”Vi blir en av de största strejkerna i modern tid”

Publicerad av Elin Gauffin

Plats: Stockholm Tema: Muren mot flyktingar

Uppemot 1 000 slöt upp på demonstrationen från Mynttorget till Medborgarplatsen den 9 augusti. (foto: Natalia Medina)
Uppemot 1 000 slöt upp på demonstrationen från Mynttorget till Medborgarplatsen den 9 augusti.

Alla som besöker sittstrejken i Stockholm slås av den exemplariska organiseringen, beslutsamheten och det starka budskapet. Vi i Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar alla att ta sig dit för att ge sitt stöd och för att i sin tur lära sig själv nya saker. Även gamla rävar som har varit på massor av demonstrationer och strejker i sina dagar får aha-upplevelser av denna strejk.

Den främsta lärdomen är praktiseringen av solidaritet, vilket mycket tydligt visas i ord, skrift och handling. Detta i sig gör att alla som bryr sig om medmänsklighet, antirasism och rättvisa instinktivt känner att dessa ungdomar verkligen behövs i vårt allt kyligare samhälle. För att ta några exempel:
De hundratals strejkande turas om att vara funktionärer i gula västar. All mat och dryck som kommer in till strejken samlas ihop och delas ut under ordnade former till var och en. Så fort matstunden är slut kommer de gula västarna med soppåsar. Mynttorget har aldrig varit så rent som när sittstrejken i demonstrationsform lämnade torget den 9 augusti för att flytta till Medborgarplatsen – funktionärerna sopade hela torget och plockade upp varenda fimp.
Varje besökare erbjuds ett sittunderlag eller en filt om det är på natten. Alla tas om hand. Exempelvis är det viktigt att de som är vakna på natten talar lågmält så att andra kan sova.

De strejkande ungdomarna bor just nu på gatan. Det ligger en stark symbolisk handling i detta. Just på gatan är det nämligen många som kommer att hamna eller redan har hamnat på grund av den hårda asylpolitiken som Sverige numera har. Ung i Sverige – vilket är namnet på sittstrejken – öppnar även sin famn för andra som har knuffats ut i kylan.
Jag träffade senast en ung medborgare som är hemlös på grund av socialtjänstens brister och sjukdom, som deltar och hjälper till. Det var förresten hen som kom på den geniala idén att vi borde kräva av staden att de öppnar upp Medborgarhuset för strejken och för alla som behöver. Huset är gigantiskt och är nu totalt tömt på verksamhet i väntan på renovering.
Flera av de asylsökande är hemlösa, då många kommuner fortfarande tvingar ut dem ur ungdomsboendet då de fyller 18 år. Ung i Sverige har också skänkt mat till Gatans Vänner som har matutdelning för hemlösa i närliggande Björns Trädgård.
Ungdomarna arrangerar allt själva. Därtill finns det en stödverksamhet med vuxenvolontärer som ordnas av vuxna. En skriver upp sig på ett schema med fyra-timmarspass. Volontärernas uppgift är att vara stödjande i bakgrunden, men gå emellan ungdomarnas armkrokskedjor och ett eventuellt störande moment.
När strejken på polisens order nu har blivit flyttad till Medborgarplatsen (ett av Stockholms stökigaste festkvarter) är det mer publikt. Både mer stöd av vanliga människor, men också enligt volontärsansvariga en konstant närvaro av rasister i olika grader. Volontärerna försöker framför allt få dessa att hålla sig lugna och pysa, snarare än att vinna diskussionen.

Kvällen den 8 augusti kom den nästan väntade attacken av nazisterna i Nordisk Ungdom, som redan i våras attackerade en flyktingdemonstration. Ett drygt dussin personer (enligt polisen betydligt äldre än de strejkande) kastade rökbomber och ropade rasistiska okvädesord. Ung i Sverige och volontärerna lyckades försvara sig.
Det är en skandal att polisen lät det ske. Det var samma nazister som angrep Prideparaden två gånger några dagar innan och som polisen lät gå fria. Ingen av de 15 nazisterna greps heller efter attacken på sittstrejken eller är nu skäligen misstänkta för något brott. Tre av afghanerna skadades och två fick uppsöka sjukhus.
En annan vidrig attack kom från författaren Katerina Janouch, som tidigare har uttalat sig rasistiskt om ensamkommande barn. Hon lade på Twitter upp en bild på vänsterpartisten Rosanna Dinamarca som i stöd för strejken satt på trappan på Medborgaplatsen med texten ”Trappan är mer effektiv än Tinder” – det vill säga att Dinamarca var där för att ragga. Först ett fyrtiotal sexistiska kommentarer på nätet senare tog Janouch bort inlägget.
Det verkar komma in ganska mycket mat och stöd till strejken, men det är inte på nivåerna som hösten 2015. Det behövs framför allt mer varmt te och varm mat samt fler som skriver upp sig på natt- och kvällspassen. Det går också att notera att en del grupper saknas på Medborgarplatsen, exempelvis fackföreningsledare och andra ledare för stora organisationer med mycket resurser, flyktingar från andra delar av världen eller många som tidigare har varit flyktingar eller invandrare samt deras organisationer. På demonstrationen den 9 augusti saknades även stora delar av Stockholms ”demonstrations-vänster”.
Det pågår en massa kulturella och politiska aktiviteter lite var stans runt om i staden den här veckan. Inget har en chans att överträffa det som händer på Medborgarplatsen där konststycken hela tiden skapas rakt ur verklighetens nödvändighet. Nya sånger skrivs om kärleken, livet och kampen.
Tio ungdomar anlände till fots för att ansluta till strejken, de hade gått i tre dagar ända från Karlstad. Eid Mohammad Rezayee kom till Medborgarplatsen på sin cykel. Han hade då cyklat 600 kilometer i 56 timmar från Malmö. Samma dag kom också Reza från Malmö och framförde en låt med textrader som ”Om jag hade ett rike skulle jag öppna gränserna. Man kan leva utan lyx, men inte utan frihet, respekt och kärlek.”

Den 14 augusti genomfördes en ljusmanifestation där 40 ljus tändes för den senaste veckans dödsoffer i Afghanistan. Kampen har också fött nya politiska ledare. Fatima Khawari är ordförande för Ensamkommandes riksförbund i Stockholm och helt enastående när hon sätter ord på sina bröders och systrars sorg, manar till hopp och kamp, bemöter falska politiker och Migrationsverket förödande verkställighet. När Fatima talar tystnar till och med de ständigt cirkulerande måsarna.
Ett magiskt ögonblick ägde rum på lördagen den 12 augusti. Då hade Stockholms sopgubbar en demonstration, också den på Medborgarplatsen. Det innebar att de två pågående strejkerna i huvudstaden var samlade på samma ställe. När bandet The Fackpamps skulle spela bjöd de in Mahmood Rezaie från Ung i Sverige att ge en stödhälsning. Först på svenska, sedan vändes högtalarna i riktning mot sittstrejken och han tog talet på persiska. Då reste sig hundratals sittandes ungdomar på trapporna till Medborgarhuset och höjde sina nävar mot skyn.
Sällan har väl antirasismen varit så påtaglig som när de ensamkommande barnen reste sig för sopgubbarnas strejk och vice versa. De förenade ropen från strejkerna på var sin sida om torget är precis den solidaritet som behövs. Förstärkningen är mer än att ett och ett blir två – det är en handslag för insikten att kamperna hör ihop och bara kan vinnas genom samarbete. ■

”Jag längtar efter mamma”

Vid fyrasnåret på morgonen den 14 augusti är det bara sex grader varmt och jag träffar Nawroz Jamali som har mycket att berätta. Han har kommit upp från Lund. Att strejka och sova ute i kylan är inte hans första prövning.

– Det senaste var att jag ledde Asylstafetten i juli. I år gick vi från Malmö till Öland. Det tog 27 dagar. Bara en natt behövde vi tälta, alla andra nätter öppnades hem, församlingshem, kyrkor och lokaler. Vi var med i en massa medier. Det var en sjuårig pojke som gick med hela vägen, han är min hjälte.
– Jag träffade Stefan Löfven och jag frågade varför Sverige inte gör som i Tyskland och stoppar utvisningarna till Afghanistan. Han sa att Sverige och Tyskland inte ensamma kan ta ansvar för alla flyktingar. Men Tyskland kan tydligen!

– Jag längtar så fruktansvärt mycket efter min mamma. Livet är hårt för barn i Afghanistan – jag tvingades börja jobba redan som femåring med att binda mattor. Men hon lärde mig kärlek.
– Min flykt började med att några kom till byn i norra Afghanistan där vi bodde och attackerade oss. De kom många gånger. Till sist dödade de min farbror – jag och hans söner blev vittnen. De kom tillbaka. De satte en mindre bomb mot våra hem. Till slut flydde min familj till Iran.
– Vi är hazarer som så många andra som har tvingats fly. I Iran har vi inga rättigheter alls. Vi kan inte gå i skolan eller jobba. Min familj är kvar och varje dag händer det något.

– Jag kom hit år 2016 och har gjort intervju med Migrationsverket och genomgått åldersbedömning. Jag är 18 år nu. Hur länge måste jag vänta? Just nu är jag hemlös. Det finns inget boende för de som är över 18 år i Skåne. Men det är där som jag har gått i skolan och har vänner. Jag är till exempel aktiv i Tillsammansskapet i Lund och har bra kontakt med mina lärare.
– Det är bara genom den informella vägen som jag kan gå i gymnasiet efter att jag har fyllt 18 år och inte fått svar. Därför vill jag inte åka till en flyktingförläggning i Norrland, men också för att jag skadade mina ben under flykten till Sverige då jag tvingades ha dem nio timmar i kallt vatten. Detta gör att benen värker på vintrarna, även i det mildare Skåne.
– Jag känner några som har fått permanent uppehållstillstånd, men många fler som har fått avslag. En vän sattes i fängelset i Åstorp och skulle utvisas, men kampen har stoppat utvisningen två gånger. ■

Hur kan jag hjälpa?

På strejkhemsidan ungisverige.nu finns info om hur du kan stödja sittstrejken med pengar och bli volontär. Då sidan ofta utsätts för hackerattacker har vi info även på vår sida: socialisterna.org