Insänt: ”Rädslan finns där hela tiden”

Publicerad av Hassan Mohammadi

Tema: Muren mot flyktingar

Hassan Mohammadi (foto: )
Hassan Mohammadi

Under år 2015 kom det cirka 35 369 ensamkommande barn till Sverige. Genom kraftigare gränskontroller har siffran sjunkit till 2 199 barn år 2016. Jag var en av dem som kom år 2015 från Afghanistan. Naturligtvis kostar vi samhället pengar, men jag kan inte låta bli att undra över kommunernas brist på kontroll över de pengar de betalar ut till våra boenden. De tycks inte göra några kontroller på vart pengarna tar vägen.

Jag tillhör en förföljd minoritetsgrupp i Afghanistan, hazarer. Många terrordåd som rapporteras i nyheterna är just riktade mot oss. Jag förlorade min pappa och rädslan för att gå samma öde till mötes gjorde att jag valde att ge mig ut på den farliga resan till Sverige och drömmen om ett bättre liv och möjlighet till arbete och studier.
I skolan lever vi under illusionen om att vi har det lika bra som svenska barn, men så är det inte. Trots att jag har varit här i snart två år vet jag fortfarande inte om jag får stanna. Jag försöker kämpa hårt i skolan och lära mig svenska. Att kunna språket är nyckeln in i samhället. Men oron ligger hela tiden där och gnager – kommer all min ansträngning att vara förgäves? Kommer de att skicka mig tillbaka så fort jag fyller 18 år?
Det är svårt att vara fokuserad på skolan när rädslan hela tiden finns där. Det är en av de saker som skiljer oss flyktingar från de svenska barnen i skolan. Jag får höra att jag borde vara tacksam för att jag lever och har någonstans att bo. Men det är svårt att inte se orättvisorna då man sitter där sida vid sida med de svenska barnen.

Jag flydde från ett muslimskt totalitärt land till friheten, trodde jag. Men jag hamnade på ett boende som ägs av ett muslimskt par som har infört väldigt strikta islamiska regler på boendet. Jag är själv inte troende och vill inte tvingas att följa religiösa regler. Jag tycker det verkar konstigt i ett land som Sverige. Boendet får mycket pengar av kommunen för att ta hand om oss och de har förbundit sig att uppfylla vissa saker, men kvällspersonalen består av en man utan uppehållstillstånd som varken talar svenska eller engelska. Om jag till exempel behöver en alvedon förstår han inte vad jag vill. Kocken slutade för ett tag sedan och ingen ny är anställd. Nu får vi väldigt dålig mat och ibland ingen alls. Om vi protesterar får vi höra att vi ändå får mat i skolan.
Vi förstår inte hur kommunens pengar fördelas. Vi får höra att boendet ska ge oss pengar till kläder och vecko­peng, pengar som tyvärr inte kommer oss tillhanda. Socialtjänsten och andra ansvariga har inte full insikt i vad som händer ute i boendena som utåt sett ser bra ut på papprena. Vi som bor där ser en helt annan verklighet. De flesta vågar inte protestera. Vi vill inte bli obekväma och vara till besvär. Vi ska vara tacksamma får vi höra. Och vi är tacksamma för möjligheten att få en fristad här, men är samtidigt helt förstörda av ovisshet och oro.

Snälla. Ge oss barn samma möjligheter som svenska barn. Snälla Socialtjänsten, gör oväntade stickkontroller ute på boendena så att ni får se verkligheten. Många av oss flyktingar är väldigt, väldigt motiverade och drivna. Vi har ensamma tagit oss hela vägen till Sverige. Till säkerheten. Vi vill hjälpa till att bygga Sverige. Hålla det säkert. Vi var många som kom år 2015, och genom att ge oss uppehållstillstånd får vi möjlighet att arbeta och att bidra till samhället. Att däremot bara låta oss gå och vänta i åratal, det kostar samhället en massa och skapar lidanden. ■