Ny regering – samma kris

Publicerad av Offensivs redaktion

Tema: Inrikespolitik

 (foto: Jens Ohlsson / Flickr CC)

Statsminister Stefan Löfvens budskap och hela uppsyn var den allvarsamme, ansvarstagande ledaren på presskonferensen den 27 juli där regeringsombildningen presenterades. ”Jag kastar inte in landet i en politisk kris” blev svaret på det faktum att landet befinner sig i en politisk kris.

Genom regeringsombildning och entledigande av två av de tre ministrar som Alliansen och SD har begärt misstroendevotum mot försöker S-MP-regeringen kasta tillbaka bollen till högern. Vill de verkligen gå vidare med misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist som påstås inte ha med privatiseringsskandalen på Transportstyrelsen att göra?
Alliansen tog till brösttoner med misstroendeförklaringarna, men vill egentligen inte ta över regeringsmakten just nu och vill ännu mindre ha extraval, då de är splittrade och svaga i opinionen. De säger dock att de håller fast vid kravet på att försvarsministern ska avgå, men har släppt kravet på en extrainkallad riksdag och skjuter istället upp avgörandet till september då riksdagen åter öppnar efter sommaruppehållet.

Den politiska krisen har sin grund i kapitalismens utdragna stagnationskris och den nyliberala politiken i dess följd. Privatiseringar och urholkad välfärd har inte stöd bland den stora massan av befolkningen och därför har ingen av dessa partier, varken i regeringen eller oppositionen, ett starkt stöd.
Det är möjligt att de splittrade Allianspartierna enas om att inte driva kravet på försvarsministerns avgång i utbyte mot nya eftergifter från regeringen. De kan utnyttja KU-granskningen för att sy ihop kompromisser. Liberalerna har redan sagt att de kan tänka sig att släppa kravet mot Hultqvist om nya uppgifter kommer fram.
Men hur den omedelbara politiska krisen kommer att utvecklas är en öppen fråga. Efter alla hot om att man står beredd att fälla regeringen har Alliansen målat in sig i ett hörn. Det kan i sin tur leda till fortsatta avgångskrav och nya hårda markeringar gentemot regeringen som till sist resulterar i att den avgår.

På presskonferensen aviserade statsministern och övriga deltagare en fördjupad högerkurs och berömde samtidigt sin åtstramning i flyktingpolitiken, satsning på militär och polis samt strävan att nå samförstånd med Alliansen. Peter Hultqvist fick särskilt mycket beröm för militärupprustningen.
Välfärd och andra sociala frågor berördes inte med ett enda ord. Inte heller omnämndes den privatiseringspolitik som har lett till säkerhetsskandalen vid Transportstyrelsen. Det var en talande tystnad.
Det finns ingen anledning för socialister att se denna kris som en höger- och vänstersplittring. Regeringen har nu en viss kortsiktig taktik – att använda en hård ton mot Alliansen – men egentligen går utvecklingen på tvärs mot Stefan Löfvens många gånger uttalade önskan om att bilda en regering med en eller flera av Allianspartier.
Det är inte speciellt stor skillnad i deras politik. SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist förklarade i Veckans Affärer marknadens uteblivna reaktion på den politiska turbulensen med att genom en ”bred politisk uppslutning kring de ekonomisk-politiska ramverken har vi både säkerhetsbälte och krockkudde som skydd mot politiska kriser”.

Lika riskabelt vore det att så förhoppningar om en kursomläggning i vård- och flyktingpolitiken bara för att ministrarna byts ut. Inget talar för att Heléne Fritzon som ny migrationsminister innebär en humanare flyktingpolitik. Hon har suttit som kommunalråd i Kristianstad som styrs blocköverskridande av S, L och C. Moderaterna i Kristianstad berömmer Fritzon för att hon är ”hård i nyporna” och bra på att ta ”tuffa beslut” (Kristianstadsbladet).
Även som förhandlingsansvarig i Sveriges Kommuner och Landsting har hon nekat välfärdanställda bättre villkor och högre löner.
Annika Strandhäll, ny socialminister, har varit socialförsäkringsminister det senaste året då allt färre svårt sjuka och funktionsnedsatta beviljas sjukpenning och assistans genom kraven på kompletteringar, allt hårdare bedömningar och orimliga avslag.

Mot denna politiska hegemoni efterlyser Rättvisepartiet Socialisterna en kamprörelse underifrån som kan förena anställda inom vården, transportarbetare, sjuka, flyktingar, ja alla som drabbas av privatiseringsfiaskon, nedskärningar och åtstramning. ■