt och progressivt , Det vill säga att ett samhälle ska vara tillgängligt och inkluderande för alla.
”Sex i rörelse” är ett intressant projekt med målet att öka den sexuella hälsan hos unga med normbrytande rörelsevariationer. Funkis-projektet är med i år också med målet att även personer inom LSS ska få vara de hbtq-personer de vill vara.
Veckan igenom kommer ett flertal debatter och seminarier att diskutera communityt, rörelsen och hur redo man egentligen är, vad ska nästa steg vara? Går det ens att enas? Årets Pride känns ändå mer seriöst och här finns möjligheter till att ställa reella krav på de politiska partierna, att ställa dem mot väggen när de hycklande vill värna om hbtq-personers rättigheter den ena dagen och nästa dag skickar hbtq-flyktingar till länder där de aldrig kan känna sig fria från rädsla.
I festivalens utkanter finns ett intressant konstnärligt projekt som diskuterar begreppet makt, ”Cucumber and Lube”. Det är på Studio 44 och vill aktivt utforska hur makt ser ut och används mellan individer, men också i samhället.

Ett maktperspektiv och en lite djupare analys är ju oftast det jag som socialist saknar hos Pride, vilket inte är så förvånande eftersom det både ska vara ett frihetsprojekt och ett kommersiellt event som ska gå med vinst och inte peta företag och politiker för hårt i ögat. En frizon med fest och glam, ett armband och en dogtag som köps av de som har råd.
Det är inte en slump att man erbjuder guidade turer med champagne för endast 1 295 kronor och att stadens alla barer har Pride-menyer. Närmare en halv miljon människor kommer att delta, de flesta i lördagens traditionella Pride-parad.
Nästa steg, ja vad skulle vara ett verkligt nästa steg? I ett borgarnas Stockholm är det nästan lite vulgärt att påpeka att allt fler inte har bostad och råd med mat för dagen, att ensamkommande ungdomar sover i våra parker, att klyftorna mellan de som har och de som inte har är större än någonsin. Ett på allvar inkluderande och tillgängligt Stockholm där vi alla kan andas fritt, där ingen behöver sova hungrig i en park eller vara rädd för att skickas till krig och våld – om kunde Pride bidra till detta, då skulle vi alla stolt gå tillsammans, inte bara i paraden. ■