Röster från flyktingkampen

Publicerad av Offensiv

Plats: Stockholm, Göteborg, Östersund Tema: Muren mot flyktingar, Arbetarkamp

Flyktingarnas sittstrejk i Stockholm kommer att fortsätta. (foto: Natalia Medina)
Flyktingarnas sittstrejk i Stockholm kommer att fortsätta.

Stockholm

Morteza Nazari

Morteza Nazari

Morteza Nazari från Afghanistan har bott i Sverige i två år och börjar gymnasiet nästa år, om han får uppehållstillstånd. Han har inte haft kontakt med sin familj sen han kom hit.
– Jag börjar gymnasiet nästa år om jag får uppehållstillstånd. Jag väntar bara på det där papperet, men jag känner flera som har fått avslag.
– Vi kom hit för att få det bättre och har gjort allt de sa åt oss. Jag går i skolan, jag har lärt mig språket. Många vi pratar med vet ingenting om vårt land eller situationen där. Vi försöker berätta, men de tror att vi ljuger.

Masoud Azimi

Masoud Azimi

Masoud Azimi från Afghanistan ska på intervju på migrationsverket i september.
– När vi kom hit var vi glada, men nu är det bara oro. Vi kan inte sova, jag har legat uppe tills kl 3-4 på natten av oro. Jag har inte gjort något fel. Jag har studerat, jag har lärt mig språket. Jag kan arbeta och vill bygga ett liv här och bidra till samhället. Nu ska de skicka tillbaka mig dit och jag kommer inte att klara mig.

Seyed-Morteza Hosseini (till vänster)

Seyed-Morteza Hosseini (till vänster)

Seyed-Morteza Hosseini har bott i Stockholm i över två år med sina föräldrar och går första året på elektrikerlinjen.
– Jag var på intervju hos Migrationsverket i september förra året, men har inte fått svar. Jag har ingen aning om hur länge jag får stanna.

Vikram Lindelius


 

En tidig morgon på trappan vid Medborgarplatsen pratade jag med Abass Nekzad. Jag frågade när han insåg att han var tvungen att fly från Afghanistan:
– Jag ville utvecklas, kämpa för frihet och för jämställdhet mellan män och kvinnor, och jag kunde inte sluta. I Afghanistan finns det ingen jämställdhet. Kvinnor är starkt begränsade. I många fall får de inte gå i skolan, gå till universitet eller ha jobb. Om det blir känt att man kämpar för det här har man två alternativ: att sluta kämpa eller riskera att dödas av terroristgrupper, regimen eller andra som vill motverka progressiva krafter. Jag frågar honom varför han sitter här på stentrappan i Stockholm mitt i natten:
– Vi är här för att be Migrationsverket att inte skicka tillbaka oss och för att berätta att Afghani-
stan inte är säkert. Jag kan inte bara vara hemma när jag ser att folk kämpar. Utvisningarna måste stoppas. Det är många av ungdomarna som inte ser någon utväg. När de förlorar allt hopp föredrar de att dö här framför att dö i Afghanistan. Det är mindre plågsamt än att stenas eller knivhuggas ihjäl av terroristgrupper.

Idun Larsson

Göteborg

Sen fredag har ungdomar från Afghanistan startat en sittprotest på Järntorget i Göteborg i protest mot utvisningarna till Afghanistan och i solidaritet med ungdomarna i Stockholm. Varje kväll håller de en manifestation. Under måndag kväll höll ungdomarna ett torgmöte där framför allt ungdomar hade t-shirts på sig som bildade orden ”Stoppa utvisningarna” och berättade vad de drömde om.

Zahra Samadi, som är en av talespersonerna berättade för Offensiv:
– Vi kräver ett stopp på alla utvisningar till Afghanistan. Många av de ensamkommande är flickor, och utvisas de väntar dubbla svårigheter, speciellt eftersom vissa aldrig har varit i Afghanistan och inte har några kontakter där. ■

Amer Mohammed Ali

Östersund

Lördagen den 12 augusti samlades vi i centrala Östersund under en banderoll med texten Låt afghanerna stanna. Cirka hälften var afghanska flyktingungdomar och den andra hälften var svenskar som arbetar nära flyktingungdomarna och som är frustrerade över ungdomarnas situation.
Jag talade med två av ungdomarna, båda vid namn Ali. En har fått uppehållstillstånd medan den andre har fått sitt första avslag. Även med uppehållstillståndet finns problem. Det kommunala HVB-hemmet som han bor på ska skära ned på personal så att det inte finns någon personal på plats nattetid. ”Jag känner mig inte säker”, sade han.

Många förbipasserande gjorde tummen upp. En ung kille tog ett flygblad för att sätta upp i affären där han arbetar. För oss vuxna som engagerar oss i ungdomarnas situa-
tion innebar den att vi träffades och kan hålla kontakt framöver.

Sigbritt Herbert