Hbtq-kampen måste bli politisk

Publicerad av Åsa Karlsson

Plats: Stockholm Tema: HBTQ

Pride behöver bli en kampmanifestation riktad mot den styrande eliten. (foto: Ida Tjeder, Åsa Karlsson)
Pride behöver bli en kampmanifestation riktad mot den styrande eliten.

Nu är det slut för den här gången. Stockholm Pride avslutades i hällregn med en dag på Gröna Lund, tyvärr inte gratis förutom för de som köpt veckoarmbandet.

I paraden genom Stockholm i lördags var det cirka 200 ekipage, många liknade studentflak med musik och dans. Möjligen var det 45 000 i tåget och under spridda skurar stod en tålmodig Pride-publik och väntade, beredd att ge sitt stöd och kanske gå med.
Under paraden ställde sig cirka 15 nazister mitt framför demonstrationståget, strax efter Stureplan. De muckade lite med polis och åskådare, men blev totalt nedröstade av alla burop och ”inga rasister på våra gator”-talkörer, och föstes sedan bort av polisen som tyvärr inte arresterade dem direkt, utan lät dem utföra en mindre attack till på demonstrationståget.

Man kan fråga sig varför Pride inte politiskt tar ställning och hur de kan släppa in till exempel KD, ett parti som var emot avskaffandet av tvångssteriliseringar för trans­personer och aktivt har jobbat emot många transfrågor. Eller Moderaterna, som av tradition och ohejdad vana är emot.
Prideledningen har förklarat att alla som vill får vara med, alla företag som vill köpa Pride-artiklar eller använda regnbågssymbolen är välkomna att göra det, bara de betalar. Tröskeln för att få deltaga är extremt låg. Den splittring som rörelsen/communityt nu har börjat att tala om går inte minst utefter klasslinjerna, något alltför många inte ser. Istället fastnar det i att vi måste se de individuella skillnaderna hos hbtq-personer, vilket alltför ofta leder in i återvändsgränder som exempelvis diskussioner om transkvinnor är ”riktiga kvinnor” eller ej.
Om Pride-communityt är redo att på allvar kämpa för de ohördas röster, de osynligas verklighet och alla som trots allt inte känner sig inkluderade och välkomna, krävs det en ärlig klass- och maktanalys, ett manifest för ett samhälle där alla oavsett könsidentitet eller sexuell läggning kan leva öppet.

– Pride, som det är nu, är inte politiskt för fem öre. Det ger socialt stöd, vilket ju är bra, men när man skiftar till att göra Pride till en ”god stämning-grej” istället för något politiskt försvinner betydelsen, säger Mia Mulder, ordförande i Transförsvaret, som känner sig besviken och övergiven av Pride.
Transförsvaret är en organisation till försvar för hbtq-personers rättigheter. Förra året genomförde de en ockupation av Socialstyrelsen och lämnade över en kravlista med 13 punkter till politikerna, något som har mötts med en skriande tystnad. Nu är de beredda att trappa upp kampen om politikerna vägrar agera.
Idag är det upp till 1,5 års väntetid på ett första besök i vården och långa väntetider på att få till exempel hormonbehandling. Det varierar också i olika delar av landet. Transförsvaret kräver reducerade tider och rättvis transvård i hela landet, liksom avskaffande av juridisk könstillhörighet.
Livet som transperson är idag onödigt krångligt och i vissa fall har det faktum att lagen inte är anpassad till den verklighet som faktiskt råder, det vill säga att människor behöver byta namn och få nytt personnummer, kunna ändra på konton med mera, lett till att familjer och enskilda har drabbats genom att ha förlorat sin plats i bostadskön, förlorat bidrag och tillfälligt till och med förlorat vårdnad om sina barn.

Prideänglarna Sara och Milla.

Prideänglarna Sara och Milla.

Att möjligheten att leva som homosexuell är en klassfråga förklarar Bray Bryans, artist, aktivist och grundare av Icebreakers Uganda som kämpar för hbtq-personers rättigheter i ett land där sex mellan två av samma kön innebär livstids fängelse. Hen har startat en hälsoklinik i Uganda för hbtq-personer och är en av medlemmarna i Rainbow Riot, ett musikkollektiv med queerartister från länder där det är livsfarligt att vara öppet hbtq-person.
I Uganda är det de som tillhör arbetarklassen som oftast blir utfrysta av familj, skola och samhälle. De hamnar i ett utanförskap och tvingas försörja sig som sexarbetare.

Anna-Pia Tikkanen bär en knapp med ”stolt mamma” på. Hon är bekymrad över den hårdare stämningen i Sverige mot hbtq-personer och deras familjer. Hennes dotter med partner har fått uppleva detta med hot och glåpord, en öppen fientlighet som känns obehaglig.
– Alla är väl här av en orsak, en vilja att stötta och hylla, visa solidaritet och känna gemenskap, sa Lena Eklund, som med sina vänner var en del av publiken.
– Egentligen skulle ju inte Pride behövas, alla borde få leva sina liv som de vill och älska vem de vill! säger Gun Gelinder som också har kommit för att heja och visa stöd.
Bland Pridedeltagare och Pridepublik är det många som är oroade, då det råder en undran över hur det kunde bli så här. Det finns också en känsla av ilska och skam, inte minst mot politiker och myndigheter som sviker. Detta måste riktas i en gemensam kamp för allas rättigheter, här och i resten av världen. Behåll skorna på, vi har lång väg att gå! ■

Lena, Gun och Anna-Pia.

Lena, Gun och Anna-Pia.