Tio dagar som skakade ockupationen

Publicerad av CWI Israel-Palestina) Yasha Marmer - Maavak Sotzyalisti/Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen

Plats: Jerusalem Tema: Arbetarkamp

Den israeliska regeringens förtryck mot palestinier har mötts av massiva protester från gräsrötterna i en imponerande kamp. (foto: www.activestills.org)
Den israeliska regeringens förtryck mot palestinier har mötts av massiva protester från gräsrötterna i en imponerande kamp.

Det råder ingen tvekan om att avlägsnandet av metalldetektorer och säkerhetskameror vid ingången till mosképlatsen, mindre än två veckor efter att de installerades, var en pinsam U-sväng och ett politiskt nederlag för regeringen och för premiärminister Netanyahu.
Premiärministern, ministern för inrikes säkerhet och högsta polischefen ville använda 14 juli-incidenten, där skott avfyrades och två gränspoliser dog, för att visa sin suveränitet i det ockuperade östra Jerusalem. Men de tvingades att backa på grund av den imponerande folkliga protest som trädde fram under tio stormiga dagar bland palestinierna i östra Jerusalem.

Protesten utvecklades underifrån bland de mest förtryckta och fattiga lokalsamhällena mellan floden och havet, som inte är officiellt representerad av någon institution, inklusive palestinska myndigheten. Protesten växte för varje dag som gick med ständigt ökande stöd på den ockuperade Västbanken, de arabisk-palestinska städerna i Israel och i de närliggande länderna. Protesten ledde också till att skikt inom den judisk-israeliska allmänheten ifrågasatte regeringens motiv.
Metalldetektorerna och säkerhetskamerorna var inte ett försök att trappa upp säkerheten, utan snarare en åtgärd för att förstärka den israeliska kontrollen i det ockuperade östra Jerusalem. Det handlade om upprättandet av åtta nya kontrollstationer vid var och en av ingångarna till moskéområdet, som besöks av tiotusentals troende varje vecka.
Polisen och regeringen antog med sin vanliga arrogans att palestinierna kommer att vänja sig vid nya restriktioner, precis som de förmodas ha vant sig vid husrivningar, markkonfiskationer, en infrastruktur i förfall, hög arbetslöshet och en fattigdomsnivå på 80 procent. Protesterna visade att palestinierna inte är beredda att acceptera sitt förtryck, med den ”judaisering” och ”israelisering” som påtvingas dem.

De dramatiska händelserna visade inte bara på Netanyahuregeringens svaghet, utan också på den potentiella makt som lokalsamhället i östra Jerusalem har och effektiviteten i de kampmetoder som användes. Det kollektiva förkastandet av inträde till området via de nya kontrollstationerna var nästan totalt.
– Inte hundratals, utan tusentals gick ut på gatorna på kvällen. Åtta- till tiotusen stängde igen östra Jerusalem, stängde av vägarna, förklarade Mohammed Abu Hummus, medlem av al-Issawiya-folkkommittén i det ockuperade östra Jerusalem, som deltog från gräsrötterna, till oss i Ma’avak Sotzyalisti/Harakat Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen, CWI Israel-Palestina), och fortsatte:
– Protesten organiserades utan organisationer och utan några ledare. Den organiserades av Jerusalemborna själva. Folk gav dem mat och vatten. Vi hörde poliser samtala sinsemellan om faktumet att de får hålla till godo med torrmat, medan vi får nylagad varm mat och att de får dricka varmt vatten, medan vårt vatten är kallt.
Tonåringar från de palestinska grannskapen i staden hjälpte till med att samla in smådonationer till de protesterande. Ägare till olika matstånd bidrog också med sin del. Folk på gräsrotsplanet organiserade sig i en beslutsam, envis och långvarig protest.
– Folk kände att de lyckades. De kom tillbaka efter att de hade skingrats. De gav inte upp, utan kom tillbaka i större antal. Folk som inte ber kom till de bedjande för att stå upp mot polisen efter att de hade sett hur polisen agerade. Folk kom tomhänta, polisen kom med hästar och vattenkanoner, förklarar Abu-Hummus.

Försöken av de auktoritära regimerna i regionen, och då särskilt det jordanska kungadömet (som kastades in i en diplomatisk kris efter att en säkerhetsvakt dödade två jordanier vid den israeliska ambassaden i Amman), att sluta en uppgörelse med Netanyahus regering över huvudena på de protesterande förkastades av gräsrötterna.
Allt eftersom protesten utvecklades intensifierades dispyterna och oenigheten inom den israeliska härskande klassen ifråga om hur de ska handskas med den. Topparna inom Shin Bet (säkerhetspolisen i Israel) och COGAT (en enhet inom det israeliska försvarsministeriet) oroade sig för stabiliteten i fråga om ockupationens ledning. De varnade regeringen för en ny intifada (massprotester).
I början av protesten arresterade polisen vem som helst som enligt deras mening skulle kunde leda den: lokala Fatah- och Hamasledare samt kända aktivister inom de palestinska grannskapen. De protesterande skingrades varje kväll med hjälp av vattenkanoner och en avloppsstinkande vätska med öknamnet ”skunk”, tårgas, kamphundar och hästar, chockgranater, gummikulor och skarp ammunition.

Repressionen mot demonstrationerna nådde sin mordiska kulmen fredagen den 21 juli. Uppmaningen till organiserandet av massprotestböner vid portarna till den gamla stadsdelen i Jerusalem besvarades från polisens håll med en slags blockad. Kontrollstationer och vägspärrar upprättades.
Tre ungdomar sköts till döds i A-tur, Ras al-Amud och Abu Dis. En annan ungdom sköts till döds den följande dagen i al-Eizariya öster om Jerusalem, och dagen efter detta sköts en ung palestinier till döds i den närbelägna staden Hizma. Därtill blev en 16-åring skjuten till döds under en demonstration vid gränsen mot Gaza en vecka senare.
Palestinska Röda Halvmånen behandlade över 1 000 skadade i Jerusalem och på Västbanken under protestdagarna. 29 av dem ha-de skadats av skarp ammunition och omkring 350 av gummikulor. Gränspolisen blockerade ambulanser och gjorde räder mot Al-Makassed-sjukhuset i östra Jerusalem för att arrestera de skadade.
De flesta av de skadade ville få första hjälpen och sedan omedelbart lämna platsen för att undvika att gripas av polisen. Skadorna orsakades främst av gummikulor avfyrade på nära håll – möjligen en ny version av denna typ av ammunition, då de skador som orsakades var allvarligare än tidigare.

En stark förtvivlan orsakad av ockupationens påfrestningar, tillsammans med hopplöshet om att masskamp realistiskt sett kan segra efter alla årtionden av nederlag, drev ett litet antal ungdomar (jämfört med antalet protestdeltagare) till att utföra destruktiva terror­aktioner, såsom den som inträffade i Halamishbosättningen, där tre familjemedlemmar knivhöggs till döds. Detta utnyttjades cyniskt av regeringen för att trappa upp repressionen och mobilisera stöd inom den judiska allmänheten.
Den israeliska allmänheten verkar just vara beredd att acceptera påståendet om att metalldetektorerna installerades av säkerhetsskäl. På grund av den förvrängda mediabevakningen exponerades inte allmänheten för de folkliga protesterna. Antalet israeliska vänsterorganisationer som tillsammans med Socialistiska kamprörelsen stödde den folkliga kampen i Jerusalem kan räknas på en hand.
Protestens framgångar har drivit regeringen och dess överhuvud till att försöka bevisa att de fortfarande är ”det palestinska grannskapets mobbare”, trots sitt politiska nederlag. Polisen har redan startat en omfattande arresteringskampanj med nattliga räder i A-tur, Shuafat, Biet Hanina, Wadi Jozz, Ras Al Amud, Isawiya och Gamla Staden i Jerusalem.
Det råder en del oro bland palestinierna över vad som kommer hända härnäst, men det finns också ett växande självförtroende och en stark önskan om fler framgångar.

Demokratiska aktionskommittéer behöver upprättas som kan planera kommande aktioner, hjälpa till med att mobilisera bredare grupper inom allmänheten till kampen, organisera lokalt stöd och självförsvar mot arméns, polisens och de beväpnade bosättarnas dödsbringande repression.
Kommittéerna kan också hjälpa till med att utveckla diskussioner om slutsatserna av den senaste protesten och om hur en masskamp för hur palestiniernas nationella och sociala befrielse kan organiseras, samt även tjäna som en bas för en ny politisk formation. Det brådskande behovet av nya vänsterpartier för de arbetande, på båda sidor om den gröna gränslinjen, har bara blivit än mer uppenbart till följd av dessa händelser. ■