Vass satir om det amerikanska krigsmaskineriet

Publicerad av Anton Lindbäck

Tema: Filmer

Filmen ger lättsamt en bra sammanfattning om USA-imperialismen i Mellanöstern. (foto: Netflix)
Filmen ger lättsamt en bra sammanfattning om USA-imperialismen i Mellanöstern.

War machine är en film helt i stil med Thank you for smo-king (2005) då den har en fiktiv handling, men utspelar sig i en väldigt tragisk verklighet. Istället för tobaksindustrin är det i War Machine USA:s utrikespolitik som kläs av.

Netflix fortsätter att pumpa ut intressanta produktioner. I samma veva som man släppte 13 reasons why kom även satirfilmen War machine. Filmen baseras på den dokumentära boken The operators av Michael Hastings och hade premiär på streamingjättens tjänst den 26 maj. Producenterna är samma som de bakom 2015 års The big short, som även den har Brad Pitt i rollistan och handlar om 2008 års ekonomiska kris och hur den berikade en liten elit.

I War machine får vi följa generalen Glen McMahon, som baseras på den verkliga generalen Stanley Allen McChrystal och spelas av Brad Pitt. Han skickas för att styra upp USA:s koalitionstrupper i Afghanistan år 2009. Kriget, eller rättare sagt invasionen, har dragit ut på tiden och politiker och byråkrater vill bara få ett slut på det hela. Dock är ett krig där fienden består av människor i vanliga kläder något helt annat än förr i tiden när krig utfördes mot arméer, klädda i uniform.
Den plågsamt uppenbart omöjliga uppgiften att ”vinna” ett invasionskrig är något som Brad Pitts general ignorerar totalt. Han är övertygad om att enda anledningen till att kriget inte är ”vunnet” är att man helt enkelt aldrig gjort det på rätt sätt och att han är mannen att göra det.

USA:s utrikespolitik är ett tacksamt ämne att göra satir på. Den skriver liksom sig själv när vi följer McMahon runt i Afghanistan, då vi får oss en lektion i invasionsdoktrinen. Att invadera ett land och slå ned ett kontrauppror handlar snarare om att vinna en popularitetstävling än ett krig och görs så genom att övertyga befolkningen om att man som invaderande armé är bättre för dem än rebellerna.
Detta görs genom att installera en lokal marionettregering (där presidentens dagar går ut på att försöka koppla in den nya blu-rayspelaren) och träna upp lokala styrkor (som verkar vara måttligt intresserade) för att skapa trygghet.
På besök vid ett enormt opiumplantage förklarar en expert vikten av att hjälpa till att stimulera den lokala ekonomin: ”Heroin är det enda som drar in pengar i området. Pengarna håller folket glada, så vi kör på det”. ”Kan man inte odla något annat?”, frågar McMahon. ”Jo, bomull. Men kongressen förbjuder att biståndspengar går till att odla grödor som konkurrerar med amerikanska odlare på världsmarknaden”.

Satiren är vass, men som film faller den på att den rakt igenom mest radar upp scener utan vilja att berätta någon engagerande historia. Tidigare nämnda Thank you for smoking och The big short är båda bättre filmer i genren då de lyckas engagera även genom handling och karaktärer. Nu ligger det mesta av behållningen i War machine i att den lättsamt ger en bra sammanfattning av hur USA:s imperialism implementeras i Mellanöstern och det är ju faktiskt ganska viktigt. ■

Produktionsbolag: Netflix
Regi och manus: David Michôd
I rollerna: Brad Pitt, Emory Cohen, RJ Cyler, Topher Grace, Anthony Michael Hall, med flera
Utgivningsdatum: 26 maj 2017
Längd: 122 minuter