Hjälpen uteblir efter stroke

Publicerad av Jonas Brännberg

Plats: Råneå Tema: Vården

– Det är tungt att vi hela tiden måste strida, säger Inga-Lill Johansson. (foto: Jonas Brännberg)
– Det är tungt att vi hela tiden måste strida, säger Inga-Lill Johansson.

– Vi har nästan inte begärt nåt, men vi är väl för gamla.
Det säger Inga-Lill Johansson som går en kamp mot Luleå kommun för att få en bostadsanpassning som fungerar för hennes man Leif, som för ett och ett halvt år sedan fick en stroke.

–Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så här när man blir sjuk. Efter att både jag och min man har jobbat ett helt liv bemöts man nästan hånfullt, säger Inga-Lill Johansson i Råneå.
Efter ett långt arbetsliv inom handel och på bilprovningen tog Inga-lill och Leif ut sin pension. Men strax efteråt fick Leif en stroke. Efter sju månader på sjukhus fick de äntligen komma hem.
– Personalen på sjukhuset gör ett fantastiskt jobb, men vården hade ändå brister. På grund av platsbrist flyttas patienter runt mellan avdelningar och informationen följer inte med. Resursbristen innebär brister i omvårdnaden. Jag tjatade många gånger på att min man skulle få duscha, men det var hela tiden brist på personal. Tills slut fick jag göra det själv, trots att jag aldrig har använt en taklyft förut.

– När vi kom hem kom kommunens handläggare för bostadsanpassning på besök. Hen bara sprang runt, det gick inte att föra någon dialog alls. När vi sa att det är bättre att ordna dusch i garaget för att toaletten i huset inte är anpassad för att duscha i och dessutom är för liten sa hen bara ”Vi har inget att göra med ekonomidelen”.
– Dusch i garaget hade varit extra bra eftersom det samtidigt gett Leif tillgång till garaget där han håller på att renovera en gammal bil. Det är den enda hobby han har och egentligen ska man ha rätt till bostadsanpassning för sånt också, men det har varit kalla handen. Kommunen påstår att det är dyrt med bostadsanpassning, men i praktiken är det ju en stor besparing om det innebär att funktionsnedsatta kan fortsätta att bo hemma.
– Vi skulle förstås gärna ha duschen inne i huset, men problemet är att vi inte ryms. När Leif, rullstolen, en turner och duschstolen är inne i toaletten ryms inte jag som ska hjälpa till att duscha. Jag får åla mig fram, säger Inga-Lill.
Inga-lill har pratat med flera byggkunniga som också menar att kommunens idé om en dusch i toaletten inte är bra. Lutningen mot golvbrunnen är fel och duschen måste placeras intill ett fönster.
– De har sagt att det är en fråga om när, inte om, det blir en vattenskada. Även försäkringsbolaget har sagt att när byggreglerna inte följs vid ombyggnation gäller inte hemförsäkringen.

Efter många om och men har kommunen nu gått med på att de får använda det beviljade bidraget till att bygga om bastun i garaget till en dusch. De får dock inga extra pengar, så uppemot 140 000 kronor måste de betala ur egen ficka, trots att bostadsanpassningsbidraget finns just för att människor ska ha råd att bo kvar även med en funktionsnedsättning.
– Det är tungt att hela tiden måsta strida. Fortfarande måste vi gå ut ur huset, uppför en tung ramp och in genom garageporten för att duscha. Ibland känner jag att jag inte orkar mer, säger Inga-Lill.
– Rättvisepartiet Socialisterna stödjer förstås Inga-Lill och Leif och alla funktionsnedsattas rätt till en fungerande bostadsanpassning. Vi kommer att ta upp frågan i kommunen och kräva att reglerna efterlevs, så att alla ges rätten till ett drägligt liv, säger Britta Berggren, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna, som själv är beroende av en fungerande bostadsanpassning. ■