Kornilovs misslyckade militärkupp

Publicerad av Natalia Claudia Medina

Tema: Ryska revolutionen

Det röda gardet, bestående av arbetare, besegrade militärkuppen. (foto: )
Det röda gardet, bestående av arbetare, besegrade militärkuppen.

Augusti 1917. En provisorisk regering ledd av premiärminister Kerenskij var inrättad i Petrograd. Efter julidagarna och de falska anklagelserna mot honom hade Lenin gått under jorden och var på flykt. Trotskij och tusentals andra bolsjeviker satt fängslade och bolsjevikpartiets tidning hade förbjudits. Bakom ryggen på sovjeterna konspirerade general Kornilov tilsammans med Kerenskij för att upprätta en diktatur.

Lavr Kornilov personifierade den gamla makten. En hänsynslös general lojal till tsaren med noll förtroende för den provisoriska regeringen. Ändå blev han den 31 juli 1917 utsedd av premiärminister Kerenskij till överbefälhavare över armén som efterträdare efter general Brusilov.
Fattigdomen och hungern hade inte upphört med revolutionen i februari. Samtidigt fortsatte första världskriget. Kornilov skyllde motgångar och förluster på den dåliga disciplinen bland soldaterna och krävde bland annat ett återinförande av dödsstraffet för att rensa upp vid fronten.
Kerenskijs plan var att använda sig av Kornilov för att helt utrota bolsjevikerna och krossa Petrogradsovjeten så att inget fanns kvar som kunde hota den provisoriska regeringen, eller snarare Kerenskijs makt över den provisoriska regeringen.

Petrogradsovjeten fungerade efter revolutionen i februari som den verkliga kärnan för arbetarklassens makt och bolsjevikernas inflytande över sovjeten började bli allt mer betydelsefullt, något både Kerenskij och Kornilov ville kväsa. Kerenskij försökte dölja sina planer genom att maskera och motivera dem som ett försvar av revolutionen mot högern och bourgeoisin, men ville i själva verket en gång för alla slå ner bolsjevikerna.
Kerenskijs idé var att provocera arbetare och soldater och på så sätt få en legitim förevändning att krossa upproret med hjälp av Kornilovs trupper. Provokationen skulle bestå i återinförandet av dödsstraff vid fronten och en höjning av spannmålspriserna. Detta samtidigt som Ryssland var svårt sargat av hunger.
De stora jordägarna hade redan satt press på regeringen och en prishöjning blev förutom en provokation även en flört med högern. Den 26 augusti skulle bli både datumet för återinförandet av dödsstraffet och dagen för en fördubbling av spannmålspriserna.
När bolsjevikernas förväntade reaktion mot den politiska kursändringen skulle ta fart var planen att Kornilovs styrkor redan skulle vara inne i Petrograd redo att slå ner upproret. Genom denna nya brutala politiska linje skulle samtidigt högerns förtroende vinnas.
Den 25 augusti tvingades bolsjevikernas tidning, Proletären (Pravda), att slå igen. Tanken var att med Proletären avstängd skulle det vara svårt för bolsjevikpartiet att lugna massorna mot impulsen att agera på de planerade provokationerna.

Men precis som Kerenskij konspirerade mot bolsjevikerna och Petrogradsovjeten hade Kornilov en helt annan plan för intåget i Petrograd. Påhejade av utländska ambassadörer med deras regeringar bakom sig hade Kornilov deras välsignelse att störta den provisoriska regeringen och införa en diktatur.
De utländska statsmakterna hade inte bara givit Kornilov sitt tysta medgivande, utan även assisterat med militärutrustning och soldater. Kornilovs styrkor marscherade under Krimovs befäl den 25 augusti mot Petrograd där de skulle ansluta sig till en 2 000 man stark trupp, precis som tidigare överenskommet med Kerenskij.
Kerenskij insåg sent att Kornilov inte var intresserad av att försvara en Kerenskij-ledd regering och beordrade, i ett desperat försök att rädda sina intressen, Petrogradsovjeten och revolutionära regementen att försvara huvudstaden mot Kornilovs kontrarevolutionära trupper.
Det Kornilov inte hade räknat med var att arbetarna, soldaterna och även bolsjevikerna var beredda att skydda den provisoriska regeringen. Kerenskijs konspirerande till trots valde bolsjevikerna att först krossa Kornilov för att sen ta itu med Kerenskij. Bolsjevikerna hade redan ett masstöd inom arbetarklassen och partiets agerande och motstånd mot Kornilov var helt avgörande.

Kornilovs försök att framställa sig som en bondeson hade inte fallit i god jord. Trötta på krig och blodtörstiga generaler med stora privilegier avfärdade massorna Kornilovs program. De kommande dagarna genomfördes en massiv organisering av arbetare och soldater för att hindra kontrarevolutionen.
Kornilov hade generalerna, men till revolutionens försvar kom nu arbetarna. Fackföreningarna bestående av Järnvägsarbetarförbundet, Chaufförförbundet, Tryckeriarbetarförbundet och Metallarbetarförbundet ställde sig till förfogande både genom att beväpna sig, men också genom att logistiskt underlätta för försvarskommittén och motarbeta konspiratörerna. Järnvägsarbetare hindrade de Kornilovtrogna trupperna att avancera genom att sabotera tågräls, dirigera trafiken fel och sinka tågvagnar. Samtidigt hjälptes revolutionstrogna trupper framåt.
Medan Kornilovs allierade lotsades fel på järnvägarna såg telegrafister och posttjänstemän till att kommunikation mellan Kornilovs generaler kom på villovägar och att relevant information fördes vidare till den revolutionstrogna försvarskommittén i Petrograd.
Parallellt beväpnade sig industriarbetarna i Petrograd och påbörjade lättare militärutbildning med erfarna soldater som lärare. Sökandet och fängslanden av Kornilovkonspiratörerna utfördes runt om i Petrograd. Det röda gardet växte snabbt och den 29 augusti var styrkan uppe i
40 000 frivilliga.

Kerenskijs pressade läge när Kornilovs militärkupp stod för dörren gjorde att till och med den efter julidagarna hårt bestraffade Kronstadtsovjeten, trogen bolsjevikerna, tillfälligt förläts – dock utan att fångarna benådades. Kornilovs avsikt var att avrätta Kronstadtmännen så fort kuppen var fullbordad. Men rollerna var nu ombytta. Kerenskij behövde Kronstadtgarnisonen för att försvara Vinterpalatset mot Kornilovs armé och istället för massavrättningar blev de skölden kring Vinterpalatset mot kontrarevolutionen.
Bland de på järnvägarna bortvillade trupperna sjönk moralen då mat saknades, samtidigt som agitationen till stöd för försvar av revolutionen övertygade redan vacklande soldater. Snart vände soldaterna vapnen mot sina officerare.

Kornilov krävde att Krimov skulle samla sina trupper och fortsätta mot Petrograd för att där oväntat ockupera huvudstaden. Men Krimovs armé var fragmenterad och isolerad längst med järnvägen och några snabba överraskningsmanövrer fanns det inga möjligheter till.
Krimov gjorde ändå ett sista försök att förflytta trupperna mot Petrograd, men när hans kosacktrupper stötte på en styrka på patrulltjänst vände de utan att ge sig in i strid. Kornilovs trupper saknade moral och motivation medan motståndet försvarade och ville gå vidare med revolutionen.
Kornilovs trupper avväpnades näst intill utan blodspill och den 1 september fängslades Kornilov tillsammans med 7 000 av hans anhängare.
Den 4 september släpptes Trotskij och andra bolsjeviker av den provisoriska regeringen.

De intensiva dagarna då arbetare och soldater fick se generalernas sanna ansikten och gemensamt slå ner konspirationen var avgörande för den kommande segern i oktober. Tvärtemot Kerenskijs och Kornilovs planer ökade bolsjevikernas inflytande över sovjeterna efter Kornilovs misslyckade kupp.
Från att ha varit en minoritet växte deras medlemsantal och arbetarnas förtroende för dem. ■

Det röda gardet, bestående av arbetare, besegrade militärkuppen.

Det röda gardet, bestående av arbetare, besegrade militärkuppen.

15 år senare, i debatterna om hur nazismen i Tyskland skulle stoppas, hänvisade Trotskij, som förespråkade en enhetsfront mot nazisterna, till bolsjevikernas agerande mot Kornilov:

”I kampen mot Kornilov stod bolsjevikerna i främsta linjen. Lenin hade vid denna tid gått under jorden. Tusentals bolsjeviker satt i fängelse. Arbetarna, soldaterna och matroserna krävde att deras ledare och bolsje­vikerna i allmänhet skulle befrias. Den provisoriska regeringen vägrade. Skulle inte bolsjevikernas centralkommitté ha riktat ett ultimatum till Kerenskiji – befria omedelbart bolsjevikerna och dra tillbaka de skamliga anklagelserna om att de står i Hohenzollerns tjänst – och om Kerenskij vägra­de, skulle de då ha vägrat att kämpa mot Kornilov? Det är troligen så centralkommittén under Thälmann-Remmele-Neumann skulle ha handlat. Men det är inte hur bolsjevikernas central­kommitté under Lenin agerade. Lenin skrev vid den tiden:

Det vore det största misstag att tro, att det revolutionära proletariatet så att säga av ”hämnd” på socialistrevolutionärerna och mensjevikerna för att de stöder bolsjevikernas krossande, arkebu­seringarna vid fronten och arbetarnas avväpnande, kan ”vägra” att stödja dem mot kontrarevo­lutionen. Ett sådant sätt att ställa frågan skulle för det första innebära att överföra kälkborgerliga moralbegrepp på proletariatet (ty för sakens bästa kommer proletariatet ständigt att stödja inte endast den vacklande småbourgeoisin utan också storbourgeoisin); den skulle för det andra – och det är det viktigaste – innebära ett kälkborgerligt försök att släta över sakens politiska inne­börd med ”moraliserande”. (Lenin, Valda verk i 10 band, bd 6, s 530.)

Om vi inte hade gått emot Kornilov, och på så sätt hade underlättat hans seger, så skulle han först av allt ha tillintetgjort arbetarklassens blomma. Och det skulle i sin tur ha förhindrat vår seger över de försonliga politikerna två månader senare, och det straff de fick – inte i ord utan i handling – för sina historiska brott.”