Svar till borgarpressens nazistsympatier: ”Vänd dem aldrig ryggen!”

Publicerad av Christer Bergström

Tema: Kamp mot rasism och nazism

Nazister och rasister måste besvaras med aktiv och högljudd kamp. (foto: Offensiv)
Nazister och rasister måste besvaras med aktiv och högljudd kamp.

Ger nazismen oss någon insikt och kunskap? Ja, men bara om nazismens natur, som är mordisk och människofientlig. Lena Andersson verkar dock i sin ledarartikel i Dagens Nyheter den 18 augusti – ”Tolerans borde normaliseras” – mena att nazismen har ett annat ”intellektuellt värde”.

Lena Anderssons ledarartikel är så full av självmotsägelser, nyspråk och logiska kullerbyttor att jag faktiskt inte vet var jag ska börja.
Men framför allt framträder en (omedveten?) sympati för – och säkerligen okunskap om – nazismen. Eller också – förhoppningsvis – har Lena Andersson helt enkelt inte tänkt igenom det hon har skrivit; ett vanligt fenomen hos trötta ledarskribenter som varje dag måste krysta ur sig någon ny åsikt som de hoppas ska ge deras tidning uppmärksamhet och därmed ökad försäljning.
Anderssons text tar sin utgångspunkt i kritik av aktivt motstånd mot nazism, och retoriskt talar hon till nazismens meningsmotståndare. Detta kan svårligen förnekas av någon. Då är det faktiskt ett uttryck (måhända omedvetet, men ändå) av sympati för nazismen att skriva så här:
”Även en meningsmotståndare kan då och då ge ett korn av insikt och kunskap, ja faktiskt.”
Notera att Andersson här inte syftar på sig själv – det är inte hon som ska lära av meningsmotståndarna – utan det är de hon talar till, nazismens meningsmotståndare, som ska upptäcka den insikt och kunskap som hon menar att deras meningsmotståndare kan ge. Alltså nazisterna. Den som kan sin Wittgenstein kan ju göra en analys av satsen.

Andersson polemiserar starkt inte mot något inom nazismen – som avskalat går ut på en enda sak, massmord – utan mot de som försvarar demokratin och friheten mot nazismen.
En logisk kullerbytta blir det när hon använder ett statistiskt argumentationsfel – ett klassiskt argumentationsfel inom retoriken – för att underbygga sin ”argumentation” för att det är fel att protestera mot nazismen:
”Att orka avstå från att starta upplopp när nazister utövar sin rätt att marschera kan vara den främsta bland anti-nazistiska handlingar.”
Statistiskt argumentationsfel är det så tillvida att hon använder en mycket liten och extremistisk del av de anti-nazistiska manifestationerna när det hon argumenterar mot inte är något annat än ”kulturlivets”, som hon uttrycker det, ”klandrande av Bokmässeledningen” för att denna har bjudit in Nya Tider.
Ja du, Lena Andersson, man kan ju undra vad detta ”kulturliv” har med våldsamma upplopp att göra. Hur var det nu med det du skrev om stigmatisering, om att ”stänga till, rensa, hindra” – när man sätter likhetstecken mellan bokförläggares ovilja att samsas med nazister och våldsamma upplopp.

Anderssons ledarartikel är en enda logisk kullerbytta. Hela Anderssons artikel är polemisk, alltså en kamp, för vad hon anser vara demokratins kärna. Det hon skriver kan faktiskt sättas upp som i en spegel framför henne själv:
”Att leva bortom kampen är på intet sätt, oavsett vad som brukar antydas, att vara naiv eller likgiltig inför ofrihetens ideologier. [...] I kampen suddas nyanserna ut och diskussionen med dem som hyser andra värderingar misstänkliggörs”.
Andersson menar alltså, som alla förstår:
a) Det är egentligen inte särskilt bra att gå ut i kamp för att försvara sig mot ofrihetens ideologier, utan istället bör vi ”hålla på med vårt, leva efter eget huvud och låta andra göra samma sak” – en omskrivning av maximen ”sköt dig själv och skit i andra”.
b) De som protesterar mot nazismen för att försvara friheten är ofrihetens ideologer.
c) Lena Andersson ser det som nödvändigt att hon i just denna ledarartikel går ut i kamp mot dessa. Alltså motsatsen till ”sköt dig själv och skit i andra”. Hm...

Till slut levererar hon detta halsbrytande exempel på nyspråk:
”Det är i diktaturer som kampen mellan ont och gott pågår så ljudligt och oavbrutet att ingen ska missa den; allt står på spel hela tiden, samhällsnerverna är på helspänn och kommissarierna ser till att alla rättar in sig i ledet.”
En faktiskt ganska poetisk omskrivning av George Orwells ”frihet är slaveri”.
Nu är ju syftet med diktatur att se till så att ingen protesterar mot något; att ingen höjer sin röst mot det hen anser är felaktigt; att medborgarna inte ägnar sig åt politik (Andersson verkar förespråka ett samhälle ”där det inte är obligatoriskt att vara politisk”); att medborgarna lever enligt Anderssons maxim – en omskrivning av maximen ”sköt dig själv och skit i andra” (”hålla på med vårt, leva efter eget huvud”).
Hur det går för den som i en diktatur protesterar (diktaturen kallar det förstås alltid ”att starta upplopp”) och inte ”rättar in sig i ledet”, tror jag att även Andersson vet. Hon hade nog bara otur när hon tänkte där.
Andersson bör kanske betänka något som hon skrev i en annan ledarartikel för ett tag sedan:
”Förkastar man allt hos en entydig fiende hamnar man ofta mot sin vilja hos fiendens fiende.”

Men framför allt: att inte protestera mot nazismens människofientliga budskap (”skandera högt när det onda delar ut sin tidning”, enligt Anderssons ordval), det är – och det lär oss den historiska kunskapen otvetydigt – mycket farligt. Om fler tyskar hade ”skanderat högt när det onda delade ut sin tidning” hade vi besparats både gaskammare och det senaste världskriget. Det handlar om sisådär 40 miljoner människoliv.
Som alla inser hade det inte på långa vägar räckt att tyskarna ”skanderat högt” när SA-männen på 1930-talet delade ut sin tidning Völkischer Beobachter. Vad menar den som säger att tyskarna inte ens borde ha gjort det?
Andersson talar om ”solidariteten med andras upplevelser”. Den människas upplevelser som är värd solidaritet är den överlevande från Förintelsen, inte de som vill ge miljontals fler människor samma upplevelse. ■

DN vägrade att ta in mitt svar till artikeln. Mitt svar till dem blev då:
”Du förstår säkert det dråpliga i att ni inte ger utrymme åt en replik på en ledarartikel som vänder sig mot att många inte vill ge utrymme åt högerextremister på bokmässan. Hälsa Lena och hör om hon uppfattar det lustiga i detta. Jag kan garantera att DEN vägran att ge utrymme åt en åsikt har hon inget emot.”